Våren 2017 satt Socialistpartiet i Elyséepalatset. I årets presidentval fick partiets kandidat Anne Hidalgo 1,7 procent av rösterna.
På fem år har det gamla maktpartiet, Frankrikes motsvarighet till Socialdemokraterna, tappat mer än 95 procent av sina väljare, tvingats sälja sin motsvarighet till Sveavägen 68 – Rue de Solférino – och försvunnit från rikspolitiken.
Hur kan ett parti kollapsa så? Ett par dagar innan valet åkte vi till stadshuset i den lilla industristaden Vitry-le-François för att hitta svar.
I ett vackert hörnrum med utsikt över stadsparken sitter borgmästaren Jean-Pierre Bouquet. Han är en välklädd man i 70-årsåldern med intensiv blick. Det svartfärgade håret kammat över flinten. För 30 år sedan satt han i nationalförsamlingen för Socialisterna, men blev utslagen av högerns Charles de Courson 1993. Sedan dess är han i stället borgmästare i Vitry-le-François. Omvald fem gånger. Trots att stadens befolkning har minskat med 30 procent under hans tid vid makten, och att en stor del av befolkningen lever i social utsatthet, sitter han kvar. För invånarna i staden är han lika evig som stenarna i stadshuset. Inget rår på honom.
– Socialistpartiet är dött, konstaterar han krasst.
– François Hollande, som är en vän till mig, fick 28 procent i första valomgången 2012. År 2017 fick Benoît Hamon, Socialistpartiets presidentkandidat, 6 procent. I år får vi 2 procent, en misär.
I år, liksom i förra valet, stöttar den socialdemokratiske borgmästaren inte Socialisternas presidentkandidat utan den liberale Emmanuel Macron. Han förklarar att det var ett strategiskt val, inte ett ideologiskt.
– Det är inte min ekonomiska politik, men han är den enda trovärdiga presidentkandidaten som står för ett värdigt och humant Frankrike, för en republikansk humanism. Och ser man på statsskulden är Frankrike fortfarande Europas mest socialistiska land, säger borgmästare Bouquet och skrattar.
Frankrikes statsskuld ligger i dag på 116 procent av BNP, en bra bit över de 60 procent som är tillåtna enligt EU:s budgetregler. Skulden har varit hög länge, men Macrons massiva stödpaket under pandemin har gjort sitt till.
– Han har inte direkt kört på Thatcher-Reagan-doktrinen, som Bouquet nöjt konstaterar.
Innan Macron blev president var han minister i Hollandes socialistregering, men när det var dags för honom att ta klivet upp valde han att överge Socialisterna för att starta ett nytt, eget parti.
Bouquet har full förståelse för det.
– Socialisterna har ruttnat inifrån.
Bouquet berättar om ett parti där inget ordentligt idéarbete har gjorts sedan partiet förlorade presidentmakten 2002.
– Vi är fast i en politik för 1900-talets produktionssamhälle. Vi har inga idéer, inga verktyg för att bygga ett socialdemokratiskt samhälle i dag. Partiledningen har inte gjort det arbete som hade behövts.
Varför inte det?
– Det får du fråga partitoppen om.
Bouquet bekräftar bilden av toppstyrda och centraliserade franska partier. Det finns inga starka lokalpolitiker som ställer krav på ledningen, inga partidistrikt som tar egna initiativ till politikutveckling. Partiet styrs från Paris, och resten av landet väntar på order. Händer det inte i Paris, så händer det inte.
Paris är också en av anledningarna till att det gått så dåligt för Socialistpartiet i år, om man får tro Bouquet:
– Anne Hidalgo har lyckats bra som borgmästare i Paris, men hon förstår inte landsbygden och har inget förtroende här.
Bouquet berättar att franska presidentkandidater tidigare brukade åka runt i Frankrike inför val och prata med väljare. I år har ingen gjort det, ingen förutom Le Pen.
– Val är alltid lokala, det handlar om att träffa människor. Numera är det bara Le Pen som förstår det.
Bouquet förklarar att det redan finns kandidater som sagt att de gärna vill samla ihop resterna av Socialistpartiet, men personligen är han övertygad om att det är ett dödfött projekt:
– Vi kan inte börja om med fem på toppen som resten ska följa efter som en pluton. Man måste först arbeta med idéerna, med vad man vill göra. Vi behöver skapa diskussionsklubbar där människor kan samlas för att diskutera vad man vill göra med samhället – som på Jean Moulins tid (legendarisk motståndsman under andra världskriget, reds. anm.)!
