Vid en första anblick kan president Emmanuel Macrons beslut att utlysa nyval till parlamentet verka vara en direkt följd av hans partis nederlag i EU-valet. Men för att verkligen förstå den politiska krisen måste man ta hänsyn till en djupare problematik, skriver Matilda Molander.
Utanför franska Miljöpartiets segerrusiga valvaka träffar mina kollegor och jag högstadiepojken Gustave Walther som är här med sin partiengagerade mamma. Han kommer fram och börjar prata med oss eftersom han lärt sig norska via Duolingo och sett den svenska texten på våra LD-påsar. Han har fullt med åsikter om såväl skandinaviskt statsskick och uttalet av norska ord (vi sågas vid fotknölarna när vi försöker snakke norsk). Han har också klara uppfattningar om den politiska utvecklingen i Frankrike.
– I Frankrike väljer vi en kung. Inte en sådan som ni har i Sverige utan en riktig kung, med makt.
Hans kommentar är bra att ha i bakhuvudet för den som vill förstå den politiska utvecklingen i Frankrike just nu.
Bakgrunden till de senaste månadernas politiska turbulens är vid en första anblick uppenbar: President Emmanuel Macron utlyste nyval till parlamentet på grund av hans partis dåliga resultat i EU-valet. Gräver man lite djupare finner man dock att grundorsaken är att Macron är avskydd av en stor del av befolkningen, och att hela den franska politiken kretsar kring det.
Som vår 14-årige vän var inne på har den franska presidenten under den femte republiken mycket stor makt, särskilt sedan mandatperiodernas längd justerades i början av 2000-talet så att parlamentet alltid väljs någon månad efter presidentvalet. Efter regeländringen fungerar parlamentsvalet i princip som ett sätt att bekräfta presidentvalets utfall och genom egen majoritet ge presidenten möjlighet att styra Frankrike efter eget huvud. Till skillnad från mer parlamentariskt inriktade demokratier är premiärministern till exempel inte vald av parlamentet, utan utsedd av presidenten.
Detta har gett ett politiskt system med svaga partier och desto starkare politiska profiler, som utan någon större hänsyn till partimedlemmar kan vinna och utöva makt. President Macron rådgjorde inte ens med sin premiärminister Gabriel Attal innan han meddelade sitt beslut att upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Det här är en ordning som Macron har uppskattat. Han har använt den allsmäktige romerske gudakonungen Jupiter som en liknelse för att beskriva hur han vill regera Frankrike, och han har gärna talat till fransmännen som vore de hans undersåtar, snarare än som medborgare av republiken.
Men fransmännen väljer inte en gudakonung. Deras kung kan blöda.
“Vi tycker om att halshugga våra kungar”, sa Mounir Belhamiti från Macrons parti Återfödelse när vi träffade honom på en uteservering i en av Nantes förorter. Att Macron är illa omtyckt är långt ifrån unikt. Hans företrädare François Hollande är fortfarande Frankrikes minst populära president i modern tid. President Nicolas Sarkozy ansågs också vara en dålig president av det franska folket. Mot slutet av sina tolv år vid makten var inte heller Jacques Chirac särskilt populär.
Vill man bli omtyckt ska man helt enkelt inte vara president.
Macron har också använt sin makt för att driva igenom impopulära reformer. Det gäller inte minst förra årets höjning av pensionsåldern från 60 till 64 år (som han drev igenom utan majoritet i parlamentet). Från en svensk synvinkel, och givet att fransmännen dessutom bara har 35 timmars arbetsvecka, känns en höjning från 60 till 64 år som en självklar reform. Men för många fransmän var reformen ett svek.
Den tidigare premiärministern Jean-Marc Ayrault som vi träffade på ett kafé i Nantes förklarade att pensionen är hjärtat i den franska välfärdsstaten och en symbol för det nya Frankrike som byggdes upp efter andra världskriget.
