Äntligen blir Helga en riktig huvudperson i Doktor Glas

Den egensinnige läkaren Tyko Gabriel Glas dagboksanteckningar har fångat läsare sedan Doktor Glas kom ut 1905. Dessutom har de gett upphov till en rad omtolkningar av senare författare. I augusti ynglade den svenska litteraturhistoriens mest potenta roman av sig två böcker till: Bengt Ohlssons Helga och Åsa Nilsonnes Fru Gregorius. Båda romanerna söker svaret på frågan: Vem är Helga?

Hjalmar Söderberg har påstått att han skrev en av sina uppskattade noveller gåendes på Köpenhamns gator. Ibland fick han så bråttom med pennan att han behövde stanna i en port för att avsluta en passage. Lika fängslad som Söderberg var av sitt eget skrivande är Bengt Ohlsson av Doktor Glas, som han aldrig förmår lägga ner när han plockar upp den för att bara läsa en sida.

I Söderbergs odödliga roman söker den unga Helga Gregorius upp den ensamme doktor Glas i hopp om att få hjälp att med att slippa ligga med sin äldre make, pastor Gregorius. Glas har ”aldrig varit nära en kvinna”, tycker att fortplantingsakten är äcklig och att läkare som genomför aborter är riktiga monster. Men Helgas begäran är ingen vanlig, och kanske är det därför, eller för att hon är så vacker, som läkaren går med på att hjälpa henne.

Helga är sjuk och kan inte ligga, pastor Gregorius är sjuk och kan inte ligga, pastorn är så sjuk att han borde åka iväg till Porla för att ta igen sig och där kan han verkligen inte ligga.

Helgas besök på läkarmottagningen sätter igång en rad lögner från läkarens sida. Helga är sjuk och kan inte ligga, pastor Gregorius är sjuk och kan inte ligga, pastorn är så sjuk att han borde åka iväg till Porla för att ta igen sig och där kan han verkligen inte ligga. När pastorn vägrar att lyssna och vetskapen om Helgas olycka blir outhärdlig för doktorn, är nästa steg den knappt tänkbara handlingen.

Ohlsson har i Gregorius (2004) redan utrett vem våldtäktsmannen pastorn är och lyckades den gången, liksom Söderberg med sin mördare, göra brottet begripligt. När han nu skriver Helgas berättelse hoppar han trettio år fram i tiden och låter den vuxna omgifta kvinnan konfronteras av sin ungdoms händelser när en möbelhandlare oväntat hittar Glas anteckningar i en chiffonjé. Upptäckten raserar lögnerna som både Helga och dottern hon blev gravid med i slutet av Söderbergs ursprungliga roman har levt med: Helga som trott att pastorn dog en vanlig död och dottern Signe som trott att pastorn, och inte moderns hemliga älskare Klas Recke, var hennes riktiga pappa.

Kontrasterna mellan Söderbergs avskalade och Ohlssons fylliga språk är stora, men tack vare de långa meningarna och många sidohistorierna blir fantasin om Helga både trovärdig och komplex. I takt med att Helga slängs mellan den upprörda dottern, sin man, den avlidna maken och den gamle älskaren som tränger sig på upptäcker hon ännu fler lögner. Handlingen är intensiv, men Ohlssons text lugn när han låter sin hjältinna konstatera: ”Mina rötter i jorden känns som ett fängelse, och jag skulle ge vad som helst för att få mönstra på en båt på väg till andra sidan jordklotet.”

Det är svårt att kapa en roman, ännu svårare att kapa en känd och älskad roman. När Ohlsson gör det igen är det kärleksfullt och utan minsta spår av skurkaktighet. Åsa Nilsonne vill i sin roman åstadkomma det motsatta. 

I Fru Gregorius vänder hon upp och ned på ursprungsromanen: Helga är inget offer utan boven i dramat. Hon och hennes make har länge försökt bli gravida men inte lyckats, vilket gjort den unga hustrun djupt olycklig. När husmorsknepen som hon får av sin släkting jordemodern – dricka citronsaft, äta kål och potatis och annat skrock – inte fungerar tar hon till sig av tipset att testa att bli gravid med någon annan än sin make. Enligt Nilsonnes läsning söker Helga hjälp från Glas för att vara otrogen med Klas Recke. 

Nilsonne svarar på alla frågor – men ställer inga själv.

Vad som provocerar i Fru Gregorius är dock inte den radikala tolkningen utan arrogansen med vilken tolkningen formuleras. Söderberg uppvisar i Doktor Glas romanens förmåga att ställa de mest komplexa frågor. Nilsonne svarar på alla frågor – men ställer inga själv. Kanske kan en barnlängtande ung kvinna bli så desperat som Nilsonnes Helga är, men eftersom berättelsen är endimensionell och vi knappt får se en tillstymmelse till självkritik hos huvudpersonen blir även romanens grundpremiss ointressant.

Kanske vittnar redan verkens titlar om vilka berättelser vi kommer att möta. Är det en fix idé som prompt måste ut eller en nyfiken roman som söker svar utan att kräva några? 

I Fru Gregorius reflekterar huvudpersonen över sitt namn och konstaterar att den som säger Gregorius menar hennes man pastorn, och att den som vill tilltala henne uttalar hela namnet – Helga Gregorius. På samma sätt är romanen Fru Gregorius som mest en analys av Helga som fru och längtande mamma i förhållande till sin make. 

Helga, däremot, handlar om individen och kvinnan Helga, som bytt efternamn två gånger men som fortfarande är en egen person med egna tankar och farhågor. 

De flesta läser nog hellre en bok om en person med många olika sidor än en bok om någon som bara har en.

Elin Hjelmestam

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!