Hur fungerar det europeiska liberala samarbetet? Centerpartiets Mikaela Hellman förklarar skillnader mellan europeiska partier och partigrupper i Europaparlamentet, och beskriver turbulensen kring de europeiska mittenpartiernas självskrivna ledare – Emmanuel Macron.
Europeiskt parti eller partigrupp?
Det europeiska samarbetet nationella partier emellan kanaliseras främst genom två typer av paraplyorganisationer – europeiska partier och partigrupperna i Europaparlamentet (EP). För liberaler heter partiet Alliansen för Liberaler och Demokrater i Europa (ALDE) och partigruppen Renew Europe, där Centerpartiet och Liberalerna båda är medlemmar. Kort sammanfattat är ALDE en organisation där partier är medlemmar och som välkomnar hela Europa. Här finns alltså utöver partier från EU även medlemspartier från länder som Norge, Ukraina, Georgien, Serbien och Ryssland.
Partigrupperna, å andra sidan, rör endast de partier som är representerade i EP. Det är de individuella Europaparlamentarikerna (MEP:ar), inte partierna, som är medlemmar i en partigrupp. Detta har setts tydligt i Sverige när Sara Skyttedal, trots att hon lämnat Kristdemokraterna, fortfarande sitter kvar i den kristdemokratiska gruppen i EP. De flesta partigrupper innehåller ett antal sådana politiska vildar. I Renew Europe finns till exempel MEP:ar från Nederländerna och Danmark som av olika skäl har lämnat de partier de valdes in igenom.
ALDE-partiet och Renew Europe
Man brukar säga att vara liberal är att vara kluven, och det har även paraplyorganisationerna visat prov på under senare år. Här finns allt från relativt nystartade progressiva socialliberala politiska rörelser som österrikiska NEOS, till gamla och närmast liberalkonservativa partier som nederländska VVD eller tyska FDP. Det finns också ett tjeckiskt parti, ANO, som är svårt att beskriva som annat än högerpopulistiskt och vars medlemskaps vara eller icke vara gått igenom många interna turer under senare år. För flera år sedan fanns det även diskussioner om att ta in italienska Femstjärnerörelsen. En ständig diskussion pågår mellan partier som är mer idealistiska och skulle föredra ett mindre och mer renlärigt parti, och mer pragmatiska partier som är villiga att tumma lite på principerna för att bli så stora som möjligt och därmed bli mer inflytelserika i den europeiska politiken.
Precis som ALDE innehåller en mängd partier, främst från icke-EU-länder, som inte har medlemmar i Renew Europe, så sitter det förvirrande nog också en rad MEP:ar i Renew Europe som representerar partier som inte är medlemmar i ALDE. Det mest kända exemplet är representanterna från Emmanuel Macrons Renaissance, men det finns fler. Totalt består cirka 70 procent av Renew Europe av MEP:ar från ALDE-partier. Samtidigt representerar många av både ALDE:s och Renew Europes medlemmar konkurrerande partier från samma länder, som Centerpartiet och Liberalerna. Detta lägger grunden för en ständig dragkamp både inom och mellan gruppen och partiet.
Liberal eller centrist?
Få som följer europeisk politik kan ha missat att Emmanuel Macron är en man som tycker om att göra saker på sina egna villkor. Som självskriven ledare för Europas mittenpartier var det inte Macrons plan att ansluta sig till ett existerande europeiskt parti. Trots många uppvaktningsförsök från ALDE för att locka till sig en medlemskapsansökan har det därför förblivit tyst.
Efter EP-valet 2019 blev det däremot tydligt att Macron och hans sju MEP:ar behövde ansluta sig till en grupp för att kunna agera inflytelserikt i EP. Valet var ganska givet att ansluta sig till den liberala gruppen. Denna grupp hette under föregående mandatperiod ALDE-gruppen, för att ytterligare bidra till akronymförvirringen i EU-bubblan. Men Macron var inte nöjd med att ansluta sig till en existerande struktur, utan ville forma den efter eget tycke.
Eftersom ett tillskott av en stor delegation från ett statsbärande parti i ett viktigt europeiskt land inte är något att vifta bort, var existerande medlemmar villiga att kompromissa.
Den tydligaste konsekvensen av denna kompromiss är såklart gruppens nya namn: Renew Europe. Likt Macrons egna partinamn La République En Marche! och nuvarande Renaissance andas detta en vilja att särskilja sig från det tidigare politiska etablissemanget. Macron har på hemmaplan, inte helt olikt Tony Blairs Labourparti i Storbritannien eller Nya Moderaterna i Sverige, velat triangulera en slags tredje väg. Han pratar om sin rörelse som centrister, som varken höger eller vänster, som en stark kraft i politikens mitt. Ordet liberal lyser också med sin frånvaro. Som den skickliga maktspelare han är lyckades Macron få ALDE-gruppen att släppa både sitt gamla namn och benämningen liberal. ALDE var för splittrat och saknade den samlade kraft som hade krävts för att möta en sådan förhandlare. Fransmännen har också sedan dess intagit den starkaste rollen i gruppen, trots att ALDE står för 70 procent av medlemmarna.
Detta är en central fråga för alla de europeiska organisationerna: Hur mycket är man villig att kompromissa för att växa?
2024 och framåt
Under hela föregående mandatperiod har förhandlingar pågått mellan de olika delarna i Renew Europe inför EP-valet i år. Det råder stor enighet om att ett gemensamt parti skulle vara den mest gynnsamma lösningen – men ingen enighet har kunnat nås om hur ett sådant skulle se ut.
Macron har, sin vana trogen, velat bygga upp ett nytt parti från grunden med nya strukturer. ALDE tycker istället att övriga partier borde ansluta sig till det parti som redan finns. I dagsläget finns det ingen överenskommelse, utan de olika benen i Renew Europe går till val under en gemensam banderoll men som separata organisationer. Diskussionerna skjuts på framtiden, tills dess att valkampanjen är över.
Samtidigt har Macron under våren startat en ny organisation tillsammans med bland annat Lars Lökke Rasmussens danska Moderaterne. Denna organisation aspirerar att samla alla Europas liberaler i en gemensam struktur. Låter det bekant?
Det står helt klart att det återigen kommer att vara hårda förhandlingar efter valet om hur nästa mandatperiods liberala grupp kommer att se ut – var det landar får framtiden utvisa.
Mikaela Hellman
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!