På ett trångt kontor bakom en kyrka sitter en ensam och åldrande man i trådsliten kavaj. Han har byggt landet, om man får tro honom. Det här valet stöttade han en presidentkandidat som inte ens han trodde på. Vad var det som hände när Frankrikes statsbärande parti försvann, och vad säger det om den svenska högern?
4,75 procent. Det blev resultatet för arvtagarna till de Gaulles politiska rörelse i årets franska presidentval. Den kollaps av det traditionella partisystemet som började med Socialisternas sammanbrott i valet 2017, slutfördes med Republikanernas totala nederlag den 10 april i år.
Att Republikanernas Valérie Pécresse inte skulle vinna presidentvalet stod klart redan i slutet av februari, men att det skulle gå så här dåligt trodde nog ingen. Vad är det som hänt med den traditionella franska högern?
Dagen efter den förödande första omgången i presidentvalet kliver vi in på ett litet kontor bakom kyrkan i Vitry-le-François för att hitta svar. I entrén hänger kartor över första världskrigets slag och truppförflyttningar i norra Frankrike. Det är nationalförsamlingsledamoten Charles de Coursons kontor.
– Min position är center-höger, det har den alltid varit.
Han blev invald i nationalförsamlingen 1993 och har suttit kvar sedan dess. Själv är de Courson inte republikan, men tillhör ett av Republikanernas stödpartier. I senaste parlamentsvalet fick han 42 procent av rösterna i första omgången, och 72 procent av rösterna i andra. Ett mycket starkt resultat.
– Folk här ser mig som en person som arbetar hårt. Det uppskattas, konstaterar de Courson nöjt, och berättar att han också vinner för att motståndet är så svagt.
– De andra partiernas kandidater är så dåliga att det är irriterande. Det är som att spela tennis mot någon som aldrig klarar att skicka tillbaka bollen över nätet.
Jag har ingen familj. Inga barn, ingen fru och ingen älskarinna. Så jag har tid.
– Charles de Courson
Det är tydligt att de Courson är mycket stolt över sin egen insats som politiker, och han berättar gärna om saker han åstadkommit. Tidigare var han inte bara deputé, utan satt också i både region- och kommunfullmäktige. Får man tro honom verkar han ligga bakom det mesta som har blivit bra de senaste decennierna. Han berättar att han kommer från en släkt som suttit i nationalförsamlingen nästan oavbrutet sedan 1700-talet, och att han ägnar all sin tid åt politik och samhälle.
– Jag har ingen familj. Inga barn, ingen fru och ingen älskarinna. Så jag har tid.
Inför presidentvalets första omgång gav han sitt stöd till Valérie Pécresse, men han är inte förvånad över att resultatet blev katastrofalt.
– Hon har velat samla hela partiet, även de som utvecklat högerextrema åsikter. Resultatet blev att hon inte hade någon tydlig politisk linje, säger de Courson och fortsätter:
– Rösterna har gått till Macron och Le Pen. Pécresse lade sig mitt emellan och ville ha båda sidornas väljare – men fick inga.
Parallellerna till Moderaternas kräftgång i Sverige är tydliga. Ett stort och stats-bärande parti som efter höger-nationalismens framväxt helt plötsligt finner sig sliten mellan två ideologiska inriktningar som inte längre drar åt samma håll. Vägen framåt suddas ut. Avhopp, splittring och en väljarbas som vittrar sönder kommer i dess spår.
I Frankrike har utvecklingen gått längre, men även i Sverige har den traditionella högern stora problem. Trots att det är krig i omvärlden och skjutningar i var och varannan svensk stad lyckas högern inte lyfta i opinionen.
Att vara liberal är som bekant att vara kluven. Men att vara liberalkonservativ börjar allt mer framstå som att vara hackad i småbitar.
Att vara liberal är som bekant att vara kluven. Men att vara liberalkonservativ börjar allt mer framstå som att vara hackad i småbitar.
Pécresses förlust i presidentvalet handlar dock inte bara om strategi, utan också om person, om man får tro de Courson:
– Hon är en kvinna, men beter sig inte som en kvinna. En kvinna som inte ler, det fungerar inte. Folk vill inte ha det.
Även här är parallellerna till de svenska Moderaterna tydliga. Byt ut Pécresse mot Kinberg Batra i hans beskrivning, och den skulle duga som analys av det svenska misslyckandet också.
Precis som Kinberg Batra fick Pécresse inte heller fullt stöd av sitt parti; den tidigare presidenten Nicolas Sarkozy vägrade till exempel att säga att han skulle rösta på henne. Fatalt för en presidentkandidat som redan har det tufft i opinionen.
***
Plötsligt ringer de Coursons telefon och han behöver gå ut en stund. Det är en gammal knapptelefon, någon årsmodell nyare än Nokia 3310. På tamburmajoren hänger en trådsliten rock. Väggarna är täckta av gulmålad landstingsväv. Givet hans månadsarvode på drygt 70 000 kronor beror hans påvra yttre inte på en brist på resurser – de Courson är mycket mån om hur han framstår.
Efter några minuter kommer han tillbaka och sätter sig i stolen igen. Han berättar att vinodlarna här omkring har gått från Republikanerna till Nationell Samling.
– De är Frankrikes rikaste lantbrukare, så det är inte en fråga om pengar. De har ledsnat på all reglering, är less på att inte kunna ge verksamheten vidare till sina barn, på att de har svårt att hitta arbetare.