Sättet på vilket reformen drevs igenom, på order av presidenten och utan omröstning i parlamentet, har också gjort många fransmän upprörda.
Familjevänner till mig berättar att de aldrig trodde att reformen skulle gå igenom, och att det vänt upp och ner på hela deras livsplaner. De har sålt huset och flyttat till sommarstugan permanent eftersom de skulle gå i pension, men plötsligt måste de arbeta två år till. Irritationen är minst sagt påtaglig.
Det är inte bara bland 60-plussare som Macron är impopulär. Faktum är att hans parti, som när det startade närmast var en ungdomsrörelse, nu har starkast stöd bland pensionärer och lägst stöd bland unga.
På ett crêperie i en av Nantes många gränder träffar vi studenten Brieuc Rolland som är ordförande för lokalavdelningen av ungdomsförbundet Unga med Macron. Han suckar över frågan varför unga inte verkar uppskatta presidenten och konstaterar att unga alltid är emot den sittande makten, oavsett vilken den är. Under valkampanjen i Nantes studentkvarter har det varit tydligt för honom att de två viktigaste frågorna för unga är köpkraften och miljön. De som tycker att köpkraften är viktigast röstar på Nationell samling, medan de som bryr sig mest om miljön röstar på vänstern. Macrons mittenpolitik går inte hem i något av lägren.
Han förstår att det för utomstående kan verka konstigt att unga röstar på extremhögern på grund av plånboksfrågor, men förklarar att det beror på bostadsbristen som drivit upp bostadspriserna. Många unga tvingas bo kvar hemma och pendla långt med bil till studier och arbete i större städer. Bensinpriset har helt enkelt blivit en studentfråga.
Valresultatet 7 juli blev mycket riktigt en rejäl tillbakagång för Macrons partikoalition Tillsammans för republiken. Men tillbakagången är ändå betydligt mindre än de flesta bedömare befarade. Partigruppen blev näst störst , och större än Le Pens Nationell samling. Det är inte med sorg utan med lättnad som resultatet togs emot av presidentens lag.
Den huvudsakliga förklaringen till resultatet stavas ”Den republikanska fronten”: att de väljare som inte vill se extremhögern vid makten gått samman och taktikröstat på motkandidaten oavsett partifärg. Vänsterväljare har röstat på Macrons kandidater, och högerväljare har röstat på kommunister. I de valkretsar där det funnits tre eller fler kandidater till den andra omgången har trean och fyran dessutom dragit sig ur för att minska risken att motståndet mot extremhögern splittras på flera kandidater.
Valdeltagandet var därtill rekordhögt och allra högst i de valkretsar där Nationell samling hade möjlighet att vinna. Människor har gått man ur huse för att hindra extremhögern från att ta mandat. I ett system med enmansvalkretsar och två valomgångar handlar det inte om att vara mest populär, utan om att vara minst avskydd. Fortfarande vill en majoritet av fransmännen absolut inte representeras av Nationell samling i parlamentet.
Under valrörelsen har också framtiden efter president Macron kunnat skönjas. Parlamentsledamoten Mounir Belhamiti i Nantes konstaterar krasst att Macron är en man av i går. Men han verkar inte särskilt orolig över det. De franska partierna är i ständig förändring och till nästa presidentval kommer en ny mittenkraft att hinna formeras.
Medan Emmanuel Macron varit i princip osynlig i valrörelsen, för att blotta åsynen av honom får väljarna att fly, har den unge premiärministern Gabriel Attal klivit fram. Opinionsmätningar pekar ut honom som den person fransmännen helst vill se som premiärminister och han har gjort bra ifrån sig under de tv-sända debatterna. I sina uttalanden inför valet tar han lätt avstånd från presidenten och konstaterar att ”det var inte mitt beslut att utlysa nyval”.
