Israelerna är omedvetna om tillståndet i Palestina, och allt färre engagerar sig för en tvåstatslösning. Filosofen Ulrika Carlsson pratar med israeliska aktivister och vänner och tecknar en bild av en demokrati med stora utmaningar.
Hur står det till med Mellanösterns enda demokrati? Och vart tog den israeliska fredsrörelsen, vänstern och liberala sionismen vägen?
I våras följde Benjamin Netanyahu militärdiktaturen Egyptens exempel och förbjöd Al-Jazeera från att rapportera och sändas i landet. Dessförinnan hade Netanyahu under flera år försökt åstadkomma vad polska PiS lyckades med, alltså att få rättsapparaten underordnad regeringen. Dessutom har Israel under många år, långt före USA:s Guantanamo Bay, frihetsberövat människor – många minderåriga – utan rättegång eller formella anklagelser. I själva verket har man under 2024 spärrat in, torterat och haft ihjäl fler palestinska fångar än USA gjort i Guantanamo under tjugotvå år.
Snart efter att Gaza invaderades i oktober stängdes ett antal arabiska studenter av från Haifas universitet på grund av kritiska inlägg på sociala medier. Och i juli debatterade det israeliska parlamentet ett förslag som skulle tvinga universitet att sparka akademiker som ”uttrycker stöd för terror” – eller snarare, vad en regeringstillsatt kommitté bedömer som sådant stöd. Demonstrationer mot kriget i Gaza förbjöds också initialt, med hänvisning till att dessa var lika med stöd för Hamas och kunde väcka anstöt.
Läkaren och aktivisten Tomer Barak berättar att demonstranterna skrev budskapet på sina bara händer istället.
Det var på order av en domstol som man den 18 november motvilligt tillät den första demonstrationen mot kriget. Men denna och åtföljande protester har ofta konfronterats våldsamt av polisen, framför allt i Jerusalem och på Västbanken. Polisen har också egenmäktigt bestämt vad man får och inte får säga på demonstrationerna. I våras ryckte poliser plakat från folk där det stod ”Stoppa massakern.” Läkaren och aktivisten Tomer Barak berättar att demonstranterna skrev budskapet på sina bara händer istället.
Den 7 oktober var Barak på bergsvandring i Portugal. Han bokade om sina biljetter och flög hem för att hjälpa till. Under en månad idkade han så kallad ”beskyddande och stabiliserande närvaro” på Västbanken, varvid man som judisk israel (eller utlänning) avskräcker från våld och inskränkningar mot palestinier helt enkelt genom att vara där, och visa för bosättare, polis och militär att man ser (och gärna filmar) vad de gör.
Som läkare kunde han förstås hjälpa till i provisoriskt uppsatta kliniker. Men det som framför allt behövdes för att rädda palestiniers liv och hälsa var att köra folk från punkt A till punkt B i bilar som tack vare israeliska registreringsskyltar inte skulle utsättas för stenkastning av bosättare. Ofta var B en tillflyktsort och A ett hem dessa palestinier skrämts att lämna och inte visste om de nånsin skulle kunna återvända till.
De enorma protesterna under de senaste åren mot försöket att begränsa rättsväsendets självständighet var likaledes ett demokratiskt hälsotecken.
Israel ter sig på de flesta sätt som en välmående demokrati, med fria val, fria medier och rättssäkerhet för de flesta. Som bekant hålls det ständigt stora demonstrationer för att den israeliska regeringen ska förhandla för att frita gisslan, och man hör allt fler som kräver nyval så att man kan rösta bort Netanyahu, som uppenbarligen inte prioriterar gisslans öde. De enorma protesterna under de senaste åren mot försöket att begränsa rättsväsendets självständighet var också ett demokratiskt hälsotecken.
Men i och med 7 oktober och det efterföljande kriget i Gaza har den israeliska demokratin fått sig en törn. Och här vill jag inte bara tala om hur regeringen, parlamentet, domstolarna, polisen och militären upprätthåller (eller inte) demokratiska principer, utan också hur civilsamhället gör det. I jämförelse med demonstrationerna om rättsväsendet och gisslans öde har väldigt få deltagit i protester mot kriget å Gazabornas vägnar. De flesta medborgare har varit likgiltiga inför palestiniernas öde och rättigheter. Till och med bland dem som tidigare varit benägna att fördöma ockupationen har man hört många som säger att de efter den grymma attacken inte kan frammana någon medkänsla för Gazaborna.
”Jag oroar mig mer för en katt än svälten i Gaza” lydde titeln på en ledare i landets största dagstidning, Jediot achronot, i februari. Författaren syftade på en gatukatt han börjat mata. Under ett foto på utsvultna Gazabor som köade till FN-organet UNRWA:s dagliga livsmedelsleverans stod det ”Palestinier väntar på gratis mat.”
