Det tidiga 1900-talets brittiska liberaler var bättre än sitt skamfilade rykte, och än i dag tycks den liberala demokratin stå starkare i Storbritannien än i exempelvis Frankrike och Tyskland. Det skriver skribenten och VLT:s tidigare politiska redaktör Richard Appelbom.
Efter första världskriget ersatte Labour Liberaldemokraterna som det ledande vänsterpartiet, ungefär som Socialdemokraterna ersatte de frisinnade på samma position i Sverige.
Ett drygt årtionde senare skrev George Dangerfield den klassiska boken The Strange Death of Liberal England (1935), där han hävdade att liberalismen hade ersatts av socialistisk klasspolitik och nationell konservatism. Den sågs länge som ett standardverk, men när det började se ut att gå bättre för Liberalerna på 1980-talet kontrade liberalen Ian Bradley med The Strange Revival of Liberal Britain.
Nu har den brittiske statsvetaren Vernon Bogdanor sent omsider kommit med motrepliken The Strange Survival of Liberal Britain. I boken, där han beskriver perioden 1895–1914, hävdar han att dåtidens liberala politiker var bättre än sitt skamfilade rykte. Boken kan också ses som ett inlägg om nutiden, där många av dåtidens problem återkommer och den brittiska liberala demokratin trots skavanker hankar sig fram.
De liberaler som ansåg att staten behövde ta på sig större uppgifter för att uppnå mer likartade förutsättningar och stödja utsatta grupper kallades nyliberaler.
Liberalerna bildade enpartiregering 1906–1914, om än utan egen majoritet 1910–14. Då lades grunden till välfärdsstaten med reformer av utbildning, arbetsförmedling, fackföreningar och pensioner. Det icke-valda och aristokratiska överhusets makt begränsades. Ordvalen var omvända mot i dag. De liberaler som ansåg att staten behövde ta på sig större uppgifter för att uppnå mer likartade förutsättningar och stödja utsatta grupper kallades nyliberaler, medan de som förespråkade marknad och minimal stat var traditionella liberaler.
Den nu så omtalade GAL–TAN-skalan kunde redan då skönjas. Storbritannien fick sin första ”massinvandring” när många judar flydde förtryck och dåliga förhållanden i Central- och Östeuropa. 1881 bodde 60 000 judar i Storbritannien, 1914 hade antalet ökat till 300 000. Den judiska minoritet som redan fanns i Storbritannien var ganska välintegrerad, och bland annat hade Benjamin Disraeli varit premiärminister. Därför var man i början skeptisk och orolig över konsekvenserna av de många nya invandrarna. TUC, det brittiska LO, antog resolutioner om att minska invandringen och det mer restriktiva Konservativa partiet vann valkretsar i arbetarstadsdelar i Londons East End, dit många judiska migranter flyttade. Den liberala regeringen efter 1906 avskaffade inte de regleringar som införts, men tillämpningen blev mer generös mot migranterna.
Självstyre för Irland inom det förenade kungadömets ram, som Liberalerna drev, var splittrande. Frågan om de unionsvänliga protestanterna på Nordirland skulle ingå i självstyret höll på att leda till väpnad konflikt. Efter påskupproret 1916 blev konflikten blodig och Irlands delning långvarig och bitter. Kanske hade frågan fått en bättre lösning om Liberalernas kompromiss om att bara fyra grevskap där unionisterna var i klar majoritet skulle ingå i Nordirland hade accepterats. Frågan kvarstår än i dag: Om länder splittras, vad göra med områden i den nya enheten där majoriteten vill vara kvar i den gamla? Nordirland röstade för att vara kvar i EU, och det anses ha stärkt kraven på ett enat Irland.
En stor stridsfråga gällde frihandeln, som liberalerna kraftfullt och framgångsrikt försvarade genom valsegern 1906.
