Skip to content
Förre premiärministern Jean-Marc Ayrault tar emot oss på haket Le Flesselles i centrala Nantes. Foto: Emelie Nyman
Förre premiärministern Jean-Marc Ayrault tar emot oss på haket Le Flesselles i centrala Nantes. Foto: Emelie Nyman
Samhälle | Frankrike

Frankrikes sista utpost mot högernationalismen – därför är Nantes en öppen stad

Bretagne sticker ut i de franska valen. Medan resten av Frankrike målas brunt av Marine Le Pen är den västfranska regionen en av få kvarvarande bastioner för tolerans, öppenhet och frihet. Eric Luth försöker ta reda på varför.

Vi slänger i oss en charkbricka och några korgar med bröd innan Jean-Marc Ayrault, Frankrikes förre premiärminister, dyker upp på stammishaket Le Flesselles.

I ett Frankrike där Nationell samling (Rassemblement National, RN) målar kartan allt brunare har den bretonska storstaden Nantes kommit att bli en av de sista, progressiva utposterna. Här ligger RN:s valresultat långt under rikssnittet, och i regionen var alla parlamentariker – fram tills att nationalförsamlingen upplöstes – liberaler eller vänster. 

Vad är det som gör att progressiva krafter fortfarande går hem här? 

– Nantes är en hamnstad, säger Monsieur Ayrault som också var Nantes borgmästare i 23 år. Fartyg har kommit med varor, men också med nya idéer. 

– Jules Verne kom ju trots allt från Nantes, fortsätter han. En äventyrlighet har alltid präglat vår stad, från Nantes har man haft dörren öppen mot resten av världen. 

Öppenheten är en del av den bretonska identiteten, säger Mounir Benhamiti. Foto: Emelie Nyman.

En knappt halvtimme norrut, på ett litet café i den sovande förstaden Orvault, möter vi Mounir Benhamiti och hans assistent Florian. Monsieur Benhamiti sitter i nationalförsamlingen för Macrons parti Tillsammans, där han bland annat är medlem av försvarsutskottet. 

– Bretagne blev en del av Frankrike ganska sent och här är självständighetstanken väldigt stark, säger Monsieur Benhamiti. Jag tror att det också har bidragit till en öppenhet mot omvärlden. Regionalismen gör att det inte finns någon mylla för nationalism, här gillar man inte nationalstaten. Nationalismen hotas effektivt av regionalismen. 

Samma slutsats drar den gröna parlamentsledamoten Julie Laernoes när vi växlar några ord på fredagsmarknaden i kommunen Rezé, strax söder om Nantes:

Den gröna parlamentarikern Julie Laernoes ser ingen mylla för extremer i Nantes. Foto: Emelie Nyman.

– Extremhögern är ingen kraft här, jag tror att vi har mer solidaritet, en starkare känsla av samhörighet men också intensivare debatt här. Det finns ingen mylla för extremer, regionalismen gör att vi värnar om vår självständighet.

– Pays de la Loire är traditionellt öppet, modéré, fortsätter Monsieur Benhamiti från torget i Orvault. Öppenheten är en del av den bretonska identiteten, fortsätter han och lyfter även han fram Jules Verne: 

– Vår region är en region av voyageurs, av personer som reser över världen, av båtar.

Bassem Asseh förklarar Nantes stadsvapen för Matilda. Foto: Emelie Nyman.

I skuggan av träden i Nantes stadshusträdgård står kommunalrådet Bassem Asseh. Han är född och uppvuxen i Libanon men kom via studier och kärleken till Nantes. Vid sidan av sitt kommunala uppdrag arbetar han som försäljningschef på ett internationellt IT-företag. 

– Jag har två liv, ett i den politiska världen och ett i företagsvärlden. Men kanske inte så mycket privatliv, säger han och skrattar.

Monsieur Asseh berättar att han älskar Nantes, att det är en ”extremt välkomnande stad” där till och med en inflyttad libanes kan bli kommunalråd. Så pekar han upp mot en av de äldre stadshusbyggnaderna.

Där under står det på latin ’Nantes belönar dem som vågar’. Så är det här.

– Ser ni ovanför porten, det är Nantes gamla stadsvapen. Bilden av båten på vågorna, Atlantens eller floden Loires, och där under står det på latin ”Nantes belönar dem som vågar”. Så är det här. 

Men att Nantes ska vara en växande metropol med stolta invånare som vågar tro på framtiden har inte alltid varit självklart. I slutet av 80-talet såg det mörkt ut för staden. Flera stora industrier lades ner och människor flyttade härifrån. 1986 kom det som såg ut att bli dödsstöten för staden: Varvet stängde. 

Men tre år senare, 1989, kom två saker som räddade Nantes, förklarar Monsieur Asseh: snabbtåget TGV och Jean-Marc Ayrault. Snabbtåget minskade restiden till Paris till knappt två timmar, och möjliggjorde för många tjänstemän att bosätta sig i staden. Och den unge Ayrault fick med sig såväl företag som medborgare i sin vision om att förvandla staden från en postindustriell mardröm till ett kulturellt mekka, som attraherar både invånare och turister och får staden att blomstra.

Foto: Kampanjteamet för Julie Laernoes samlas för gruppfoto. Foto: Emelie Nyman.

Tillsammans med parhästen Jean Blaise tog de initiativ till festivaler, utställningar, omvandlade nedlagda fabrikslokaler till kulturcentrum och invigde nya offentliga konstinstallationer på oväntade platser.

Jean-Marc Ayrault visar sig vara nästan en mytologisk gestalt här i den bretonska storstaden. Vem vi än pratar med dröjer det inte många minuter innan han nämns vid namn, och det oavsett om vi pratar med socialister, macronister eller vänsterpopulister. Alla hyllar honom som den som väckte liv i Nantes historiska arv av öppenhet och räddade staden från det postindustriella mörker som drabbat många andra städer, och i synnerhet i östra Frankrike. 

På marknaden i Rezé träffar vi den unge socialisten Malcolm, som kampanjar för de grönas Julie Learnoes. Han kan knappast ha några minnen av Ayrault som borgmästare, men när jag frågar honom varför Nantes är så öppet, tolerant och progressivt kommer svaret ögonblickligen:

– Det är tack vare Ayrault.

Eric Luth och Matilda Molander

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Den vanliga högerns död

Sossen som stöttar liberalen: "Socialistpartiet har ruttnat inifrån"