Fria medier betyder inte bra medier.
Fria medier betyder inte bra medier. TV och de populära dagstidningarna pumpar troget ut regeringens budskap: att Israels själva existens står på spel i detta krig, och att inte Israel utan Hamas bär ansvaret för den skada den israeliska armén åsamkar. Ha’aretz, landets bästa dagstidning och den enda med ingående rapportering om och kritisk granskning av kriget, läses av mindre än 7 procent av befolkningen. De flesta israeler hör inte talas om vad som händer i Gaza såvida det inte handlar om gisslan eller israeliska soldater som skadats eller dödats.
När Jediot nyligen berättade att spår av polio-viruset upptäckts i dricksvattnet i Gaza så var storyn inte hur detta bidrog till den redan grava humanitära krisen där. Det var att alla israeliska soldater som tjänstgör i Gaza ska vaccineras, och att Hälsovårdsmyndigheten försäkrat att man ska se till att viruset inte sprids till Israel.
Engagemanget för fred och en tvåstatslösning har dock tynat under en längre tid, de senaste femton-tjugo åren i alla fall. Det tidigare statsbärande arbetarpartiet (Avoda) som under första halvan av 90-talet drev Osloprocessen, det mest omfattande försöket till en tvåstatslösning i Israels historia som ledde till tre Nobelpris i fred men ytterst inte till någon fred, har i dag ynka fyra av 120 ledamöter i parlamentet.
Deras inställning till fredsrörelsens agenda, säger han, är: ”Javisst – men nån annan dag.”
Sammanlagt består parlamentet till 14 procent av vänsterpartier – ”vänster” i den Israel-specifika bemärkelsen att de vill se en palestinsk stat och tycker att frågan är angelägen. Centerpartier som Jesh atid (”Det finns en framtid”) förespråkar officiellt en tvåstatslösning, men när jag talar med Mossi Raz, tidigare Knesset-ledamot för det sionistiska vänsterpartiet Meretz som åkte ur parlamentet 2022, skakar han på huvudet åt dem. Deras inställning till fredsrörelsens agenda, säger han, är: ”Javisst – men nån annan dag.”
En viktig anledning till att vänstern så gott som försvunnit från Israels politiska scen är förstås att tidigare försök till överenskommelser med palestinierna misslyckats. Osloprocessen gick i stöpet, och till och med när den pågick utsattes Israel för bombningar av palestinier som motsatte sig vad de ansåg vara en oacceptabel kompromiss. År 2005 evakuerade Ariel Sharon alla judiska bosättare från Gaza – ”en jättestor uppoffring” sa en bekant som växte upp där och nog aldrig kommer att få återse sitt barndomshem: ”Vi gjorde det för att det skulle kunna bli fred, men det enda som hände var att Hamas tog makten.”
När Ehud Baraks förhandlingar med Yassir Arafat på Camp David kom till intet drog han den slutsats man i dag hör många israeler upprepa som ett mantra: Ein partner le shalom – det finns ingen partner på andra sidan att mäkla fred med. I dag är påståendet väldigt problematiskt i och med hur Israel söndrat och härskat bland det palestinska folket. Genom att i det tysta ge plats åt Hamas i Gaza och tillåta Qatar att ge dem pengar har man försvagat Fatah, som var Avodas partner i Osloprocessen. Indirekt har man på så sätt samarbetat med den största fienden, Iran. För Iran-stödda Hamas vill inte förhandla, och det vill inte Netanyahu heller.
Tvärtemot vad man skulle kunna tro är vänstern (i ovan bemärkelse) starkast bland äldre, kanske för att de minns en tid då en fredlig, rättvis lösning på konflikten tedde sig i allra högsta grad möjlig.* Och, påpekar Mossi Raz, de tog en gång i tiden en stor risk genom att engagera sig i projektet att bygga detta land – de var djärva idealister. De flesta av männen i dessa generationer stred i inte bara ett utan två eller tre krig och såg kamrater dödas. Varken detta, de två intifadorna eller det faktum att alla fredsinitiativ fallerat lyckades knäcka deras tro på fred. Det luttrade dem i stället.
Man har lättsamt kunnat klampa ner till stranden i plasttofflor i Tel Aviv utan att vara rädd.
Men de äldre faller bort och Israels befolkning är ung – medianåldern är 29 (jämför med EUs 44,5).
Den säkerhet man åtnjutit de senaste två decennierna är troligen en annan viktig anledning till att folk slutat bry sig om palestinierna och om att få till stånd fred med dem. Man har lättsamt kunnat klampa ner till stranden i plasttofflor i Tel Aviv utan att vara rädd, och utan att något påminner en om det faktum att människor just nu, i detta ögonblick, trakasseras vid checkpoints på Västbanken och ibland dör för att de nekas tillstånd att åka från en zon till en annan, där det finns sjukhus. Många israeler är rent allmänt dåligt informerade om tillståndet i de ockuperade territorierna. Allt detta gjorde Hamas attack så mycket mer chockerande.