Från en höger till en annan alltså.
– Republikanerna kanske försvinner, men idéerna kommer tillbaka i andra former, säger Charles de Courson, och gör en historisk exposé över den franska högerns tre strömningar.
För att förstå den franska högern behöver man enligt idéhistorikern René Rémond – och Charles de Courson – gå tillbaka till det turbulenta 1800-talets tronstrider. Kampen stod då mellan de som ville se huset Orléans på tronen, de som ville se huset Bourbon och de som ville se huset Bonaparte. Eller med andra ord: Orléanister, Legitimister och Bonapartister.
Dessa tre strömningar har levt vidare inom den breda högern, var och en med sina specifika karaktärsdrag.
Orléanismen: En liberal center–högerrörelse som från början ville se en konstitutionell monarki med stor makt åt parlamentet och en fri ekonomi. Den mycket populäre presidenten Valéry Giscard d’Estaing (1974-1981) anses vara en av strömningens främsta företrädare i modern tid.
Legitimismen: En nationalkonservativ strömning som hyser skepsis mot vetenskap och upplysning, liksom mot ekonomisk liberalism och kapitalism. Stark betoning av familjen som samhällets minsta enhet och respekt för auktoriteter. I dag företräds den närmast av Marine Le Pen.
Bonapartismen: En cesariansk rörelse som vill ha en stark ledare som lyfter sig över parlamentet och den simpla politikens motsättningar. Målet är en enda ledare som kan ena folket. Charles de Courson kallar Sarkozy bonapartist, en del skulle även placera Macron i samma fålla.
I dag står kampen inom högerpartiet mellan de som vill närma sig Marine Le Pens legitimism, de som vill närma sig Macrons bonapartism och skapa en enda mittenkraft och de som tror att det fortfarande går att skapa ett orléanskt utrymme där emellan.
Vilken strömning som dominerar samhället och debatten har varierat över tid. I dag står kampen inom högerpartiet mellan de som vill närma sig Marine Le Pens legitimism, de som vill närma sig Macrons bonapartism och skapa en enda mittenkraft och de som tror att det fortfarande går att skapa ett orléanskt utrymme där emellan.
Dagen innan presidentvalets andra omgång träffar vi unga macronister i Bordeaux och Paris. Det visar sig att flera av dem vi träffar tidigare har varit republikaner: Kévin och Alexis i trakterna kring Bordeaux, och Joseph i Paris. I primärvalet inför valet 2017 var de engagerade för Alain Juppé, en tydligt orléansk och liberal högerpolitiker. När han förlorade mot den mer konservative François Fillon lämnade de för En Marche!
– Beslutsfattandet i Republikanerna är mer vertikalt, säger Joseph menande, och pratar precis som Kévin och Alexis om samtalet, diskussionen och medbestämmandet som viktiga delar i varför han fortsätter att engagera sig i En Marche!
Inför parlamentsvalet har splittringen i Republikanerna varit enorm. Enligt bedömare kan partiet tappa mer än hälften av sina platser i nationalförsamlingen. Även om de skulle behålla makten i regioner och kommuner runt om i landet så vore det ett hårt slag mot partiet. Utan parlamentsplatserna är det svårt att framstå som ett statsbärande parti.
Varje ledamot anställer dessutom ett antal assistenter – en viktig skola för unga partister. Efter Pécresses katastrofala resultat är många ledamöter rädda att dras med i fallet, och en hel del kampanjar utan partisymbol på sina flygblad och affischer. Andra ger sitt stöd till Macron för att få hans väljare. Finns partiet då ändå kvar? Frågan börjar bli mer och mer semantisk.
Innan vi säger hejdå till de Courson och lämnar hans lilla kontor där luften börjat bli kvav, frågar vi om det är något särskilt han önskar att vi hade frågat om?
– Vad som är mina drivkrafter.
Svaret på den frågan visar sig vara en lång historia om en släkt som alltid brunnit för samhället, uppväxten i en samhällsintresserad familj och en morfar som var motståndsman och dog i tysk fångenskap under andra världskriget. När vi kommit så långt är parlamentsledamotens ögon tårfyllda.
Det är inte första gången han berörs starkt av den här berättelsen. Efter lite googling och samtal med lokala journalister visar det sig att den här historien, inklusive tårarna, är ledamotens favorituppvisning.
Om den traditionella högern ska ha en möjlighet att komma tillbaka 2027 behövs en ny idé om vad partiet ska vara.
På samma sätt känns den franska högerns politik de senaste åren mest som ett halvhjärtat försök att vinna med samma trick som förra gången. Partiet beskrivs kanske bäst som trött och åldrande.
Diskussionen efter förlusten handlar i skrivande stund inte så mycket om vad i politiken som brister, utan om vilken strategi man ska använda för att klara sig kvar i parlamentet. Kanske är det en klok krishantering nu, det är mindre än två månader mellan presidentval och parlamentsval. Men om den traditionella högern ska ha en möjlighet att komma tillbaka 2027 behövs en ny idé om vad partiet ska vara och vart Frankrike borde ta vägen.
Eller som nationalförsamlingsledamoten Raphaël Schellenberger sa till Le Monde tidigare i våras: “Kanske kan det här bli ett sätt att sluta titta i backspegeln och i stället se mot framtiden”.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!