Bouquet ser framför sig en stor kongress där människor från alla diskussionsklubbar sedan samlas för att gemensamt besluta vad man ska stå för och lägga en ny grund för socialdemokratin i Frankrike.
– Titta på Nordeuropa, på Norge, Sverige och Tyskland! Socialdemokratin var i kris men har återvänt för att man har gjort ett ordentligt grundarbete och tagit fram politik för vår tid.
Visst har Bouquet rätt i att det går mindre dåligt för socialdemokratin i norra Europa, men de svenska Socialdemokraterna har i praktiken tappat eller stått still i varje val sedan 2002. Socialdemokraterna i Danmark och Tyskland har visserligen gått lite uppåt, men de nådde i så fall botten vid 20-25 procent, inte 1,7 procent.
Samtidigt har det franska Socialistpartiet varit nere under 5 procent i presidentvalet en gång tidigare, 1969. Fem år senare fick den nye vänsterkandidaten François Mitterrand 43,25 procent i första omgången.
Kan socialdemokratin i Frankrike göra en Mitterrand och resa sig igen?
Kanske.
– På central nivå är partiet dött, men idéerna finns kvar och de progressiva på lokal nivå har inte försvunnit. En stor del av kommunerna och regionerna styrs av socialister som mig, säger Bouquet.
Som sagt, i slutänden är politiken alltid lokal.
Vi avslutar intervjun och Bouquet visar oss ut. Borgmästaren som till en början var avvaktande och strikt drar nu skämt och visar stolt stadshusets konst – som är gjord av en svensk konstnär. När vi kommit ut i trapphuset kommer han plötsligt på något han glömt och ber oss att vänta medan han tar trappan i två steg. Efter några minuter kommer han tillbaka med tre burkar i handen.
– Varsågod, det är honung från våra kommunala bikupor!
Ett par dagar senare är det val, och vi går tillbaka till stadshuset för att följa röstningen i stans största vallokal, vallokal 1. Där stöter vi på den unge högerpolitikern Cyril Triolet som hjälper till med det praktiska. Han är besviken på Vitrys utveckling.
– Staden är vacker och ligger nära storstäder som Paris, Luxemburg, Bryssel, men har ändå tappat en tredjedel av sina invånare på 20 år. Det som borde vara en växande stad är en stad på dekis, och borgmästaren ägnar sig bara åt förvaltning! utbrister han upprört.
Enligt honom har Monsieur Bouquet byggt hela sin maktbas på att ge bidrag till olika grupper i samhället.
– Han driver ingen politik längre, det är bara klientelism för att sitta kvar vid makten. Folk tror att de ska bli av med bidragen om de inte röstar på honom.
Triolet är frustrerad över att det inte händer något i staden och berättar att många av hans vänner har lämnat för större och roligare städer med bättre jobbmöjligheter.
– Vi borde kunna vara en stad som attraherar parisare, men istället går allt bara utför. Den sociala misären är utbredd. Vi måste satsa på skolan, på vården, på att göra staden levande.
40 procent av Vitrys invånare bor i områden som är klassade som socialt utsatta, och efter att ha sagt hejdå till Monsieur Triolet packar vi in oss i bilen och kör till Rome Saint Charles. Centrums sandstenshus och stenlagda gator byts ut mot höghus och asfalt. Utanför högstadieskolan Paul Fort där vallokalen ligger kryllar det av barn som cyklar, spelar fotboll och gungar i solen. Det ropas och skrattas och tjuts. Jag kommer att tänka på Astrid Lindgrens beskrivning av sin barndom: “Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss.”
Inne i vallokalen börjar valförrättarna gapa när vi berättar att vi är journalister från Sverige som kommit för att följa det franska valet. Här? När den första chocken väl lagt sig är de dock överförtjusta och turas om att berätta och förklara hur valet går till och vad som händer i området och i staden.
En av de ansvariga är vänsterpolitikern Christelle Collin, kommunalråd i Vitry. Hon har stort, lockigt blont hår och är uppvuxen i området, men arbetar nu som ekonomiansvarig på en stor fabrik i staden.
– Jag är inne på min tredje mandatperiod i kommunstyrelsen och jag har möten nästan varje kväll efter jobbet. Jag är ansvarig för sociala frågor i staden och det är ett tungt uppdrag, men jag vill vara till nytta för andra.
Hon beskriver en gammal industristad som drabbats hårt av industrinedläggningar, och där de sociala problemen är utbredda.
– Men det finns hopp, vi arbetar jättemycket med att förändra staden.
