Hur påverkar Instagram Stories och Trumps twittrande vår verklighetsuppfattning? Och hur skapar man fritt, i en samtid där det mesta präglas av bestämda narrativ? Med Kerstin Ekman uppmanar statsvetaren Oskar Örn oss att hitta på, och att som publik vara villig att träda in i fiktionens värld.
Den här texten är baserad på en sann historia.
För många år sedan befann jag mig på semester på den grekiska ön Santorini. Det är en måndagkväll i juli, och hemma i Sverige spelar AIK bortamatch mot Örgryte IS på Gamla Ullevi i Göteborg. Resultatet når mig dock inte förrän på onsdag förmiddag, då tisdagens Aftonbladet har anlänt till den lilla butiken på den grekiska ön.
Tiden går. Råsunda finns inte kvar. Kvar finns AIK. Jag går sällan på match men varje målchans, nickduell och glidtackling når mig ändå. Min telefon plingar till av alla notiser. Just det, tänker jag. Det är match nu. Den dåtid som utgjorde min upplevelse i Grekland har idag övergått i en ständig realtid.
Det finns ingen väntan längre. Det finns ingen väntan på den kväll i veckan då SVT visar West Wing och TV:n är förprogrammerad att spela in avsnittet på en VHS-kassett. Det verkliga livet i Vita huset betecknas allt oftare i media som en pågående dokusåpa, men politiken har i själva verket snabbt accelererat till en Instagram Story. Bilderna på politiker på Bindefelds 60-årsfest nådde mig i realtid via de sociala medierna. I flera fall var det politikerna själva som var avsändarna. Politiken direktsänds utan filter. Trumps Twitterkommunikation är exempel på det.
Så fort jag tar en bild på mig själv i en situation – till exempel på en fotbollsmatch eller en fest – med syfte att publicera den på sociala medier uppstår en slags halvfiktion. Det är visserligen sant att jag är där, men bilden handlar om att skapa en berättelse. Dessutom har jag möjligheten att lägga upp en gammal bild eller video och presentera situationen som ett nu på Instagram, då är det kanske till och med fråga om en trekvartsfiktion.
I realtid kan politiker och kändisar med sina bilder och berättelser påverka vår verklighetsuppfattning. I sig bidrar det till att vi ställer krav på att berättelser ska ha en verklighetsanknytning. Kändisarnas Instagramliv får också utrymme i TV-tablån, i form av reality-TV som Wahlgrens värld, och i kvällstidningarna. Det uppstår ett växelspel. Denna växelverkan av halvfiktioner påverkar också filmen och litteraturen.
Biorepertoaren präglas av orden ”based on a true story”. Det som går upp på bio är ofta baserat på en sann historia. Det är Martin Schibbye och Thomas Quick. Det är Elton John och Freddie Mercury. Även mer djuplodande filmer har utgångspunkt i biografier. Afonso Cuarons hushållerska i filmen Roma. De föräldralösa barnen i Kapernaum. Eller Tarantinos omgestaltning av Sharon Tates tragiska öde.
Litteraturen har idag en liknande semi-biografisk prägel. Karl Ove Knausgård ligger naturligtvis närmast till hands med sin stil och grepp, som är exempel på vad som brukar kallas för autofiktion. Den nya litteraturen möts ibland av motstånd. Vart tog fantasin och fabuleringen vägen, frågar författaren Kerstin Ekman. Alltför ofta, menar hon, tolkas författarens text som verkligt liv. Men de stora författarna har förmågan att omvandla de egna upplevelserna till litterärt stoff, sade hon i samband med 150-årsjubileet av Hjalmar Söderbergs födelse. För Guds skull, hitta på! uppmanade Kerstin Ekman. Det du skriver är mer än ditt lilla liv. Det är något som kanske gäller många. Och hur som helst tillhör det alla.
Också den brittiska författaren Zadie Smith formulerar ett försvar för fiktionen i tidningen New York Book of Review. Hon menar att den nutida tidsandan präglas av en motvilja till fiktion. Det anses vara fråga om kulturell appropriering eller kolonialism när man skriver om en annan människa med en annan bakgrund och i en annan miljö än sin egen. Närheten ifråga om variabler som kön, klass, etnicitet, poängterar hon, är inte avgörande för hur man relaterar till en berättelse. Leo Tolstoj skrev Anna Karenina, romanen om en kvinnogestalt Zadie Smith känner identifikation med, trots att hon känner av närvaron av en manlig berättare. Det finns mer som förenar upplevelsen att vara människa än som särskiljer den.
Smith och Ekman beskriver på varsitt håll hur deras texter blir felaktigt tagna för att vara självupplevda, till och med av andra författare. Ingen rök utan eld, svarade Artur Lundkvist Ekman när hon distanserade sig från beskrivningen av en stökig Uppsalastudent. Zadie Smith skriver att den skrivkramp som hennes författarkaraktär hade, tolkades vara hennes egen. Den av hennes karaktärer som legat hennes eget liv närmast var istället en ung arbetargrabb i London.
Oberoende av varandra blir de båda författarnas inlägg starka pläderingar för fantasins roll och kraft i litteraturen och att fantasin inte får begränsas.
Författare saknar sannolikt inte fantasi. Kanske är det publiken som i det moderna mediesamhället saknar kraft och vilja att träda in i fiktionens värld.
Inte minst för barn och unga tar bilder allt mer plats. Samtidigt har läsförståelsen bland barn och unga försämrats och läsintresset avtar. Vissa ser användandet av sociala medier bland unga som en faktor bakom den ökande psykiska ohälsan. Man får helt enkelt inte paus från sin egen värld. Tiden för avkoppling ägnas åt uppkoppling. Att gå in i fiktionen kan vara den nödvändiga pausen från verkligheten för att orka med verkligheten.
När bilder kan manipuleras och berättandet blir halvfiktivt riskerar det att påverka vår verklighetsuppfattning. Det riskerar därmed också få konsekvenser för politiken och samhällsutvecklingen.
Verkligheten var med all säkerhet i alla fall sådan att ÖIS den 11 juli 2001 slog AIK med 1-0 på Gamla Ullevi.
Oskar Örn, statsvetare