Med valet till Europaparlamentet i backspegeln har vägen till ett nytt parlament var allt annat än rak. Själva valet innebar ett välbehövligt uppsving för EU-rapporteringen men gällande det minst lika intressanta efterspelet har det alltjämt ekat tomt hos de svenska mediehusen. Edvin Mårtenson rapporterar från ett Bryssel när ingen annan gör det.
Nu har knappt två månader passerat sedan Europaparlamentetsvalet. 182 miljoner européer gick till valurnorna för att visa vilken riktning samarbetet bör ta de kommande fem åren. Skulle klimatpolitiken bevaras eller omförhandlas? Hur skulle EU ställa sig till Ukrainas medlemskap i unionen framöver? Dessa och andra frågor lyftes återkommande i media månaden innan valet. Därutöver var det första gången frågan om EU:s “regeringsbildning” diskuterades på allvar. Skulle ytterhögerns grupper få ingå i kommissionens parlamentariska underlag för första gången någonsin? Svensk media hade satt sig in i den europeiska politiken betydligt mer än tidigare valrörelser, med studieresor för journalister till Bryssel i början av året och partigruppsbeteckningar i anslutning till de svenska partinamnen på SVT:s valvaka. En mycket välkommen utveckling för att väljarna ska kunna fatta informerade beslut.
Efter valet har det minst sagt rört sig i Bryssel kring de frågor svensk media belyste under valrörelsen. De två ytterhögergrupperna lyckades inte slå ihop sig till en, utan splittrades i stället till tre. För att säkra en till mandatperiod sträckte kommissionens ordförande handen vänsterut, till den gröna gruppen, med löften om fortsatt klimatarbete. För att hantera Ryssland nominerade Europas regeringschefer Estlands premiärminister Kaja Kallas, känd för sina skarpa och ibland aggressiva utrikespolitiska uttalanden, ett tecken på hur EU:s ledare vill att unionen ska profilera sig utåt de kommande åren.
I svensk media har dock nästan total radiotystnad rått, under den kanske mest formativa perioden för den europeiska politiken under den nuvarande mandatperioden. Visserligen har ibland en kort notis eller TT-text slunkit igenom till de stora redaktionerna, men de analyser, extrapoddar och intervjuer med folkvalda representanter vi är vana med under svenska regeringsbildningar har helt uteblivit. Om EU-bevakningen fortsätter på den här nivån tyder allt på att vi får ytterligare fem år med en i stort sett icke-existerande svensk EU-journalistik.
Efter valet 2019 var svenska väljare tvungna att vända sig till Danmarks Radio för att hitta ett reportage om hur den dessförinnan helt okända tyska försvarsministern Ursula von der Leyen blev Europas mäktigaste kvinna. Det är ett klart underbetyg att svenskar förväntas följa dansk media för att bli informerade om avgörande skeenden i EU.
Det är ingen naturlag att just den europeiska politiken ska vara obevakad från media. En rapport från Institutet för mediestudier, där ett antal namnkunniga EU-journalister och akademiker får dela med sig om fakta och analyser kring svensk EU-journalistik, visar att såväl Danmark som Finland har fler EU-korrespondenter per capita. Den danska delegationen är även större i absoluta termer, trots att Sverige har nästan dubbelt så stor befolkning. Bevisligen går det alltså att locka till läsning även om EU-politik om man bara erbjuder den. För att hitta andra positiva exempel behöver man inte ens leta utomlands. År 1994, innan det svenska EU-inträdet, hade Sverige 26 ackrediterade journalister på plats i Bryssel, en siffra som i dag är nere på ynka nio journalister. Faktumet att Sverige har hela 33 korrespondenter i USA och endast nio i Bryssel får det att verka om att Sverige vore en delstat i USA snarare än ett medlemsland i EU.
Granskande journalistik är helt avgörande för ett välfungerande demokratiskt samhälle. För att väljarna ska kunna ställa sina folkvalda till svars krävs kontinuerlig rapportering, som tillåts ta plats i media. Det duger inte att svensk media åker på ett studiebesök till Bryssel var femte år.
Sveriges nuvarande EU-korrespondenter är fantastiska och viktiga i sin rapportering, men de behöver fler kollegor. Hade antalet svenska EU-korrespondenter följt befolkningstillväxten skulle svensk media i dag ha haft ett femtiotal journalister på plats i EU-institutionerna. Det borde vara målbilden för medierna – annars kommer vad som händer i Bryssel vara främmande och svårförstått för svenskarna, och politiker tillåtas påverka vår vardag i stort sett utan granskning. Svensk media, både privat och Public service, borde helt enkelt uppfylla sin del av det demokratiska samspelet, så att även väljarna kan gå till valurnorna och uppfylla sin.
Edvin Mårtenson
Edvin Mårtenson är förste vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Storstockholm. @edvinmartenson edvin.martenson@hotmail.com
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!