Han är en av den unga israeliska poesins mest intressanta röster. Med ett religiöst präglat språk, en liberal, urban och sekulär livsstil samt en komplex och mångfacetterad bakgrund undfaller han de flesta fack och provocerar många. Här berättar poeten Amir Sommer i en essä specialskriven för LD om sig själv, sin poesi, sin tro och sitt liv.
Jag tror att Gud är hemlös. Åtminstone är han en couchsurfare.
Det menar jag såklart som en metafor – för jag tror inte att Gud har blott ett tak över sitt huvud. Lika lite som att han tillhör endast en religion eller en specifik folkgrupp. Varje hus är, så att säga, under hans pensel.
Jag växte upp i ett hem som är unikt ur ett israeliskt perspektiv, då det består av alla de tre monoteistiska religionerna: judendom, kristendom och islam. Mina föräldrar kommer från olika kulturer och jag föddes som ett resultat av denna cocktail. Jag minns den ljusbeklädda chanukkian jämte julgranen, omgiven av presenter, och därtill den arabiskmuslimska världens underbara mat som äts när helgdagarna är över.
Det låter väldigt trevligt, till och med när jag nu skriver dessa rader. Sanningen är dock att ett liv som mitt kritiseras en hel del i det israeliska samhället. Jämfört med andra delar av världen kämpar israeler ännu med att förstå att idén om gruppens överlevnad är fånig. Även om det i dag handlar om en religiös och andlig idé snarare än tanken om »den rena rasen«, vilket varit fallet vid andra tidpunkter i historien (eller på andra platser i dag). Kriget i Israel härrör från de tre religionernas heliga skrifter, inte etnicitet. I alla religioner kan etnicitet nämligen se olika ut: etiopiska judar från Afrika eller Europas ashkenazer.
Tidigt i min barndom övergav min familj den utopiska idén om ett mångreligiöst hushåll och fokuserade i stället på blott en religion: judendomen. Dessutom började mina föräldrar dölja min riktiga identitet för mig. De sa att min far var en judisk man – som levde långt bort från oss – och att mitt blod var helt och hållet judiskt, snarare än ett resultat av deras religionsöverskridande romantiska förhållande. Jag är säker på att de gjorde detta för att göra min framtid säkrare. De var rädda för att jag skulle utsättas för den rasism vars ondska jag ännu inte kände till. Rädda för att deras barn skulle uppleva den rasism som de själva hade upplevt på arbetsplatser och bland vänner.
Jag tror att Gud är hemlös. Åtminstone är han en couchsurfare.
Som om det inte vore nog inträffade nästa steg i förvandlingen under min ungdom. Först tog min mor med sig en Buddhastaty hem, och därmed ytterligare en tro. Kort därpå blev flera i min familj, inklusive min mor, ateister efter en djup troskris. Det israeliska samhället försvagade varje del av deras tro – så till den grad att flera familjemedlemmar började se mänskligheten som korkad, blint underkastad vad de hade skapat och kallade för »Gud«.
Tro det eller ej: inte ens detta kunde förebygga olika incidenter med rasister eller fanatiskt religiösa människor. I Israel kommer du, om du är en ateist som bor utanför den liberala staden Tel Aviv, att göra människor upprörda varje gång du uttrycker din åsikt. Jag såg exempelvis en familjemedlem få en förbannelse över sig när han försökte förklara varför han inte ville bära kippa medan han bad, eller varför han inte följde kosher.
Vid ett annat tillfälle, när jag var tonåring, bar jag en t-shirt av metalbandet Slayer. Texten på t-shirten löd »God hates us all«, och var omgiven av ett antal inverterade krucifix. Några andra tonåringar, äldre än mig, passerade förbi. Det var på en central gata i staden Haifa. Plötsligt började de skrika åt mig: »You are a son of a Nazi motherfucker!« – och resten är historia. Jag fick göra som Forrest Gump i den kända filmen: »Run, Forrest, Run!«
Men. Det viktiga i sammanhanget är att dessa tonåringar inte var religiösa. De var tonåringar som mig, de bar ingen kippa på huvudet. De hade till och med vanliga kläder.
