Sveriges befolkning har aldrig tidigare varit så högutbildad, i alla fall på papperet. Många utexaminerade får dock inte arbete i relation till sin utbildningsnivå och riskerar i framtiden att konkurreras ut av artificiell intelligens. Liberal Debatts Klara Lidman och professor Mats Alvesson har haft ett samtal om varför svenskar borde studera mindre.
Aldrig tidigare har så många studerat så länge och lärt sig så lite. Det konstaterar Mats Alvesson, professor i företagsekonomi vid bland annat universitetet i Bath, i sin bok Tomhetens triumf. Vi hörs över telefon tidigt en söndag i juli för att diskutera urholkningen av den högre utbildningen i Sverige, ett ämne han länge försökt få på agendan.
Expansionen av högre utbildning motiveras med att Sverige behöver högkvalificerad arbetskraft för att stå sig i den internationella konkurrensen; Sverige ska bli en ledande kunskapsnation. Socialdemokraterna har haft som uttalat mål att hälften av eleverna i en årskull ska fortsätta till högre studier, stipulerat i propositionen Den öppna högskolan från år 2001. Vi är nästan där: 45 procent av svenskar mellan 24–65 år har eftergymnasial utbildning. Störst är ökningen bland de som studerat mer än 3 år på högskola, denna grupp har nästan fördubblats – från 16 procent till 30 procent sedan år 2000. Det är vårt välstånd som möjliggjort högskolans expansion. I detta följer vi en internationell trend med en ökande andel högskolestuderande generellt i västvärlden.
Politikerna efterfrågar högre kvalitet på arbetskraften men åstadkommer paradoxalt nog motsatsen, menar Alvesson enligt följande resonemang: När allt fler rekryteras till högre studier ökar spannet av studiebegåvning och motivation, så att även mindre duktiga och mindre intresserade studenter ingår i elevunderlaget. Detta leder till en kvalitetssänkning av högre utbildning – för att eleverna ska klara av studierna sänks kraven.
Politikerna efterfrågar högre kvalitet på arbetskraften men åstadkommer paradoxalt nog motsatsen.
Ytterligare en starkt bidragande orsak är att högskolor får ekonomiskt bidrag utifrån genomströmning av elever och inte utifrån kvalitet på studieprestationerna. För att Sverige ska vara konkurrensmässigt vad gäller teknologisk utveckling och innovationer kan man tänka sig att det behövs färre och duktigare studenter än att halva befolkningen har genomgått vad som i praktiken ofta är en förlängd gymnasieskola.
Alvesson förklarar situationen såhär:
– Det är ur politiskt perspektiv lätt att förespråka vissa lösningar: Vi satsar på utbildning, vi satsar på forskning. Vi bygger ut högskolan. Vi gör högskolan till universitet. Det låter bra, det låter positivt. Det är svårare att föra ett mer invecklat resonemang kring de negativa effekterna av det här och vi har ett politiskt klimat som är för primitivt för den typen av diskussioner.
Initialt i arbetet med denna artikel ställde jag mig tveksam till att färre personer borde studera på högskola och fler välja praktiska yrken. Detta eftersom högskoleutbildning säkerligen bidrar till förbättrad förmåga att tänka abstrakt, planera och lösa problem. Med hög grundkompetens bör möjligheterna att lära sig nytt och anpassa sig efter nya situationer förbättras – och exempelvis leda till ökad flexibilitet på en föränderlig arbetsmarknad. Ur ett mindre nyttomaximerande perspektiv kan man dessutom anföra att det sannolikt är utvecklande för individen att ägna sig åt högre studier. Studenterna får, i vart fall i viss mån, förbättra olika färdigheter, tillägna sig kunskap och få nya perspektiv på världen.
Mats Alvesson menar att arbetsmarknaden inte har det behov av högutbildade som högskolorna pumpar ut.
Ett möjligt synsätt är att vi som välståndssamhälle kan ”unna oss” ett utbrett högskoleväsende, om vi tycker att det berikar oss på ett individuellt och samhälleligt plan. Kanske behöver vi inte vara särskilt effektiva i hur vi använder mänskligt och pekuniärt kapital, med tanke på hur rika vi är. Kanske ska högskolan utvecklas till en förlängning av gymnasiet, något som kommer stor del av befolkningen till del.
Frågan är väl hur stor nytta vi får ut och vad alternativkostnaden är. Rimligen vill vi ha ett högskoleväsende som är reellt och inte enbart på pappret kvalificerande. Kanske finns metoder att höja kvaliteten även utan att minska elevantalet – även om det senare erbjuder en enkel lösning. Men om ribban läggs högre på alla billiga samhällsvetar- och humaniora-utbildningar som ofta bedrivs på deltid kommer nog betydligt färre att genomgå och bli godkända på utbildningarna, menar Alvesson.
