I höst lär frågor om en djupare europeisk integration komma upp på bordet, tror förre EU-ambassadören Lars Danielsson. Då måste Sverige ställa sig frågan vilket inflytande man vill ha. Är svaret mer inflytande, då lär svaret också behöva vara ett svenskt euromedlemskap.
När nu mer än 20 år har gått sedan svenska folket sade nej till den gemensamma valutan euron, kan det vara hög tid att på nytt och på allvar pröva frågan huruvida förutsättningarna för ett svenskt deltagande i eurosamarbetet har ändrats.
Argumenten i den eurodebatt som nu så smått återkommit har i huvudsak varit ekonomiska, vilket är naturligt. Det svaga och fluktuerande värdet av den svenska kronan har vi alla märkt av. Den utvecklingen har nu gått så långt att Riksbanken säger att den är det främsta hindret för en räntesänkning.
För mig – som alltid varit en förespråkare för att också Sverige går över till euron – har ett annat argument kommit i förgrunden: Vilket inflytande vill vi ha i ett framtida EU?
Det hittillsvarande utanförskapet har varit och är reellt men ändå hanterbart. Euroländerna har varit övervägande inkluderande i sina ekonomisk-politiska diskussioner. De politiska riktlinjer som EU utarbetat har i huvudsak varit förenliga med den ekonomiska politik som varje svensk regering de senaste tjugo åren har velat föra. Sanningen är ju dessutom att ”friheten” även för ett euroland att föra sin egen ekonomiska politik är ganska stor. Det räcker att titta på statistiken för euroländernas nettoskuld så ser man vilka skillnader som finns.
Den geopolitiska nödvändigheten att få in Ukraina i någon form av medlemskap ökar för varje dag som går.
Men på tröskeln till en ny större utvidgning med fler medlemsländer är EU på väg att relativt snabbt ändra karaktär. Den geopolitiska nödvändigheten att få in Ukraina i någon form av medlemskap ökar för varje dag som går. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att landet har en bra bit kvar innan man kvalificerar sig för medlemskap om de traditionella kriterierna ska tillämpas.
Detta har lett till att diskussionen om ett EU i flera hastigheter har tagit fart. De senaste månaderna har ett antal konkreta förslag lagts fram hur detta skulle kunna se ut – än så länge mest av tankesmedjor. Jag är dock övertygad om att vi efter sommaren får se mer ”officiella” förslag.
Det som är gemensamt för de tankar som hittills förts fram är att man ser eurogruppen som en kärna i ett mer långtgående samarbete. Ett mycket genomarbetat tysk-franskt förslag från i höstas talar om ett EU med fyra cirklar där eurogruppen utgör den innersta kretsen och där länder som Sverige hamnar i cirkel nummer två tillsammans med andra icke-euroländer som Ungern och Polen. I den tredje cirkeln – som fortfarande innebär medlemskap – skulle Ukraina och Moldavien befinna sig och längst ut länder som för närvarande inte aspirerar på medlemskap, som Norge och Storbritannien.
Om så blir fallet, skulle kostnaden för utanförskapet helt plötsligt kunna beräknas i konkreta termer.
Det intressanta med denna typ av förslag är att den innersta cirkeln inte bara skulle ägna sig åt koordinerande möten några timmar innan finansministrarna möts i sitt ministerråd. Nej, de innehåller också tankar om att delar av den inre marknaden och det rättsliga samarbetet skulle vara förbehållet den inre kärnan. Om så blir fallet, skulle kostnaden för utanförskapet helt plötsligt kunna beräknas i konkreta termer.
Den som kan sin EU-rätt ställer sig givetvis frågan – hur ska detta kunna ske om inte alla medlemsstater är med på en förändring? Fördraget kräver ju enhällighet för att ändras.
Här går de som laborerar med denna typ av förslag tillbaka till vad som skedde när Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget 1992. Då började de övriga 11 länderna skissa på ett fördrag utanför den ordinarie ramen. Så småningom behövde man inte gå vidare med denna tanke eftersom Danmark förhandlade sig till ett antal undantag från fördraget. Det som flera kloka personer nu diskuterar är om det går att upprepa denna process, det vill säga att öppna upp ett nytt fördrag där bara de som är villiga till en djupare integration också skulle få vissa exklusiva rättigheter, till exempel när det gäller ett fullständigt tillträde till den inre marknaden.
Vi är inte ännu där men jag är helt övertygad om att så fort valet till Europaparlamentet är klart och en ny kommission är på plats så kommer frågan mycket konkret upp på vårt gemensamma EU-bord.
Då kan vi komma att ställas inför en konkret valsituation. Skall vi fortsätta att vara utanför EU:s kärna med alla de kostnader det kan innebära eller ska vi fullt ut utnyttja det faktum att vi har ett starkare stöd för EU-medlemskapet än de flesta andra medlemsländer. Vi har dessutom genom åren utvecklats till att bli ett av de länder som de andra helst vill samarbeta med i EU-arbetet enligt den regelbundna undersökning som görs vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet.
Jag menar att vi behöver få i gång en eurodiskussion så snart som möjligt.
Lägg till detta att ett deltagande i euron också innehåller en säkerhetspolitisk komponent, något som Finland ofta har framhållit. Att tillhöra EU:s kärngrupp ger oss större säkerhet i den besvärliga tid som vi lever i.
Jag menar att vi behöver få i gång en eurodiskussion så snart som möjligt av de skäl jag redovisat. Den försiktighet som präglar de flesta politiska partier är förståelig, men beroende på hur omvärldsutvecklingen ser ut kan processen gå fortare än vad som är troligt just nu.
Så låt hösten bli en startpunkt för en verklig diskussion om det svenska förhållandet till det framtida EU!
Lars Danielsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!