Det är nu viktigt att poängtera att liknande händelser, även om det förekommer, sällan inträffar i centrala Israel – som i Tel Avivs storstadsområde, där en mer sekulär livsstil främjas. Men för mig är det också viktigt att poängtera att många sekulära judar fortfarande, ibland till och med mot sin egen övertygelse, tvingas leva efter vissa religiösa bud. Det märks i språket de använder, det dömande sätt på vilket de ser på ateister från Europa. På vissa platser måste kvinnor till och med bära modest klädsel, även om de inte själva tror på det (inte alltid, vilket jag tackar Gud för). Den dominerande rekommendationen är att hålla sekulära vanor för sig själv, för att respektera de troende. Till och med lagen hindrar många ateister från att göra vissa saker: åka kollektivtrafik på lördagar, titta på TV under vissa helgdagar, äta bröd under pesach (inte ens på McDonalds!).
***
När du har läst hit misstänker jag att du kanske upplever viss förvåning. Jag förstår det. Jag har också äcklats av det länge. Till och med lidit av det. Å andra sidan har jag nyligen börjat förstå vikten av dessa lagar, och varför Israel fortfarande har en religiöst judisk karaktär. Innan vi fortsätter måste jag förtydliga en viktig sak: trots alla judisk-religiösa inslag är Israel fortfarande Mellanösterns mest sekulära och liberala land. Jämfört med omgivande länder och resten av Mellanöstern är det tveklöst säkrare och lättare att umgås med någon här som eventuellt bryter mot någon religiös lag: ateister, homosexuella, transpersoner, människor som gillar klubbar och nattliv, människor som gillar avantgarde och klär sig enligt någon unik klädstil, människor som inte vill ha barn eller som föredrar att inte gifta sig.
På andra platser i Mellanöstern är judendomen en fiende, och ibland upphör acceptansen till och med för kristna. Allt som är ateistiskt och banbrytande, enligt islams regler eller den arabiska kulturen, är ett tecken på vanära. Så till den grad att det kan utsätta en person för livsfara, och inte bara social utfrysning. Man måste därför minnas att Israel är mer tolerant, och innehåller ett bredare färgspektrum än dess flagga.
Skulle jag försöka definiera konflikten mellan Israel och Palestina i en mening: en oändlig cykel av hat.
Den främsta anledningen till att jag började tycka att det är viktigt att behålla de judiska halachalagarna som grund för delar av den israeliska lagstiftningen är för att Israel är den enda judiska staten i världen. Reser du runt i världen märker du snart att det finns dussintals länder som baserar sin lagstiftning på antingen kristen eller islamisk grund. Det finns också ett antal stater med andra religioner och trossystem som grund. Judendomen har bara en stat som geografiskt hem och på kartan är detta land knappt större än en jordnöt. En geografisk sockerbit, mindre än de flesta andra religiösa länder – och befolkningsmängden är mindre än många av världens metropoler.
Detta stycke land kastades välvilligt till judarna av FN:s generalförsamling 1948, på grund av de illdåd och grymheter som hade utförts mot det judiska folket under andra världskriget, i samband med förintelsen. Denna lilla gåva till judarna, denna lilla judiska stat, har dock lett till så mycket hat mot judar och det judiska folket runtom i världen – så mycket hat att en stor mängd människor menar att dessa landstycken borde fråntas de israeliska myndigheterna. Vad dessa människor ej förstår är att nästa steg, efter att frånta judarna deras land, är att fortsätta utrotningen av judar från världen. Och om någon betvivlar detta vägrar hon helt enkelt att inse faktum — och att historien talar sitt tydliga språk.
Det är svårt att tala om religion i Israel utan att prata om politik. Man kan också säga att det är svårt att tala om Israels politik utan att tala om religion. Vi pratar trots allt om den plats där de flesta av de bibliska händelserna utspelade sig, där Jesus levde och korsfästes, och där al-Aqsamoskén fortfarande står. Denna heliga och skadade jord är full av blod, uppenbarelser och friktioner än i dag. Skulle jag försöka definiera konflikten mellan Israel och Palestina i en mening: en oändlig cykel av hat.
***
Jag definierar mig själv som en fredens och positivitetens man. På dessa värden tror jag mer än någon religion eller något politiskt parti i världen. Jag tycker att alla borde sträva efter att leva tillsammans och respektera varandras olikheter. Jag tror på judendomen liksom på delar av den kristna religionen och islam. Jag letar alltid efter den röda tråd som binder samman de tre. Berättelser som upprepas ur olika vinklar och karaktärer och fraser som återkommer i olika varianter. Jag tror att de delar som återkommer i samtliga tre religioner utgör grunden för den historiska och andliga sanningskälla som de tre monoteistiska religionerna uppkom ur. För att ge ett exempel: en karaktär som Elia profeten–Johannes döparen–Ilyas »den gröna profeten«, som återkommer i alla de tre religionernas heliga skrifter, är bevis på att det sannerligen fanns en historisk person bakom – och ingen kan bortförklara dennes existens i världen och enbart associera vederbörande med dess religiösa narrativ.
