I staden möts och interagerar främlingar med varandra. Men nu undergräver identitetspolitik och populism urbaniseringen, skriver ekonomhistoriker Klas A. M. Eriksson.
Att bo i en stad är en vanlig livsform idag. Men så lever vi också i en ovanlig tid. Under 190 000 av de 200 000 år som människan funnits, har inga städer existerat. Och det var först på 2000-talet som andelen stadsbor i världen överskred andelen landsbygdsbor. Under 99,9995 procent av människans existens har hon till överväldigande del levt på landsbygden eller i vildmarken. Städer är ett historiskt undantag.
En stad kan definieras som en plats där främlingar möts och interagerar. De första städerna vi känner till uppkom under den neolitiska perioden då olika jordbrukssamhällen i Mesopotamien började samla representanter i tid och rum för att köpa, sälja och byta varor. Dessa marknadsplatser utvecklades senare till de kulturella, sociala, politiska och ekonomiska nav vi kallar städer. I begynnelsen var alltså många städer en spontan samling av idéer, kulturer och kapital från olika landsändar som sedan utvecklades till stationära platser med sin egen speciella karaktär.
Det är i städerna främlingar från olika delar av världen möts för att utbyta kunskap och kultur, det är i städerna invanda tankesätt utvecklas och omprövas, det är i städerna kreativiteten blomstrar.
Under de epoker då mänskligheten blomstrat extra mycket – såsom under antiken, renässansen, upplysningen och industrialismen – har även urbaniteten blomstrat. Antiken är otänkbar utan den grekiska agoran eller det romerska forumet; renässansen är otänkbar utan de handels- och kulturnav som Florens och Venedig var exempel på; upplysningen är otänkbar utan salongerna i Paris eller kaféerna i Edinburgh: och industrialismen är otänkbar utan pulserande städer som Manchester, Liverpool och London. Den historiskt unika urbaniteten sammanfaller med civilisationens utveckling. Detta är ingen slump. Det är i städerna främlingar från olika delar av världen möts för att utbyta kunskap och kultur, det är i städerna invanda tankesätt utvecklas och omprövas, det är i städerna kreativiteten blomstrar. Städer är den främsta manifestationen av civilisation.
Det betyder inte att urbaniseringen varit konfliktfri. Krig, terrorism och kriminalitet är till övervägande del förpassade till städer – det är inte lätt att få främlingar att samarbeta. Stad och land befinner sig också i ett delvis antagonistiskt förhållande som förmodligen existerat så länge städer existerat. Dessa har ofta haft sin upprinnelse i att städerna innehade vissa privilegier som ibland verkade hämmande på landsbygdens utveckling. Så sent som 1864 hade städerna monopol på all kommersiell handel i Sverige (även om bönderna inte alltid följde detta påbud i praktiken). Länge innefattade dessa privilegier även sådant som vi i dag klassar som mänskliga rättigheter. Fenomenet medborgarskap har sitt ursprung i stadsprivilegierna. Under exempelvis medeltiden saknade de flesta människor på den europeiska landsbygden medborgarskap. ”Stadtluft macht frei nach Jahr und Tag” (sv: ”stadsluft gör en fri efter år och dag”) var ett tyskt talesätt som uppkom under just medeltiden och som syftade på att en livegen som undkom sin herre blev en fri man efter att ha vistats i en stad i drygt ett år. Städerna erbjöd handelsmöjligheter och medborgarskap, alltså både friheter och rättigheter.
De som sökt sig till städerna har ofta varit människor med nya idéer och frihetsbehov.
Förenklat kan man säga att staden historiskt sett stått för det progressiva medan landsbygden varit mer traditionell. De som sökt sig till städerna har ofta varit människor med nya idéer och frihetsbehov. De som stannat på landsbygden eller glesbygden har ofta varit de som funnit mening och trygghet i det beständiga. Men upprinnelsen till dagens polarisering är förmodligen mer komplex än så. Delvis måste vi söka den i städernas fysiska gestaltning de senaste 100 åren. God urbanitet handlar nämligen om att underlätta möten mellan människor samt att skapa en god balans mellan hemkänsla och frihet. En blandning av hänsynslös trafikplanering, ekonomiska stordriftsfördelar och dogmatisk funktionalism har gjort att friheten bytts ut av alienation och hemkänslan mot segregation.
I dag lever en större andel av jordens befolkning i städer än någonsin tidigare. Men det är nu en annan typ av städer vi lever i. En mindre urban stad. Funktionalismen och dess nutida avknoppningar har nämligen skapat längre avstånd mellan människor i stadslandskapet, inte minst genom bilens intåg och en stadsplanering som främjat förstäder framför den klassiska centraliserade urbaniseringen. Att leva urbant är än i dag ett privilegium för en liten elit, precis som på medeltiden. Nu är det dock inte handelsprivilegier eller medborgarskap som segregerar utan höga fastighetspriser som uppkommit genom en hämmande stadsplanering. Det är också i denna anti-urbana verklighet som dagens för-moderna trender såsom identitetspolitik och populism uppkommer. Oavsett om de tar sig uttryck i myndigheters och företags ”värdegrunds-dokument” eller populistiska politikers tal om ”svenska värderingar”, är de alla symtom på samma sak. Det handlar till syvende och sist om den rädsla och konformism som uppkommer då interaktion med främlingar förhindras – det vill säga när urbanitet förhindras. Denna anti-urbana kultur styrs av simpel symbolik snarare än substantiellt innehåll. Rädslan är dess bränsle och konformismen dess mål. ”Skuld genom association” är en grundstomme i förtals- och cancelleringskulturen och i Tidöavtalet vill man utreda om ”bristande vandel” kan leda till utvisning. Med bristande vandel avses bland annat:
”…association (min kursivering) med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution, missbruk, deltagande i våldsbejakande eller extremistiska organisationer eller miljöer som hotar grundläggande svenska värden eller om det i övrigt föreligger otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet.” (Tidöavtalet sid 37–38).
Tydligare än så kan inte populismens och identitetspolitikens anti-urbana syskonskap påvisas. En slags re-feodalisering där association är viktigare än substans, där symboliken är överordnat innehållet, där konformism är överordnat kreativitet. Man rensar ut främlingar i stället för att interagera med dem. Man de-urbaniserar samhället.
Liberalismen står för individuell frihet, rättssäkerhet och marknadsekonomi. Det kan tyckas självklara ideal. Men precis som urbaniteten kan tyckas självklar, visar en närmare granskning att den snarare är ett undantag. Fler människor än någonsin bor i städer idag men ytterst få lever i en urban kultur. Vi lever i en globaliserad värld men få lever i en kosmopolitisk kultur. Liberalismen är dock otänkbar utan de urbana rörelser som renässansen och upplysningen innebar. Ska liberalismen återta den politiska, sociala, ekonomiska, och kulturella inflytandet måste den verka för en urban kultur.
Klas A. M. Eriksson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!