Madame Collin pratar engagerat och ber mig att följa med ut och titta. Hon pekar och visar:
– Här stod det ett 15-våningshus som vi har rivit för att skapa ljus och grönytor. Och där borta, där var det ett enormt hus som vi har rivit det mesta av för att öppna upp kvarteret. Och du ser här runt skolan hur mycket planteringar och lekställningar vi har ordnat. Så var det inte alls när jag växte upp.
Hon berättar att arbetslösheten varit hög och att många unga lämnat staden, men att de nu börjar få svårt att rekrytera.
– Jag engagerade mig politiskt för att jag tycker om att förstå människor och för att jag vill försöka förändra samhället. Och det går att förändra, steg för steg så går det att skapa förändring.
De ropar på oss från vallokalen, det är dags för rösträkning. Barnen som lekte utanför följer efter oss in och följer nyfiket rösträkningen. Ett tag är de lite för nyfikna, och en mamma i slöja får säga till dem att lugna ner sig och sätta sig på en bänk. Där sitter de tysta medan rösträknarna ropar ut Marine Le Pen, Marine Le Pen, Jean-Luc Mélenchon, Marine Le Pen.
När valresultatet kommer har Marine Le Pen fått 36,53 procent av rösterna i staden, och Socialistpartiets Anne Hidalgo inte ens 2 procent.
I en artikel i tidningen Le Monde skriver historieprofessorn Marion Fontaine vid Sorbonne att vänstern har tappat sin organisation och sina ledare och är tillbaka där man stod i början av 1900-talet, naken:
“Naken inför nödvändigheten att reformera staten. Naken inför kravet att reformera produktionen så att den blir mer hållbar. Naken inför nederlaget att behöva tänka om koncepten nation och internationella samarbeten, krigen och freden. Naken inför allt mer komplexa samhällen där den fattiga klassen inte ska ses som offer eller som hot, utan som de som förkroppsligar vår tids mest brännande konflikter, och utifrån vilka det är möjligt att skapa ett projekt för universell frigörelse. Nakna till sist inför den sociala och morala kravet att skapa ett gemensamt språk, gemensamma normer, en gemensam värld för politikerna och dem de representerar.”
Enligt Fontaine finns det små bubblande vänsterrörelser som vågar tänka nytt och fritt om hur 20-talet samhälle borde utvecklas. Tyvärr, skriver hon, riskerar de att kvävas av extremvänstern, förkroppsligad i Jean-Luc Mélenchon.
Dagen efter valet har vi stämt träff med den högerliberale parlamentsledamoten Charles de Courson på hans lilla kontor vid kyrkan. Det är samme de Courson som snuvade Bouquet på parlamentsplatsen 1993, och han har hållit sig kvar sedan dess. Monsieur de Courson har inga planer på att sluta, och många åsikter om vad andra borde göra annorlunda. Socialistpartiet är inget undantag.
Till skillnad från historieprofessorn Fontaine ser han dock inget hopp för framtiden. För honom var Socialistpartiets död oundviklig.
– Socialisternas väljargrupp, arbetarklassen, har upplösts. Dessutom har längtan efter valfrihet stärkts, människor vill inte längre bli tillsagda vad de ska göra. Samma sak har hänt över hela Europa, även hos er i Sverige har jag läst. Efter decennier av maktinnehav blev de dragna vid näsan och hela samhället revolutionerat, eller hur?
Vi bekräftar att alliansregeringen gjorde stora förändringar av samhället, och de Courson nickar nöjt innan han fortsätter.
– Socialistpartiet är ett parti som saknar både ledning och strategi. Det började med François Hollande. Han är en bra person, men om man heter “Socialistpartiet” så kan man inte föra en center-högerpolitik, det går inte. Då får man heta “Socialdemokraterna” eller något annat i stället. Det Hollande gjorde fick arbetarklassen att tappa förtroendet för demokratin och vända sig till extrempartier. François Hollande dödade Socialistpartiet.
Sociologen Didier Eribon är inne på något åt samma håll i sin bok Tillbaka till Reims, men enligt honom skedde förändringen tjugo år tidigare. När den socialistiske presidenten François Mitterrand släppte in kommunistiska ministrar i regeringen och inget avgörande förändrades i samhället tappade arbetarna tron på socialismen. Ur missnöjet växte stödet för extremhögern.
De senaste dagarna har vi pratat med väljare i deppiga bruksorter, gulliga byar och utsatta förortsområden. Överallt bor “arbetarklass”, men ingen vi pratar med nämner Socialistpartiet. De vill att samhället förändras, att det ska bli mer rättvist och att eliten inte ska sko sig på dem. De låter som gamla socialister, och de röstar på högerpopulismen.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!
Artikeln publiceras i samarbete med Bonnier News Local