Har liberalismen gått vilse, och hur ska den i så fall hitta vägen hem? En nyutkommen bok av LD:s biträdande redaktör Jesper Ahlin Marceta ger åtminstone en del av svaren, menar den liberale skribenten Per Kraulis.
Liberalismen har problem. Är det en attack från politiska motståndare som lyckats driva en antiliberal agenda? Eller har den liberala politiken de senaste 30-40 åren haft oönskade följder och inneboende spänningar som lett till dagens situation? Ganska många liberala debattörer föredrar den förstnämnda teorin, så också vid första anblick Jesper Ahlin Marceta i boken Vi är alla individualister (Timbro 2021). Men vid närmare granskning tror jag att han diskuterar frågan om individualism, ett av liberalismens kärnvärden, utifrån en implicit insikt att även den andra förklaringsmodellen måste tas på allvar.
En debatt om liberalismen kan inte unna sig den intellektuellt lata lyxen att skylla allt på någon annan, eller på att liberalismen egentligen är perfekt och bara har perverterats eller tillämpats fel. Ahlin Marceta är allt annat än intellektuellt lat, så han tar sig an problemet genom att fundera igenom individualismen på allvar. Han anger tonen med en översikt av olika tankegångar i den liberala idétradition som individualismen bygger på.
Boken har tre uttalade syften: att utveckla en liberal teori på moraliska grunder, att presentera forskningsfronten inom relevant filosofi och att presentera individualismen som en ideologisk ryggrad. Tre syften är nog ett för mycket, texten famnar ibland alltför brett. Men det bestående intrycket är de goda beskrivningar som ges av egna och andras resonemang.
Ahlin Marcetas liberalism står på tre ben:
1. En föreställning om politisk gemenskap vars idéhistoriska rötter finns i det antika Roms republik, och som handlar om en universell skyldighet att främja den samhälleliga gemenskapen.
2. Ett så kallat svagt politiskt ideal, en olycklig om än vedertagen akademisk term som betyder att idealet beskriver ett samhälleligt ramverk, inte ett helt samhällsideal eller normer för varje människas liv. I det svaga idealet ligger statligt ansvar för försvar, rättsväsende och sunda institutioner.
3. Individualism, som i Ahlin Marcetas analys handlar om tre värden.
– Autenticitet: att leva äkta, motsatsen till alienation.
– Individualitet: att leva fullständigt, att vilja vara unik, att tänka själv.
– Singularitet: att leva och erkännas som någon.
En utgångspunkt för Ahlin Marceta är att denna individualism är ett socialt mönster. Den bygger på ett samhälle som förverkligar vissa sociala och kulturella former, eller normer om man så vill. Att kollektivism är ett socialt mönster är trivialt, det inser alla, men det finns en vag men utbredd uppfattning att individualism är en frånvaro av mönster, en fullständig befrielse från normer. Ahlin Marceta gör en viktig insats genom att tydligt markera mot den missuppfattningen. Liberalism och individualism handlar om att bygga en kultur och ett samhälle, inte att riva ner.
Dessvärre saknas något i analysen av kultur. Ahlin Marceta refererar till Kajsa Dovstads famösa text om hennes så kallade “Jimmie moment”, när hon steg in i en kvartersbutik och endast såg varor hon inte kände igen. Han skriver att hennes reaktion var ett “uttryck för en rakt-på-sak-intolerant anti-pluralism.” Men det finns en annan möjlig tolkning: Nämligen att hon plötsligt upplevde att hon befann sig i en annan kultur. Människan är en kulturell varelse, kulturen är ett medium för hennes existens. Att då plötsligt känna sig omgiven av en annan kultur kan vara djupt desorienterande. Dovstads reaktion kan alltså bero på något annat än en intolerant anti-pluralism.
En allmän reflektion är att det finns en inbyggd spänning i liberalismens förhållande till kultur i vid mening: människor måste få välja, alltså är mångkultur ett liberalt värde. Samtidigt bygger liberalismen på specifika normer som tolerans och pluralism, det vill säga en viss kultur. Vi måste bli bättre på att diskutera detta sansat. Ahlin Marcetas bok bidrar med väl genomförda, men alltså inte invändningsfria, resonemang.
Kritiken mot individualismen diskuteras ingående i boken. De så kallade kommunitarianerna säger att den liberala individualismen bortser från människans sociala natur och leder till fragmentering och ensamhet. Liberalismen sägs i förlängningen innebära en moralisk relativism som är självförstörande. Kommunitarianer anser att vi ska verka för ett samhälle med ett gemensamt ändamål att förverkliga det mänskligt goda. Individens liv måste underordnas denna strävan. Tänkare som Alasdair MacIntyre och Michael Sandel lutar sig mot bland annat Aristoteles och dennes tes att “människan är ett politiskt djur”, men också påtagligt ofta på en föreställning om kristen gemenskap.