När jag pratar med människor som inte är från Mellanöstern om det gemensamma i religionerna svarar de mig ofta med en ateistisk logik. För att ge ett exempel: de menar ofta att den röda länk jag pratar om – bestående av karaktärer som återkommer i olika former i de tre religionerna, och som länkar samman dem – förmodligen beror på att religionerna påverkats av den miljö där de växte fram. De hävdar att författarna till de heliga skrifterna syndade genom plagiarism – litteraturstöld. På så vis likställer de religioner med alla de poeter som stulit konstnärlig estetik (till och med enskilda rader och metaforer) från sina mästare – äldre och inflytelserika poeter – trots att de i detta fall frångick sättet mästarna skrev på, och trots att de inte erkänner någon stöld.
När en författare är avundsjuk på en annan gör han allt i sin makt för att bli bättre och mer originell. Därigenom expanderar hans intellekt och till och med intellektet hos de som läser hans böcker.
Nåväl, när jag hör dessa påståenden tänker jag direkt på uttrycket i Talmud »författarnas avundsjuka ger oss mer kunskap*«. Innebörden är att konkurrens leder till att människor lär sig och utbildar sig mer. När en författare är avundsjuk på en annan gör han allt i sin makt för att bli bättre och mer originell. Därigenom expanderar hans intellekt och till och med intellektet hos de som läser hans böcker. Därför är det också en bra sak att de tre religionernas horisont expanderas. Guds berättelse är så omfattande att den har nått olika folkgrupper, och nu är inte längre judarna det enda »utvalda folket«, såsom de hävdar.
Detta argument övertygar sällan de som hävdar att »den röda tråd som länkar samman de tre« är total plagiarism. Ett annat argument enar oss dock ofta. Den samtida filosofins superstjärna Slavoj Žižek höll en föreläsning vid Tel Avivs cinematek 1999. Han berättade under föreläsningen att han vid universitetet i Michigan, USA, hade hört talas om en berättelse i judisk tradition där en rabbi återger en legend för en av sina unga lärjungar, om en judisk profet som fick en uppenbarelse. När den unge lärjungen passionerat frågar »Är det sant? Hände det verkligen?« svarar rabbinen att »förmodligen hände det inte, men det är sant.«
I sin föreläsning berörde Žižek denna judiska berättelse, olika myter av Sigmund Freud och några exempel på antika fadersmord. Det gemensamma för dessa myter är att de är lättare att greppa än verkligheten. De är »sanna« även om de såklart »inte verkligen hände«. Med Žižeks terminologi öppnar deras spektrala närvaro upp för symbolikens tradition. Det är ett sätt att se på det som även ateister kan hålla med om. Även om myterna inte har skett i verkligheten har de mycket sanning i sig – oavsett om det rör sig om kungliga slag, andlighet, storhetsvansinne eller familjeintriger. Så kan även du börja förstå, att trots att jag tror på religionerna så tror jag inte på dem ändå. Detta tvåsidiga mynt bär jag i min ficka.
Min religion är dock mer komplicerad än så. Innerst inne är Bibeln den enda bok jag tror på (delar såklart), och det enda sätt jag ber på är genom att lägga tefillin (bärandet av bönekapslar som tillhör den judiska religionen och som jag använder som en form av meditation). I judendomen vilar mitt hjärta mer än i någon annan religion. Ja, även om jag genetiskt tillhör flera religioner, och även om jag på många sätt är en syndare enligt judendomen: från att äta fläsk till att leva med en kristen tjej från Europa, som jag är mer förälskad i än någon judisk tjej jag någonsin varit med.
