Båda sidorna i konflikten har legitima krav. Men problemet är kanske att kraven är oförenliga? Den liberale skribenten Andreas Birro funderar över om konfliktminimering är den enda reella möjligheten.
Det går inte att utrota brottslighet eller bilolyckor. Istället försöker vi gradvis minimera förekomsten av dem.
Samma tanke kan tillämpas på Israel-Palestina-konflikten, vilket bland annat den israeliske författaren Micah Goodman gör i Catch 67. Istället för att söka en slutgiltig lösning bör konflikten hanteras pragmatiskt så att den gradvis kan krympas och göras hanterbar.
Att krympa konflikten
Israels krav på säkerhetsgarantier är legitimt, särskilt efter 7 oktober. Hamas, Hizbollah och islamistiska grupper visar att de inte ger upp. När Israel drog sig tillbaka från Gaza fick de Hamas, och när de drog sig tillbaka från Libanon fick de Hizbollah. Israel befarar att ett tillbakadragande från Västbanken skulle kunna leda till samma sak, fast ännu värre, då det skulle hota Israels större städer. Västbanken ligger närmare deras befolkningscentra. En svag palestinsk stat som faller samman och där extremister tar över skulle utgöra ett existentiellt hot mot Israel.
Samtidigt är den palestinska frihetskampen legitim, och Israels närvaro på Västbanken oönskad. Ockupationen och bosättningarna skapar oacceptabelt våld och konfrontation. Uppkomsten av judiska terrorgrupper och bosättarvåld är allvarliga problem som också skadar det israeliska samhället.
Konkreta reformer på marken
Rent praktiskt måste Israel ge palestinierna ökad autonomi utan motkrav till den grad att palestinierna kan skörda frukterna av självbestämmande. Men detta måste göras på ett sätt som inte skapar nya säkerhetsproblem för Israel.
Israel måste sluta expandera sina bosättningar utanför de större, nuvarande områdena. De autonoma palestinska territorierna är i dagsläget för små för den växande palestinska befolkningen. En normaliserad men på sätt och vis starkare koppling till Israel kan också öka det ekonomiska välståndet. Därför är ett annat steg som kan tas att öka antalet palestinska arbetare i Israel. Innan 7 oktober reste cirka 150 000 invånare på Västbanken in i Israel varje dag för att arbeta. Eftersom lönerna i Israel är dubbelt så höga som på Västbanken förde dessa arbetare in pengar i den palestinska ekonomin.
Den infrastrukturella segregationen på Västbanken för tankarna till gamla dagars rasåtskillnad.
Ökad palestinsk rörelsefrihet är också nödvändig. Palestinier bör kunna röra sig fritt inom Västbanken, bygga hus på sin mark och flyga till USA eller EU utan större hinder. Ett problem idag är att städerna inte är sammankopplade. Någon som bor i Ramallah kanske inte kan besöka en släkting i Nablus en viss dag eftersom den israeliska armén av sina egna skäl inte låter dig köra på vägen. Så varje stad är sitt eget autonoma område, frikopplat från de andra. Den infrastrukturella segregationen på Västbanken, som i mångt och mycket separerar israelisk från palestinsk trafik, för tankarna till gamla dagars rasåtskillnad. En plan för att koppla samman de palestinska städerna, som involverade ett väg- och tunnelsystem, föreslogs av den israeliska militären år 2000. Den förblev tyvärr en skrivbordsprodukt.
I dag har palestinierna ingen egen flygplats. Även om en sådan skulle öka palestiniernas rörelsefrihet så skulle denna självständighet ske på bekostnad av Israels säkerhet. Men det finns konkreta saker att göra. Palestiniernas tillgång till världen kan utökas på två sätt. För det första kan Israel avsevärt minska väntetiden vid Allenbybron, bron över floden till Jordanien, bland annat genom att införa avancerade tekniska hjälpmedel för att påskynda och underlätta gränsövergångar. Samma sak borde genomföras vid gränsövergångarna till Israel. För det andra borde direkttrafik mellan Västbanken och Ben Gurion-flygplatsen i Israel upprättas för lättare och mer effektiva transporter, självklart med nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtagna, men utan krav på att gå genom de vanliga säkerhetsövergångarna.
