När akademin blir alltmer internationell lockas allt fler finska och svenska forskare till att skriva på engelska. Men vår engelska är inte alltid så bra som vi tror, menar den finlandssvenska litteraturvetaren och författaren Merete Mazzarella, och dessutom riskerar det svenska språket att utarmas om det försvinner ur akademin.
På vilket språk skriver svenska forskare?
Jag ställde frågan till vårt nya orakel, chatbot GPT och fick svaret:
”Svenska forskare skriver vanligtvis på svenska när de publicerar sina forskningsresultat och akademiska artiklar. Svenska är det primära språket i Sverige och används allmänt inom den svenska forskarvärlden.
Det är värt att nämna att vissa svenska forskare även publicerar på engelska, särskilt om de syftar till att nå en bredare internationell publik.”
Som alltför ofta med chatbotten är svaret otillfredsställande. Det finns två ytterligheter när det gäller forskares val av språk: de som sysslar med nationell – eller nordisk – juridik skriver mestadels på svenska, naturvetare – fysiker, matematiker, medicinare – på engelska. Samhällsvetare skriver både på svenska och engelska, humanister – förutom filosofer – skriver ofta på svenska.
Att välja engelskan har nämligen inte bara med ett kommunikationsbehov att göra, det handlar först och främst om hur man bäst meriterar sig som akademiker.
Naturligt nog är det också humanister som i första hand diskuterar vilket språk som är viktigast för dem och som uppfattar att de ställs inför ett dilemma. Att välja engelskan har nämligen inte bara med ett kommunikationsbehov att göra, det handlar först och främst om hur man bäst meriterar sig som akademiker.
I Finland (ett litet land med ett stort självhävdelsebehov) verkar kraven på internationell – läs: engelskspråkig – meritering vara mer uttalade än i Sverige. Min egen forna arbetsplats, Helsingfors universitet, är tydlig med att det enda som verkligen räknas – också för humanister – är att skriva så många artiklar som möjligt och få dem publicerade i de mest betydande engelskspråkiga tidskrifterna eller i böcker utgivna på de mest respekterade universitetsförlagen – de som levererar impact, de som gör att man blir citerad av många.
Varför är detta problematiskt?
Skälen är flera. Ett är att det leder till ett mekaniskt mätande och till rundgång. Flitigt citerad blir man inte nödvändigtvis därför att man har något viktigt att komma med utan därför att man förstått att citera alla andra som på engelska skrivit om samma ämne och som kan tänkas läsa en för att få veta vad det står om dem. Och som sedan – om de är nöjda – gengäldar att citera en.
Men humanister – åtminstone humanister – borde bekämpa domänförluster, det vill säga en utveckling som innebär att det med tiden kan finnas hela ämnesområden vars svenska terminologi har fallit i glömska eller (när det gäller nya ämnesområden) aldrig fått en chans att utvecklas. Filosofen Mats Furberg är ett intressant exempel på en forskare som närmast programmatiskt gått in för att skriva på sven-ska och bemödat sig om att utveckla en svensk terminologi. Svenska litteraturvetare och historiker skriver ofta på svenska, åtminstone när de skriver om svenska eller nordiska ämnen och många skriver så väl – och dessutom så tillgängligt – att de når en stor publik.
Ett problem när det gäller de humanister som gärna vill skriva på engelska är att allas engelska inte nödvändigtvis är så bra som de själva tror.
Om man däremot som litteraturvetaren Yvonne Leffler skriver om ämnen som internationell populärlitteratur – till exempel skräck – kan det kännas naturligare att skriva på engelska. Vad man har att ta ställning till är närmast om man vill nå ut till många i hemlandet eller rikta sig till en internationell forskargemenskap. Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright lyckades med båda: sina vetenskapliga verk skrev han på engelska men i Norden blev han – till sin egen förvåning – långt mera känd för sina kulturkritiska essäer, alla skrivna på svenska. Intressant nog tycks han ha skämts en smula för att ha blivit ”populär”.
Ett problem när det gäller de humanister som gärna vill skriva på engelska är att allas engelska inte nödvändigtvis är så bra som de själva tror. För dem – kanske framförallt för litteraturvetare – borde det vara komprometterande att skriva illa och även om till och med lågstadiebarn numera lär sig engelska på Youtube är det mycket som ska till innan man behärskar språket så pass att man kan skriva det inte bara korrekt utan också njutbart.
Under de senaste decennierna har både humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning generellt blivit mer inriktad på teori och snårig terminologi och det faktum att mycket av den relevanta litteraturen är engelskspråkig har också gjort det mer lockande att skriva på engelska. Men därmed skriver man också mer abstrakt, mindre tillgängligt och mindre njutbart, till och med när det man säger är enkelt. Ett exempel från sociologin: ”Primärgruppen är ojämställdhetens viktigaste grogrund till kvinnans nackdel.”
I värsta fall blir både finlands- och rikssvenskar sämre på både svenska och engelska.
Vad det betyder? Att det är i familjen kvinnan i första hand riskerar att bli ojämställd.
Min egen kultur – den finlandssvenska – är en minoritetskultur som fortsätter att krympa och krymper delvis därför att finlandssvenskarna blir alltmera tvåspråkiga och därmed riskerar att förlora sitt svenska språköra. Just vi borde göra allt för att bekämpa domänförluster och för att svenskan inte ska reduceras till ett språk som bara används inom familjen eller vänkretsen, men i stället är våra humanister dessvärre mer benägna att skriva på engelska än sina rikssvenska kollegor. De kan skriva på engelska också när de skriver om finlandssvensk litteratur som inte är översatt till något utländskt språk.
Vad blir då resultatet? I värsta fall att vi – både finlands- och rikssvenskar – skriver sämre och sämre på båda språken. Och när våra illa skrivna texter citeras sprids eländet.
Merete Mazzarella
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!