EU är helt frånvarande i den svenska valrörelsen. I Bryssel frågar sig allt fler vad Sverige egentligen vill göra när man tar över ordförandeskapet i EU efter nyår, skriver Liberalerans Europaparlamentariker Karin Karlsbro, men Socialdemokraterna har knappt gett några svar alls. Sverige behöver en ny regering med en hängiven EU-minister så att vi slutar att ständigt vara sist på bollen.
Efter nyår tar Sverige över ordförandeskapet i EU. I en tid när Europa skakas av Putins anfallskrig och Orbáns efterföljande ryggdunkande, borde det svenska ordförandeskapet vara en central valfråga. När klimatkrisen kräver gemensamma lösningar och energikrisen måste lösas tillsammans borde EU-frågorna vara centrala i den svenska debatten.
Det är uppenbart att Sverige behöver en ny regering med en hängiven EU-minister som på allvar tar strid för unionens grundläggande värderingar.
Här i Europaparlamentet finns ett växande intresse för det svenska ordförandeskapet, och kollegor från andra medlemsländer frågar nyfiket hur Sverige tänker ta sig an väntade lagstiftningar och olika gemensamma utmaningar. Dessvärre finns inte många svar att ge. Socialdemokraternas förberedelser är nämligen långt ifrån imponerande. Det enda som EU-minister Hans Dahlgren har lyckats presentera är fem punkter med rena självklarheter.
Inför exempelvis Frankrikes ordförandeskap tidigare i år såg förberedelserna helt annorlunda ut. Från Paris kom långt i förväg en tydlig att-göra-lista och uppenbart fanns också en genomarbetad strategi. Vi parlamentariker i den liberala gruppen, Renew Europe, bjöds in till Elyséepalatset för att få agendan presenterad av en entusiastisk president. Senare följde grupparbeten med i princip alla franska ministrar för att förbereda för ett högt arbetstempo. När vi senare möttes i förhandlingar så var det lätt att sätta igång och jobba.
Sverige är inte Frankrike, men vi måste höja ambitionsnivån och sluta att ständigt vara sist på bollen.
Sverige är inte Frankrike, men vi måste höja ambitionsnivån och sluta att ständigt vara sist på bollen. Det räcker inte att presentera ett vagt fempunktsprogram och i övrigt anpassa sig efter potentiella omvärldshändelser. För att få ut så mycket som möjligt av ordförandeskapet måste Sverige vara proaktiva.
Efter valet behöver den nya regeringen snabbt ta fram en tydlig strategi med konkreta frågor att driva under tiden som ordförandeland. De stora problemen kräver gemensamma lösningar.
En sådan fråga är hur Europas säkerhet hotas av Putins Ryssland. Putins främsta vapen är gasen, som både bidrar till krigskassan och destabiliserar europeiska länder. Precis som Jan Björklund påpekade redan för över tio år sedan finns det två problem med rysk gas. Det ena är att den är rysk, det andra är att det är gas.
Den svenska energikrisen är inte bara svensk, den är minst lika stor i övriga Europa. Ett starkt EU-samarbete är helt nödvändigt för att bli av med beroendet av rysk fossilgas och sänka elpriserna. När Sverige tar över ordförandeskapet i januari måste energifrågan prioriteras.
Det är också hög tid att sluta dalta med Ungern och Polen. Nu får det vara slut på utbetalningarna av EU-stöd till länder som inskränker demokratin. När Dahlgren säger att “den ambition vi nu har stakat ut är att Sverige ska vara en professionell och effektiv ordförande som agerar opartiskt i EU:s gemensamma intresse” undrar jag vart vi är på väg. Demokrati och rättsstatens principer är inget att ta lättvindigt på.
Vi behöver ett dedikerat ordförandeskap som tar strid för EU:s grundläggande värden. Jag hoppas att regeringens och EU-ministerns olust inför ordförandeskapet får en naturlig lösning redan på valdagen, nämligen en ny regering och en omstart för Europapolitiken.
Karin Karlsbro
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!