En stor stridsfråga gällde frihandeln, som liberalerna kraftfullt och framgångsrikt försvarade genom valsegern 1906. Den såg som ett medel att bidra till fred genom ökad handel och som ett sätt att hålla matpriserna nere för fattiga. De konservativa såg, något som påminner om synen i dagens EU, tullar, tullunion och en inre marknad som sätt att knyta samman en större enhet, i det fallet brittiska imperiet.
Storbritanniens komplicerade förhållande till Kontinentaleuropa återkommer. I dag i synen på EU, då inför första världskriget med frågan om Storbritannien behövde agera för bevarad maktbalans i Europa eller om det räckte med att värna det utomeuropeiska imperiet. Majoriteten kom fram till att Storbritannien behövde motverka ett tyskdominerat Europa och landet gick landet in i första världskriget. Bogdanor påpekar att de olika synsätten återkom under 1930-talet. De som tyckte att det egna imperiet måste prioriteras var ofta eftergiftspolitiker inför Hitlertyskland. Frågan dyker återigen upp. En del Brexitanhängare har menat att Storbritannien bör samverka med samväldesländer och USA hellre än att vara med i EU.
I början samarbetade Liberalerna och det framväxande Labourpartiet. Varför tog Labour över? Bogdanor pekar på två liberala misstag. Dels att lokala partiorganisationer var ovilliga att utse arbetarkandidater, då de inte kunde betala sina kampanjer själva. I Labour fick de hjälp av fackföreningar. Dels att den liberala partiledningen var märkligt njugg mot kvinnlig rösträtt, medan Labour var tydligt för.
Den liberala partiledningen var märkligt njugg mot kvinnlig rösträtt, medan Labour var tydligt för.
Trots det menar Bogdanor att även om det liberala partiet förlorade väljare klarade sig liberalismen bättre i Storbritannien än i de flesta kontinentaleuropeiska länder. Fredliga reformer, respekt för motståndarna och misstro mot en alltför styrande stat kom att känneteckna Storbritannien (utom Nordirland).
Det konservativa partiet har, till skillnad från Republikanerna i USA, avsatt demagogiska ledare som Boris Johnson och Liz Truss. Regeringen under Rishi Sunak har fört en försiktig ekonomisk politik för att undvika ökande underskott. Det är i Frankrike och Italien, inte i Storbritannien, som partier med rötter i fascism är stora. I Tyskland håller ännu den breda mitten, men vänster- och högerpopulistiska partier får runt en fjärdel av rösterna i opinionsmätningar. Den liberala demokratin kan därför hittills, trots Brexit, sägas framstå i bättre dager i Storbritannien än i flera andra stora demokratier. Frågan är dock vad som händer i år när britterna går till val. Opinionsmätningar talar för att Labour får egen majoritet.
Det är inte så konstigt att det ser ut att bli ett regeringsskifte. Storbritannien har lämnat EU, något en majoritet nu kan ha ångrat. Skatterna är höga och offentlig sektor stor, vårdköerna långa, många står utanför arbetsmarknaden och migrationen är hög. Inte direkt vad väljarna kunde vänta sig av en konservativ regering. Tories har styrt sedan 2010 och kan inte gärna skylla på tidigare regeringar. De konservativa är sönderregerade.
De konservativa är sönderregerade.
Högerpopulistiska Reform, en efterföljare till det Brexitparti som drev fram folkomröstningen, anklagar Tories för att ha svikit löftena om lägre skatter, minskad invandring och för att inte tillräckligt bryta med EU efter Brexit. Liknande tongångar finns inom det Konservativa partiet, där många ledamöter redan dessutom är rädda för att förlora sina mandat. Om tillräckligt många väljare går från Tories till Reform kan valsystemet göra Labour till den stora vinnaren. Partiet kan då vinna fler mandat när högerrösterna splittras, och Tories hotas av ett verkligt katastrofval.
En mandatkollaps för Tories kunde leda till en utveckling liknande vad som har hänt Republikanerna i USA, där det ledande högerpartiet radikaliseras. Det vore illa, en vital demokrati behöver en ansvarsfull opposition.
Richard Appelbom
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!