Idag är en sorgens dag. Vi är vid vägs ände. Brexit är både yttersta beviset av populismens framfart, men också en samhällskostnad utan dess like och utan något riktigt syfte. Men vid vägens slut vidtar en ny riktning med andra möjligheter.
För mig, precis som för många svenskar, har Storbritannien alltid varit som en storebror. De senaste åren har däremot landet mest betett sig som en bortskämd tonåring, som drivit den politiska debatten i ett skyttegravskrig. Idag, när Europeiska unionen för första gången blir av med en medlem, så har Sverige förlorat en nära vän. Både vad gäller handel och synen på hur Europasamarbetet ska fortgå. Klockan sex på eftermiddagen i onsdags röstade Europaparlamentet om brexitavtalet. Självklart vara detta bara spiken i kistan, men det var ett tydligt farväl. Trots mitt motstånd mot hela brexitprocessen så röstade jag ja för att slippa risken att skicka Europa i ett avtalslöst kaos. Detta innebar kort och gott vägs ände.
Bortsett från att vi blir av med en stark allierad så är det för egen del kanske det mellanmänskliga som är det svåraste. Den här veckan har varit en sorglig tillställning för mig. Hela veckan har handlat om avsked. Med början under måndagen har hejdå-festerna gått om lott. Jag har vinkat adjö till brittiska kollegor som jag fått äran att dela flera år med. Många har också blivit mina nära vänner. Omkring 10 procent av Europaparlamentets ledamöter slutar i och med det här beslutet. Vi går från 751 ledamöter till 705. 27 nya ledamöter väljs in, varav en är svensk. Samtliga britter har lämnat.
Men vid denna vägs slut vidtar en ny riktning med andra möjligheter. Jag hoppas den landar i att Storbritannien en dag ansöker om medlemskap i EU. Även om det kanske känns ganska apart och osannolikt idag vore det egentligen inte så konstigt. Tittar vi på de yngre generationerna så talar framtiden för att det ska kunna gå att vända den här skutan. Enligt en mätning från 2019 skulle tre fjärdedelar av förstagångsväljare rösta för att stanna kvar i unionen om det gjordes en andra folkomröstning. Men visst, det kommer inte gå enkelt eller snabbt. Det kräver ett ihärdigt arbete för att göra unionen mer relevant, men också att vi accepterar en union som utvecklas i olika hastigheter.
Storbritanniens framtid kommer alltid vara tillsammans med övriga Europa. Det både tror och hoppas jag att de kommer komma underfund med själva.