Riktig innovation innebär träget arbete och kontinuerlig prövning och granskning av idéer och rön. Den nya tidens public intellectuals kortsluter denna process, skriver docent Olof Hallonsten.
Under lång tid har det funnits public intellectuals, som deltar i samhällsdebatten med dagsaktuella kommentarer och långsiktig idéutveckling. Förr var de oftast akademiker inom humaniora, som på basis av djup och bred ämneskunskap – och med professorstitelns status och prestige – kritiskt kunde granska samtiden och ge samhällets olika makthavare nödvändiga nålstick. I dag ser vi en annan typ av public intellectuals, visserligen universitetsanknutna, men vars deltagande i offentligheten i stället sker med förenklade och skickligt paketerade och marknadsförda budskap.
Särskilt vanliga är de inom ekonomi och management. På senare år har ett samspel utvecklats mellan de nya public intellectuals och den ökade uppmärksamheten kring samhällets stora utmaningar (Grand Challenges). Budskapet lyder: Vi måste ställa om och ändra både produktions- och konsumtionsmönster för att göra den ekonomiska tillväxten hållbar och klara av klimatförändringarna. Nyckeln till omställningen ligger i den fortsatta utvecklingen av dynamiska kunskapsekonomier, företrädesvis genom innovation, och gärna med statliga aktörer i en central roll.
Analysen är förenklad, vilket leder till att den faktiska omställningen blir missriktad. Vårt samhälle, och särskilt makthavare, tycks besatta av innovation och beredda att plöja ner miljarder i innovationssatsningar, men värderar synbar handlingskraft betydligt högre än verkliga resultat. Logiken är på sätt och vis enkel: Om innovation är nyckeln till en bättre framtid, och till och med till att rädda planeten – vilken politiker eller beslutsfattare skulle inte vilja visa att de gör något för att åstadkomma innovation?
Innovation är oftast en långsam och komplex process som innefattar flera oförutsägbarheter, vilket gör den mycket svår att planera.
Grundpremissen är riktig. I de flesta fall där mänskligheten har motat olika farsoter är det med hjälp av innovation – kreativitet, uppfinningsrikedom, hårt arbete, och ett finurligt användande av marknadskrafterna – som framgångarna uppnåtts. Men innovation är oftast en långsam och komplex process som innefattar flera oförutsägbarheter, vilket gör den mycket svår att planera.
Detta bryr sig dagens innovationspredikanter föga om. I stället basunerar de ut den ena satsningen efter den andra, från EU-kommissionens miljarder till grön omställning, via nationella innovationsmyndigheters finansieringsprogram, och till enskilda regioners, kommuners och organisationers egna innovationssatsningar. Alltsammans liknar mest ett gigantiskt marknadsföringsprojekt: Glansiga broschyrer, häftiga webbportaler, storslagna evenemang och påkostade mingel, slagord och strategier, och en ansenlig mängd kommunikatörer, strateger och konsulter. Och så mitt i alltihop, de klarast lysande stjärnorna, de nya public intellectuals. De säljer böcker och håller föredrag som organisationer i privat och offentlig sektor betalar hundratusentals kronor för. De agerar rådgivare åt regeringar och myndigheter, och deras utspel är noga genomtänkta för att marknadsföra dem själva och deras budskap.
Till skillnad från de klassiska public intellectuals, som deltog i det offentliga samtalet med utgångspunkt i sin expertis och sitt kritiska perspektiv, och som därmed var bärare av vad C Wright Mills kallade det moderna samhällets moraliska samvete, företräder de nya public intellectuals bara sig själva. I stället för att ställa svåra och obekväma frågor och peka ut brister i förd politik – en avgörande roll i en demokrati – gör de sig ett namn på att tala om för företag, regeringar och folk hur deras pengar ska spenderas.
Därmed har innovationspolitiken alltmer tagit formen av ett gigantiskt marknadsföringsprojekt.
På detta tjänar de inte bara stora pengar. De får också en alternativ karriär bortom det akademiska livets begränsningar. Vid universiteten granskas kunskapsanspråk och andra påståenden minutiöst av kollegor, i seminarierum och vid disputationer, och i anonyma peer review-granskningar i samband med publicering i både vetenskapliga tidskrifter och böcker. Även den mest seniora forskaren får finna sig i att ifrågasättas av yngre kollegor, och få sina manuskript refuserade efter anonym kollegial granskning. Allt detta slipper de nya public intellectuals. De är popstjärne-akademiker som njuter uppskattning från en annan publik, och därmed gjort sig immuna mot kritisk granskning. En kortsiktig fördel för dem själva, men en långsiktig förlust för alla oss andra.
Innovationsforskningen har de senaste decennierna ivrigt givit sitt bistånd till beslutsfattares gravt förenklade syn på hur innovation fungerar, och hur den kan åstadkommas. Därmed har innovationspolitiken alltmer tagit formen av ett gigantiskt marknadsföringsprojekt. I denna situation skulle vi behöva public intellectuals av den gamla sorten, som kan ställa de obekväma frågorna och peka ut oklarheterna i den förda politiken. Vi har fått det motsatta.
Olof Hallonsten
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!