Att jobba på varvet eller att ta värvning var det som gällde för de unga som växte upp i Blekinges skärgård. Under 1700-talet var Karlskrona rikets tredje största stad, men är i dag blott en skugga av sitt forna jag, där det informella mottot är: ”De gaur inte.” Författaren Fredrik Segerfeldt berättar om vad som händer med ett samhälle som präglas av nostalgi och offentliga jobb. När han blickar över havet ser han också en ljusare framtid för Karlskronas unga.
Frasse var en ung sjömans-son som inte visste vad han skulle bli i framtiden. Han gick därför hem till sin farfar flaggskepparen för att få råd om sitt yrkesval, och han svarade som så:
”Jau si, ein björkholmspojk haur inte mycke att välja påu, skau jau taula om för dej, Frasse lille! Igentligen haur han baura tvåu sauker att välja påu. Antingen fåur du bli pillemausare på värvet eller fåur du tau varvning. Blir du pillemausare påu värvet, jau dåu er sauken klaur! Mien skau du ta varvning, jau dåu haur du tvåu sauker att välja påu. Antingen kostartilleriet eller kongliga flottan.”
Så inleds en i Blekinge berömd berättelse som numera mest brukar användas för att illustrera den klassiska dialekten, björkholmskan, som utvecklades på en idyllisk ö i Karlskronas centrum, med vackert färgade små trähus från 1700-talet.
Men berättelsen illustrerar också hur den militära närvaron påverkat livet i staden. Det finns bara två möjliga yrkesval för Frasse, antingen får han bygga fartyg åt marinen eller får han börja arbeta i densamma. Det är de enda alternativ som står till buds, i alla fall mentalt.
Karlskrona grundades 1680. Den svenska stormakten stod i zenit och Östersjön var imperiets innanhav. Flottan behövde därför en huvudbas längre söderut än Stockholm, närmre besittningarna i Baltikum, Polen och Tyskland och med längre isfri säsong. Efter att Blekinge – tillsammans med Skåne och Halland – erövrats från Danmark förlades örlogsbasen till en ö i landskapets östra skärgård. Parallellt byggdes en ny stad med ett stort och pampigt torg och breda boulevarder. Under 1700-talet var Karlskrona rikets tredje största stad, i klass med Göteborg. Två tredjedelar av befolkningen var, som man sa, Amiralitetets folk. Stadens handbollslag, som 1932 blev svenska mästare, hette Flottans IF.
Sedan dess har det gått utför och i dag är staden blott en skugga av sitt forna jag. Visserligen är infrastrukturen kvar, men Karlskrona rankas först på plats 33 i listan över landets tätorter. Den militära bebyggelsen i staden är ett UNESCO-världsarv och detta med den stolta historien har gjort att staden präglas av nostalgi. Det informella mottot är: ”De gaur inte.”
Karlskronas huvudattraktion är ett museum, Marinmuséet. Och ute på Aspö, där min mamma bor på sommarhalvåret, finns det ett museum över det nedlagda Kustartilleriregementet KA2, där min morfar tillbringade sitt yrkesliv som underofficer. Under kalla kriget skulle kanoner och robotar förhindra en sovjetisk invasionsstyrka som kom över havet.
Några mil bort, i grannkommunen Ronneby, ligger flygflottiljen F17, vars flygplan – Draken och Viggen – skulle lösa samma uppgift från luften. Sverige hade ett av världens största flygvapen. Detta är landets sydöstra hörn, där ryssen förmodligen skulle slå till först. Rakt söderut ligger Polen och rakt österut gränsen mellan Lettland och Litauen, det vill säga dåtidens Sovjetunionen.
Det var därför inte förvånande att det var i denna skärgård som den sovjetiska u-båten 137 gick på grund 1981. Det var när den sovjetiska östersjöflottan närmade sig svenskt territorialvatten för att hjälpa den strandsatta farkosten som dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin sa de berömda orden till ÖB: ”Håll gränsen!”
En trakt som ser bakåt och som främst förlitat sig på det offentliga för jobb och försörjning präglas av naturliga skäl inte av dynamik, företagande och entreprenörskap. Inte heller är man, trots det geografiska läget, särskilt intresserad av världen utanför Sverige. Det har ju mest handlat om att hålla utlänningar borta. När folk förr i tiden skulle bygga eller renovera sina hus i Karlskrona var det vanligt att de sa att materialet var maude inn. Det var ett uttryck för att man hade stulit det från varvet. Maude inn är nämligen så som man uttalar Made in på karlskronitiska. Varvet var den enda verksamheten i ”staun” som hade kontakt med omvärlden, som sålde något utomlands.
Vid millennieskiftet fanns det visserligen ett möjlighetens fönster. När man ringde till dåvarande teleoperatören Europolitans (sedermera Vodafone, numera Telenor) kundtjänst svarade de på tydlig blekingska. Huvudkontoret låg nämligen i Karlskrona, som en del i den internationellt uppmärksammade IT-boom som i några år präglade bygden. Ett tag var östra Blekinge Sveriges viktigaste IKT-hub efter Stockholm. Men det var ”en flyktig framgångssaga”, som titeln lyder på en bok på temat. Som min fiskekompis PM Nilsson påpekat kom de personer som stod bakom denna utveckling ändå främst från Växjö, elva mil upp i den företagsamma småländska skogen. Antingen tar du värvning eller så börjar du på varvet.
Men, det finns faktiskt ett nytt ljus i tunneln. Det består av havet eller snarare av det som finns på dess andra strand. När jag växte upp var den andra kusten farlig, fientlig och främmande. Där fanns det fattiga människor som inte ville oss väl. Ingen jag kände hade någonsin varit där.
Så föll muren. Baltikum, Polen och Östtyskland blev fria stater. Östersjön blev en av världens mest dynamiska regioner. Polackerna började komma med färjan som går från Gdynia, precis bredvid Gdansk där Lech Walesa startade fackföreningen Solidaritet och bidrog till kommunismens sammanbrott. På Åhléns i Karlskrona återgavs priserna ett tag i Zloty.
Första gången jag åkte med Polenfärjan fick jag mig en tankeställare. Jag klagade till servitören på den bästa krogen att jag hade förväntat mig högre standard på utbudet, kanske finvodka och rysk kaviar. Han svarade: ”Titta dig omkring och tänk på varifrån vi åker.” Blekinge var i hans ögon helt enkelt för bonnigt för att det skulle finnas någon efterfrågan på sådant. Vi var väldigt långt från Stockholms Sturehof. Det var den svenska sidan som var osofistikerad. Till saken hör att den polska östersjökusten är landets Riviera. Det är dit den polska eliten åker på semester på sommaren. Och det är elegantare än Blekinge.
Den svenska synen på Polen har så till den milda grad präglats av landets nationalpopulistiska styre att vi glömt bort att det är en ekonomisk framgångssaga. 1990 hade Polen en snittinkomst som var mindre än en tredjedel av Tysklands. Nu är den mer än två tredjedelar. De baltiska staterna har dessutom närmat sig väst med stormsteg. Och Tyskland är som bekant Europas utan jämförelse största ekonomi.
Det skapar en möjlighet för Blekinge. När Putin har förlorat kriget mot Ukraina, och Belarus har blivit fritt, har Karlskrona chansen att återigen bli ett centrum i Östersjön. Staden skulle kunna bli ett nav i en cirkel av fria människor som samverkar fritt, ekonomiskt, socialt och kulturellt. Då kan framtidens Frassar ha fler saker att välja på än värvning och varvet. De gaur.
Fredrik Segerfeldt är liberal debattör från Karlskrona
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!