Ahlin Marceta tar sig an den svenska nutida debatten på detta tema, där den kristne Joel Halldorf och socialdemokraten Payam Moula diskuteras mer ingående. Han påpekar att kritiken mot individualismen ofta skjuter vid sidan av målet: liberalismen innebär inte moralisk relativism eller nihilism. Han ger också goda skäl att avvisa anklagelsen om ökad ensamhet under individualismen. Liberalismens moraliska principer kritiseras av kommunitarianer som idealistiska, alltså orealistiska, men frågan är om deras rosenskimrande lokala utopier av gemenskap och det kärleksfulla livet är så trovärdiga, givet alla exempel på religiös och kollektivistisk fundamentalism.
Ahlin Marceta förespråkar en republikansk politisk gemenskap, inspirerad av den romerske statsmannen Cicero: “Människan är lagd att leva tillsammans med andra och erhåller i kraft av att vara en social varelse en universell skyldighet att främja sin politiska gemenskap. […] Hon är förpliktigad att […] tjäna sina medmänniskor på det sätt som är mest lämpligt för just henne.” Personligen håller jag med, men jag undrar om alla liberaler gör det.
Varifrån kommer denna plikt? Säg det. I boken behandlas den som ett postulat, utan vidare underbyggnad. Min främsta invändning är att den frågan inte problematiseras, en svaghet som präglar den liberala debatten.
Ett tänkbart svar på frågan om varifrån plikten kommer är att den följer av människans unika förmåga och behov av samarbete, som bygger på ömsesidighet. Inget annat djur kan och behöver samarbeta så mycket, inte bara socialt här och nu, utan framförallt över tiden, genom att skapa och föra vidare kultur i vid mening. Det inbegriper språk, kunskap, normer och institutioner. De senaste årtiondenas forskning inom bland annat antropologi, paleontologi och psykologi har gett oss en ny bild av hur människans förmåga till samarbete och kultur frambringats under evolutionens årmiljoner. Akademiska discipliner som spelteori och ekonomi har gett några nycklar till förståelsen av vad som krävs för att vidmakthålla samarbete. Samarbete är inte självklart, utan kan bryta samman om det inte underhålls. Evolutionärt har det lett till att vi människor har en stark benägenhet att njuta av produktiva samarbeten.
Ahlin Marceta citerar en text av Karin Pihl: “Det är kul att spela sitt instrument själv, men det är i orkestern man når total lycka. […] den fullständiga friheten det innebär att för en stund frigöras från sig själv och uppgå i något större.” Han ser detta som ett exempel på kommunitarism, och undrar om Pihl aldrig lyssnat på en skicklig soloartist. Intressant nog missar både Pihl och Ahlin Marceta poängen. Det är inte frihet orkesterspelet handlar om, utan samarbete. Att välja instrument och orkester är frihet, men när väl spelandet sätter igång överskuggar samarbetet allt annat, frihet är inte relevant. Det goda samarbetets njutning är en del av människans väsen. En skicklig soloartist tycker sannolikt det är mer tillfredsställande att spela inför en aktivt lyssnande publik än hemma i kammaren. Också det är en form av samarbete.
Ett samhälle kan inte existera utan fungerande samarbete. Allra minst ett liberalt samhälle. Ahlin Marceta nedgraderar marknadsekonomins och konkurrensens ideologiska status, vilket är lika ovanligt som välkommet. En grundläggande fråga som liberaler måste ta sig an är vilka former av samarbete som gynnar ett liberalt samhälle. Ahlin Marceta nämner John Rawls och Ronald Dworkin. Deras inflytelserika teorier handlar om frihet, rättigheter och rättvisa i termer av fördelning av existerande resurser. De argumenterar utifrån hypotetiska sociala kontrakt som antingen bortser från samarbete, eller tar det för givet. Av de många tänkare som refereras i boken är, vad jag kan se, Elizabeth Anderson en av de få som kommer i närheten av att diskutera samarbete.
Ahlin Marceta vill ha en så kallat faktakänslig liberalism, som tar hänsyn till vad som empiriskt går att genomföra. Bra så. Men man kan lite tillspetsat undra om den formuleringen speglar en inställning att ideologin först lägger ut kursen för färden över havet, som sedan får justeras på vägen när grynnor upptäcks. Idealet är i fokus, genomförbarhet är en sekundär fråga. Borde vi inte snarare vända på problemformuleringen och börja med att fråga oss vad som alls gör samhället möjligt? Hur är den sociala och kulturella verkligheten beskaffad? Hur kan vi på den grunden bygga individualism? Om vi bättre förstår samarbetets grundläggande roll för människan kanske vi kan se liberalismens problem i dagens samhälle ur en annan synvinkel?
Per Kraulis