Vore inte detta nog är den offentliga bilden av mig i Israel mycket tudelad. Detta beror inte bara på min urbana livsstil – eller kombinationen av min livsstil och att skriva dikter med referenser till de heliga skrifterna – utan också på grund av den israeliska offentlighetens reaktion på mina verk. För att ge ett exempel: En av Israels centrala TV-kanaler publicerade ett inslag om mig med rubriken »Poeten som har mest sex, droger och Rock’N’Roll«. Jag kunde såklart inte kontrollera inramningen för att framställa mig i bättre eller sämre dager (beroende på hur vi ser på det). Men omedelbart fick TV-kanalen ta emot arga reaktioner mot den frisläppta människa de visat upp, vilket jag antar var någon konstig version av mig själv. De rapporterade alltså om det faktum att jag bröt tabun när jag skrev om sex och droger. Å andra sidan hade förmodligen inte något liknande hänt i arabvärlden och länderna som omger Israel – framför allt inte på en mainstream-kanal.
Ja, till och med efter att en så radikal lag stiftats fortsätter alltså den israeliska staten stötta unga, kontroversiella undergroundkonstnärer – så länge konstverket förtjänar det.
Ett annat exempel: I min debutsamling He’arat Shulayim (på engelska FeelNote) kritiserar jag Israels regering i dikter som innehåller sex, droger och religion. Trots det tilldelades jag förra året ett pris från kulturministeriet, vilket gjorde mig mycket överraskad. Detta skedde nämligen strax efter att kulturministern Miri Regev (tillhörande Likudpartiet) stiftade »lagen om kulturell lojalitet« som innebär att en konstnär som kritiserar den israeliska staten inte får några pengar från regeringens konstnärsstöd. Ja, till och med efter att en så radikal lag stiftats fortsätter alltså den israeliska staten stötta unga, kontroversiella undergroundkonstnärer – så länge konstverket förtjänar det.
Men det faktum att Israel är Mellanösterns förnuftiga röst innebär inte att Israel har den klaraste stämman i världen. Ett annat exempel: Jag skrev en dikt om min gudstro. Diktens titel är »Jehova«, vilket innebär att jag använde det namn som används för Gud i Bibeln. Det är dock förbjudet enligt religionen att använda namnet. Dikten publicerades på en av de största helgtidningarnas förstasida, eftersom den hade valts ut som öppningsdikt i en antologi med titeln »Hebreisk poesi om Gud«. Samma morgon väntade en kille på mig utanför mitt hus (jag bodde på huvudgatan i Tel Aviv och alla som läser mina böcker kan lätt hitta den exakta adressen). Mannen började slå mig i morgonrusningen på gatan. Jag var inte beredd på det, eftersom han attackerade mig bakifrån. Han slog mig i huvudet och skrek »Tror du att du är en stark man jämte Gud?« Allt detta fortsatte tills att ägaren till en kiosk i närheten kom och skyddade mig. Den israeliska polisen gjorde dock ingenting åt saken. Snart dök ett svart moln upp ovanför mitt huvud – det spelade ingen roll vart jag gick eller vad jag gjorde. Jag var till och med rädd att lämna min lägenhet. Jag tänkte för mig själv: Jag har bara skrivit en dikt om Gud; det är min roll som poet – att arbeta med ord som är tabubelagda och att bryta mot dessa tabun. Och det som gjorde mig än mer förvånad var det faktum att dikten inte ifrågasatte Guds existens, utan hyllade honom och sände min kärlek till honom på ett väldigt direkt sätt.
Det finns dock ytterligare en sida av berättelsen. Rabbi Eliyahu Perets i Tel Avivs »Sinai«-gemenskap valde en annan dikt av mig (»Gud finns i pennan som tillhör oss alla) som öppningsdikt till lördagens Shabbatböner i synagogan. Vilket inom judendomen är en väldigt ärofull och värdig sak, eftersom lördagen är veckans heliga dag. Och på något vis tror jag att skärningspunkten mellan dessa händelser skildrar mig och det israeliska samhället i ett nötskal: du kan attackeras på gatan på grund av en dikt och du kan likaväl vara den vars dikt folk läser inför de viktigaste bönerna – ibland till och med på samma gång.
Amir Sommer
Amir8sommer@gmail.com
Översatt av Eric Luth.
*Citatet kommer från den babyloniska Talmuds Bava Batra, 21a. Den mycket omfattande babyloniska Talmud finns inte översatt till svenska, och förmodligen skulle texten som återges här få en annan svensk översättning om målet var att förmedla den religiösa innebörden. Ett förslag vi har fått är »att skaffa sig många böcker ger dig kunskap«. För att Sommers tolkning ska bli förståelig väljer vi här en ordagrann översättning. Ö.A.
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!