Men Attal är inte den enda möjliga ledaren för mitten efter Macron. Presidentens första premiärminister, Le Havres tidigare borgmästare Édouard Philippe, valde efter att ha blivit sparkad från posten som premiärminister 2020 att starta ett nytt parti (en premiärminister får alltid bära presidentens hundhuvud och överlever sällan mer än ett par år på posten).
Philippes nya parti Horisonter är ett center-högerparti med starkast fäste i västra Frankrike, och har ingått i presidentens koalition Tillsammans för republiken.
En av partiets parlamentsledamöter heter Béatrice Bellamy och kandiderar för det soliga kustlänet Vendées andra valkrets, strax söder om Nantes. Vi möts en tidig morgon på hennes oansenliga kontor, på en bakgata i residensstaden La Roche-sur-Yon, kampanjens allra sista dag.
– När Macron meddelade att han upplöser parlamentet stod jag i hallen hos länsstyrelsen och hade precis lämnat in alla valsedlar från den vallokal jag var ansvarig för under EU-valet. I ett slag förstod jag att alla mina anställda och jag blivit av med jobbet och att vi befann oss i kampanj, igen. Det fanns ingen tid att gråta.
Béatrice Bellamy inledde sitt politiska engagemang hos det gamla högerpartiet Republikanerna, precis som de flesta av Horisonters parlamentsledamöter, men lämnade partiet under debatten om samkönade äktenskap. Hon höll inte med om partiets konservativa linje, och såg samtidigt en framtidsinriktad högerkraft i Édouard Philippes nystartade Horisonter. Ett par dagar tidigare var han med henne och kampanjade i den lilla kustorten Talence-sur-Mer och hon beskriver honom som en generös person full av idéer.
– Man engagerar sig för att följa både en person och en idé man tror på.
Hon menar att Macron hade en ambition om att förena höger och vänster, men att han aldrig lyckades inkludera högern i sitt projekt.
– Tillsammans för republiken och Återfödelse, det var innan den 9 juni (När Macron upplöste parlamentet, reds. anm.). Det är passé nu. Horisonter går till val som ett eget parti.
Strategin verkar lyckosam. Partiet ökade med ett mandat i parlamentet, medan Macrons parti tappade 73. Madame Bellamy själv vann sitt mandat med god majoritet, och hon ser med tillförsikt på framtiden.
– Philippe förbereder sig för presidentvalet 2027, men ännu är inget vunnet. Det här är något vi måste bygga tillsammans. Han uppmuntrar människor och stödjer kandidater från andra partier också för att skapa ett gemensamt projekt. Inget politiskt parti kan ensamt styra Frankrike.
Parlamentsvalet 2024 blev på många sätt vänsterns och extremhögerns val, men i ruinerna efter Macrons projekt börjar mitten och den moderata högern att samla sig. Många av de tyngsta namnen i Macrons koalition är mer högerlutande, och när vänstern nu skapat ett eget, förhållandevis starkt alternativ samtidigt som Republikanerna brutit samman ligger det i vindens riktning att rörelsen som skulle vara ”varken höger eller vänster” blir den nya högern. Det vore välgörande för den franska demokratin. Följderna av Macrons mittenexperiment har visat att om mitten går ihop skapas grogrund för växande extremer på båda håll samtidigt som den sunda oppositionen försvinner. Går Macrons efterträdare åt höger, kan det i stället skapas förutsättningar för en opposition till vänster om mitten.
På en marknad i utkanten av Nantes träffar vi studenten Salome som kampanjar för vänsteralliansen.
– Vi unga har fått nog och vill ha förändring. Macron har inte gjort särskilt mycket för unga, och vill införa studieavgifter på universiteten.
Men när vi frågar om hon, likt en stor andel av de unga, därför stödjer yttervänstern Okuvade Frankrike blir svaret ett tvärt nej.
– Jag vill inte se Mélenchon som president. Inte en röst till Okuvade Frankrike.
Kanske är det en föraning om att fransmännen 2027 kan rösta för förändring och en ny inriktning på politiken, utan att behöva gå till extremerna.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!