Solen är på väg ner, det är lördagsafton i Stockholm den 28 juni. Tyko Gabriel Glas är ute på sin kvällspromenad och spatserar just förbi Grand Hotel när han får syn på Klas Recke.
Klas Recke sitter ensam med en visky vid ett bord på trottoaren; han sitter orörlig, ser ut över strömmen och röker på en mycket lång och smal cigarr.
Ingen har kunnat beskriva sekelskiftets Stockholm så levande som Hjalmar Söderberg. Varje gång jag går förbi Grand Hotel ser jag Klas Recke framför mig med sin cigarr, Doktor Glas med sitt Aftonblad.
Men detta Stockholm, detta Sverige finns inte mer. Klas Recke med sin visky och sin mycket långsmala cigarr har överförmynderiet effektivt tagit död på.
Cigarren försvann 1 juli 2019. Någonstans längs vägen sattes avspärrningar och inhägnader upp runt uteserveringarna, så att man känner sig fängslad snarare än frigjord. Och viskyn fick nästan stryka på foten, den också.
I dag, 27 augusti, är det exakt hundra år sedan svenskarna folkomröstade om rusdrycksförbud. En knapp men överraskande majoritet av befolkningen röstade nej till att gå samma väg som bland annat USA och Finland. Men det som tog vid var knappast någon frihetstid. Förbudsivrarna tog till nya metoder, och de mycket hårda restriktionerna tog nästan död på dryckeskulturen ändå.
Mycket av den svenska dryckestraditionen dog ut. Den tusenåriga svenska ciderkulturen utraderades, skriver Eva Lenneman på Spritmuseum. Monopolbolagen var ointresserade av småskalig fruktvinsproduktion, skriver Mattias Svensson i Så roligt ska vi inte ha det, och när vinbutikerna tvingades stänga dog även vinerna ut: ”Därmed gick en kultur väsentligen i graven”.
Alkoholsystemet diskriminerade framförallt unga vuxna, arbetare och kvinnor, grupper som inte ansågs kunna hantera rusdrycker. Äldre gubbar bestämde lagen och satte sig till doms över den omoraliska medelklassen.
Själva fick de tag på fint franskt vin i sina slutna sällskap. För allmänheten blev det nada. Mer än något annat tog restriktionspolitiken död på njutningen. ”En restriktiv alkoholpolitik är betydligt snarare att ta glädjen ur drickandet än den är att begränsa själva drickandet,” som Svensson uttrycker det.
Kommunerna driver sin egen alkoholpolitik och tolkar alkohollagen diametralt olika. Det finns inte en svensk alkoholpolitik för serveringstillstånd, utan 290 olika.
Sedan Sverige gick med i EU har alkoholpolitiken liberaliserats. Staten har gett oss svenskar förtroende att importera alkohol själva. Utbudet har blivit större, och det mesta pekar på att den ökande friheten också har gjort folk mer ansvarstagande. Kvaliteten ökar snarare än kvantiteten.
Men när det kommer till serveringstillstånd är det fortfarande nästan lika mörkt. Kommunerna driver sin egen alkoholpolitik och tolkar alkohollagen diametralt olika. Det finns inte en svensk alkoholpolitik för serveringstillstånd, utan 290 olika. På få områden är tillståndshanteringen så godtycklig och krånglig som när det kommer till serveringstillstånd.
Enligt alkohollagen måste alla som får serveringstillstånd kunna servera en lagad, varierad meny. Men vad detta innebär är upp till kommunerna att bestämma. I Vindelns kommun räckte tacos exempelvis inte för att få serveringstillstånd, eftersom en tacobuffé inte är ”tillräckligt varierande”.
Jag besökte en cateringfirma på gränsen mellan fyra småländska kommuner. Dessa fyra kommuner hade gjort helt olika tolkningar av den svenska alkohollagen, vilket medförde att cateringfirman var tvungen att erbjuda helt olika menyer till evenemang i de fyra olika kommunerna, för att få serveringstillstånd.
Listan kan göras längre, men den är som upplagd för att det offentliga ska kunna begå maktmissbruk över privata näringsidkare som söker serveringstillstånd. På nationell nivå saknas dessutom statistik över antalet avslagna eller indragna tillstånd, så ingen vet hur omfattande problemet är.
Den snåriga alkohollagen och tjänstemännens rigorösa tolkning av den ger helt absurda effekter, som både dödar kreativiteten och näringen.
I dag har det gått hundra år sedan rusdrycksomröstningen. Låt oss skapa en ny episod i Sveriges historia, en som faktiskt främjar den goda alkoholen. Med frihet under ansvar har svenskarna sedan EU-medlemskapet börjat dricka mer högkvalitativ alkohol, utan att landet har havererat. Nu förtjänar svensken frihet även i utelivet.
Klas Recke är död, Hjalmar Söderberg är död. Sekelskiftets Stockholm är dött. Dessvärre är cigarren utrotad från stadsrummet, så någon modern Reckekopia med en långsmal cigarr lär vi inte få se.
Men även om vi inte kan återuppliva Klas Recke kan vi skapa bättre förutsättningar för en lika god stämning i det fria utelivet.
Förra året prövade Grand Hotel ett nytt koncept med ”sydeuropeisk atmosfär”, det vill säga en “avslappnad, somrig och elegant stil”. Man hade också kunnat kalla det ”för-restriktiv atmosfär”, en återskapad, återvunnen del av svensk historia. Det är positivt att näringsidkare gör vad de kan för att utmana lokalpolitiken och tänja på de mycket snäva alkoholpolitiska gränserna.
Men för ett levande uteliv över hela Sverige behöver alkohollagen skrivas om. Låt oss använda hundraårsjubiléet för att påbörja det arbetet.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!