Enligt Alvesson får endast en del av alla högskoleutbildade arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Han menar att arbetsmarknaden inte har det behov av högutbildade som högskolorna pumpar ut. En hel del får dessutom byråkrat-jobb av tveksamt värde. Samtidigt blir det svårt att konkurrera om (skrivbords)jobben utan en högskoleutbildning när det senare blir norm. Då har studenterna samlat på sig hundratusentals kronor i studieskulder och senarelagt sin start i arbetslivet med risk för minskad livstidsinkomst som följd. Samtidigt maskerar det svenska systemet med offentligt finansierad högre utbildning den verkliga kostnaden för dessa studier.
– Kanske kommer AI att ta över många arbetsuppgifter på mellannivå och då kommer behovet av antalet högskoleutbildade att sjunka framgent.
Mats Alvesson
Många utexaminerade får alltså arbeten de är överkvalificerade för, ofta relativt okvalificerade tjänstemannaarbeten som innehåller en stor andel administration. Förutom att de inte får utdelning för sin utbildning väntar sannolikt ett betydligt större problem runt hörnet, nämligen artificiell intelligens, AI:
– Kanske kommer AI att ta över många arbetsuppgifter på mellannivå och då kommer behovet av antalet högskoleutbildade att sjunka framgent. Detta samtidigt som allt fler med examen översvämmar arbetsmarknaden, konstaterar Alvesson.
Ytterligare en risk är att den typen av arbeten kommer att rationaliseras bort i en lågkonjunktur:
– Får man en sämre ekonomi tvingas man se igenom vad man egentligen håller på med och den här oerhörda expansionen av administrativa funktioner som präglar många offentliga och även privata aktörer, skalan där skulle man kunna skära ordentligt i, säger Alvesson och fortsätter:
– Det finns förvisso skäl att bedriva högskolestudier för att allmänkvalificera sig, men de flesta vill nog ha ett arbete efter, och i nivå med, sin examen.
Den brittiske journalisten David Goodhart beskriver i sin bok Head, hand, heart – the Struggle for Dignity and Status in the 21st Century (2020) västvärldens förskjutning av arbetslivet till den kognitiva sfären. Detta kan tänkas vara bidragande till att vi i Sverige har relativt hög arbetslöshet, fjärde högst i EU, och samtidigt arbetskraftsbrist bland annat i vården och i hantverksyrken. Goodharts tes är att det behövs en omvänd förskjutning, från yrken där man använder intellektuell kompetens (hjärna) till sådana som kräver hantverksskicklighet (hand) och emotionell kompetens (hjärta).
Goodharts tes är att det behövs en omvänd förskjutning, från yrken där man använder intellektuell kompetens (hjärna) till sådana som kräver hantverksskicklighet (hand) och emotionell kompetens (hjärta).
Anledningen till att så många väljer ”hjärn”-arbeten hänvisar både Alvesson och Goodhart till frågor om status, bekvämlighet och värdighet. Samhällshierarkin har historiskt varit pyramidal, med få mäktiga personer i toppen och flertalet i botten: adel, präster, borgare och bönder. Eftersom hierarkin ansågs orubblig accepterades den, den togs för en av livets realiteter. I vårt marknadsliberala samhälle finns många personer som anser sig förtjäna en plats högre upp i statushierarkin. Till följd av att arbetarklassen tar sig in i medelklassen får vi en ballongformad samhällsstruktur med flest personer i mittenskiktet. ”Många vill ha ett fint, lite bekvämt jobb, status – ett fint liv”, sammanfattar Alvesson.
Om utvecklingen fortsätter som nu beskriver Alvesson att samhället riskerar att utvecklas till en zeppelinare, där allt fler utför rutinmässiga skrivbordsarbeten och allt färre bidrar till faktisk nytta. Det finns dock andra scenarier. Ett alternativ är att ballongen sprängs, med massarbetslöshet i denna grupp på grund av utmanövrering av AI eller till följd av lågkonjunktur eller när administrativa enheter ofta får – eller i alla fall borde – stryka på foten.
Om antalet studieplatser på universitet och högskolor drastiskt minskar blir det mindre självklart att studera på högskola.
Det är inte uppenbart hur statusen kan höjas för hand- och hjärt-arbeten. Status är ett nollsummespel. Alvessons lösning är att istället minska statusträngseln för de som nu befinner sig i ballongens midja. Om antalet studieplatser på universitet och högskolor drastiskt minskar blir det mindre självklart att studera på högskola. Då kan ett yrkesförberedande gymnasieprogram eller en yrkeshögskola anses normal, acceptabel och mindre stigmatiserad. ”Kort utbildning som leder till jobb” läser jag på yrkeshögskolans reklamaffischer, ett erbjudande som skulle kunna vara attraktivt för betydligt fler. Detta istället för att gå en lång utbildning med en mer osäker arbetsmarknad.
I dag går vi i högskolefällan. Detta gäller både politiker, studenter och samhället i stort. Föreställningen är att högre utbildning alltid är av godo. Den högre utbildningen håller dock på många håll inte tillräckligt hög kvalitet. Vi lägger således stora individuella och samhälleliga resurser på något med tveksamt värde. Det är dags att rannsaka vår inställning till högre studier.
Klara Lidman
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!