Som ett resultat av detta finns det en outtalad allians mellan höger och vänster som innebär att man slår vakt om status quo.
En av den palestinska ekonomins största svagheter är just dess isolering från omvärlden. Därför skulle en ny järnväg mellan Jenin på Västbanken och Haifa i Israel kunna bidra till bådas ekonomier. En palestinsk hamn i Haifabukten under israelisk övervakning skulle också kunna bidra till ökad handel och därmed välstånd. En bilaga till 1995 års Osloavtal är Parisprotokollet, som gör den palestinska ekonomin helt beroende av Israel. De palestinska skatte-, tull-, import- och exportsystemen är beroende av och kontrolleras av Israel. Parisprotokollet måste revideras för att få slut på detta beroende.
Dessa steg skulle minska upplevelsen av ockupation utan att minska säkerheten för Israel. Somliga debattörer på vänsterkanten ogillar dessa reformer eftersom de ändå innebär att ockupationen fortsätter. Och högern, framför allt i Israel, är emot idén att ge upp mark. Som ett resultat av detta finns det en outtalad allians mellan höger och vänster som innebär att man slår vakt om status quo. En villighet att ändra på detta skulle drastiskt kunna förbättra livet för palestinierna, och deskalera situationen, vilket skulle gynna israelerna.
Är det dags att överge drömmen om fred?
Även om en palestinsk stat erkänns, innebär det inte automatiskt fred och stabilitet. Relationerna mellan Israel och Palestina skulle troligen präglas av fortsatt spänning och geopolitisk instabilitet. Förslagen för Västbanken är bättre än att inte göra något för Gaza. Men även för Gaza behövs en pragmatisk inställning. Före 7 oktober var Gaza en blind fläck, vilket gjorde att Israel fokuserade mer på hoten från Hizbollah och Västbanken. Efter den 7 oktober har flera förslag för Gazas framtid lagts fram. Det mest realistiska är att göra Gaza till ett arabiskt protektorat, där den Palestinska myndigheten med stöd från Egypten, Förenade arabemiraten och Marocko bygger upp Gaza igen.
Enligt professorerna Karin Aggestam och Dalia Dassa Kaye måste förhandlingar om konflikten integreras i större diplomatiska initiativ, som en bredare fred med Saudiarabien. Efter Kuwaitkriget 1991 försökte USA:s utrikesminister James Baker skapa ett ramverk för att lösa Mellanösterns problem, men utan palestinsk representation och politisk vilja från Israel misslyckades försöket. Det är mot bakgrund av denna historik som tänkare som Micah Goodman istället föreslår att överge drömmen om fred.
Bara en av fyra israeler stödjer i dag upprättandet av en oberoende palestinsk stat.
Bara en av fyra israeler stödjer i dag upprättandet av en oberoende palestinsk stat, medan de flesta, hela 65 procent, är emot det, enligt en Gallup från 2023. Detta är nästan en total omvändning av var de stod i frågan för ett årtionde sedan, då dubbelt så många israeler stödde en oberoende palestinsk stat, hela 61 procent, jämfört med 30 procent som var emot. Stöd för en tvåstatslösning saknas på båda sidor. Inom den överskådliga framtiden är en sådan lösning bara en västerländsk fantasi, men reformer som förbättrar livet för vanligt folk skulle kunna fungera.
Motsättningarna kan och måste hanteras. Det kanske är den enda vägen framåt för en till synes olösbar konflikt. Som Micah Goodman skriver är det paradoxalt nog drömmen om fred som förlamar oss idag. Och det är att ge upp den här drömmen som kan få saker och ting på marken att förbättras.
Andreas Birro
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!