Det som återstår av vänstern är organisationer som ägnar sig åt olika slags utomparlamentarisk aktivism: demonstrationer, ofta med anledning av att araber hotas av vräkning för att man med hänsyn till obskyra lagar bestämt att deras bostäder ska tillhöra judar, liksom den typ av våldsförebyggande närvaro som Barak fortfarande deltar i varje helg.
Men det är slående hur mycket av dessa organisationers arbete som består i ren beskrivning snarare än handling. De dokumenterar brott begångna av den israeliska militären eller organiserar guidade turer i Västbanken för att visa hur man från Israels sida systematiskt använder bostadsbyggande som ett sätt att bryta upp palestinska samhällen. B’Tselem (”I deras avbild”) undersöker misstänkta brott mot mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena. Förvisso går de längre än ren dokumentation – de försöker få dessa fall prövade i domstol. Men de bryr sig inte längre om opinionsbildning inom Israel. De har gett upp med att försöka övertyga israeler och eftersträvar istället att det internationella samfundet ska införa sanktioner mot landet, det enda de tror kan påverka situationen.
”Det är lätt för er att sitta i Europa och USA och kritisera Israel” sa en väninna i ett ansträngt samtal vi hade i november.
Fredsrörelsen tycks ha tvingats in i ett hörn. En gång i tiden var det självklart att palestinierna skulle få ett eget land, precis som FN:s resolution 181 utlovade (samtidigt som den erkände Israel som stat). Nu räcker det inte med det faktum att ockupationen är ett brott mot internationell rätt. Man måste påvisa enskilda brott som drabbat enskilda individer. Det krävs vittnesmål, förstahandsberättelser.
”Det är lätt för er att sitta i Europa och USA och kritisera Israel” sa en väninna i ett ansträngt samtal vi hade i november. Hon förklarade också att hon inte orkar med politik längre efter att ha växt upp i en extremt politiskt laddad miljö: en judisk bosättning på Västbanken, med fanatiska föräldrar. Det är sant att få i Europa riktigt kan föreställa sig hur det är att leva under israeliska förhållanden och hur 7-oktober-attacken och det utdragna gisslantraumat upplevs av det psyke som aldrig känt en grundläggande existentiell säkerhet. Varje attentat och krig är för israeler större än sig självt: en manifestation av ett allomfattande hot. Det är ett underskattat privilegium att bo i ett land som Sverige där man kan klampa ner till stranden i plasttofflor utan att ha dåligt samvete, att ha en nationalitet man inte behöver vara rädd för att avslöja när man reser utomlands, att inte bli lidande av bojkotter och dylikt bara på grund av sitt medborgarskap.
Jag medgav att jag nog inte helt kan leva mig in i det israeliska psyket, som ju dessutom formats av äldre tiders förföljelser, trots att jag bott i Israel. Men precis som filosofen Omri Boehm har sagt måste man inte ha förstahandserfarenhet för att få protestera; man måste inte, som min väninna, ha förlorat sin mormor i en terrorattack för att få uttala sig i Israel-Palestina-frågan.
Jag tänkte också på Barak, som tillbringar långa tröttsamma lördagar med beduiner i Jordandalen istället för på stranden i Tel Aviv, och som valde fängelse framför tjänstgöring i 2006 års krig med Libanon. Han är ingen självgod europé utan en självkritisk israel. Det finns andra sätt att bry sig om sitt land än att försvara dess politik in i det sista.
Baraks föräldrar invandrade till Israel från Rumänien i mitten på sjuttiotalet. Jag har känt honom i många år, och när jag frågade om han tyckte hans föräldrar därmed gjort ett misstag förvånades jag av hur snabbt och emfatiskt han svarade nej. Det hade gjort en enorm skillnad för fadern att få leva bland gelikar, att inte vara en utböling. Barak motsätter sig politisk sionism som princip och betraktar ”liberal sionism” som en självmotsägelse. Till och med sådana som Raz, som allmänt anses radikala, lider enligt Barak av kognitiv dissonans. Men om han inte är sionist bejakar han indirekt, på ett personligt plan, det Israel som vuxit fram, och i vilket han blivit den han är. Hans aktivism motiveras av önskan att en dag inte behöva känna skuld och skam å sitt lands vägnar, utan kunna identifiera sig med det.
Ulrika Carlsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
* Drygt 40 procent av gruppen 65+ säger sig vilja ha en tvåstatslösning; bland 18–34-åringarna är siffran cirka 19 procent. Detta enligt statistik från Geneva Initiative.