Det enklaste vore att låta Liberalerna gå upp i Moderaterna, men kanske finns det fortfarande hopp för socialliberalismen. Liberal Debatts tidigare chefredaktör Olof Kleberg ser tillbaka på liberalismens utveckling de senaste 60 åren, och blickar lika långt framåt.
Min syn på liberalismen har förblivit kluven och skiftat genom åren. Till en början var jag positiv. Främst påverkades jag av den energiska internationalismen på 1960-talet. Unga liberaler kämpade tydligast för bistånd till fattiga folk och mot kolonialmakter. Socialdemokraterna var för sävliga.
Min andra impuls var grön. Under 1960-talet kom varningar från Romklubben om framtida klimathot. FN:s första miljökonferens hölls i Stockholm 1972 och förstärkte min medvetenhet. Liberaler stred tidigt för orörda älvar och mot olja. Socialdemokraterna vacklade.
Lika klarsynt var partiet inte mot USA:s allt grymmare krig i Vietnam (1964–75). Man stödde i praktiken angriparen.
Men Folkpartiet orkade och ville inte fullfölja. Man protesterade visserligen starkt emot hur Sovjetunionen krossade upproret i Ungern 1956 och demokratiförsöken i Tjeckoslovakien 1968. Lika klarsynt var partiet inte mot USA:s allt grymmare krig i Vietnam (1964–75). Man stödde i praktiken angriparen.
Också den gröna insikten blev ofullgången. Visserligen var Folkpartiet då något mindre entusiastiskt för kärnkraft än Socialdemokraterna. Men den gröna vågen och kärnkraftens miljöfarlighet förstod man sig, i motsats till Centerpartiet, inte alls på.
I världen såg 1990-talet ganska ljust ut. Den europeiska kommunismen hade fallit samman, allt fler demokratier uppstod, allt färre levde fattiga (Kina), den ekologiska insikten stärktes.
I det nya årtusendet har det mesta vänt. Och blivit alltmer hotfullt.
USA uppträdde åter som militär supermakt (Afghanistan, Irak) – även om landet nu försvarar demokratin i Ukraina. Ryssland har blivit diktatur och börjat ett storkrig. Terrorismen breder ut sig, senast med Hamas attack, och kuvas inte av Israels offensiv.
Samtidigt har kampen mot klimatförstöringen mest stannat vid löften. Resursanvändningen ökar, mängden naturkatastrofer ökar men de rika länderna vill inte ändra livsstil. Kloka experters varningar och framsynta förslag har i praktiken inte godtagits av de främsta makthavarna. Stöd till de värst drabbade länder har förblivit otillräckliga.
Mönstret bröts i någon mån vid COP 28 i Dubai, det senaste FN-klimatmötet. Äntligen enades man där om att minska fossilberoendet. En början men alldeles otillräcklig. Allt beror nu på om staterna genomför sina löften. Det kan man med fog tvivla på.
Alltsedan FN-deklarationen om mänskliga rättigheter antogs för jämnt 75 år sedan, har den varit utgångspunkten för strävan till demokrati och mänsklig värdighet. Många stater har motverkat deklarationens mål men deklarationen har ändå haft inflytande. När USA inte bara bröt mot folkrätten utan även mot grundläggande människorättsregler vid ockupationen av Irak 2003 försvagades hela systemet. Det blev ännu lättare för Ryssland, Kina och Iran att kväsa mänskliga rättigheter.
Ska man spana framåt så där 50–75 år i denna nermörka värld är det troligt att världspolitiken blir mer multipolär (USA, Kina, Indien, Brasilien, kanske Ryssland) och regimerna mer auktoritära. Maktkoncentrationen ökar än mer till ekonomiska multijättar, särskilt de tekniska och mediala.
Min förhoppning är att EU kan växa sig starkare som frihetlig kraft.
Min förhoppning är att EU kan växa sig starkare som frihetlig kraft och kanske då samverka med ett antal regionala makter (Japan, Indonesien, Sydafrika, Brasilien, Mexiko?). Kanske kan internationella organ som IMF och Världsbanken bli mer jämlika och internationella domstolen ICC få global styrka.
Ska dominansen av auktoritära krafter kunna hejdas skulle det behövas en stärkt global sammanslutning av frihetliga krafter. Det gäller att konkret stå upp för demokrati, öppenhet, rättsstat och för social rättvisa. Men just nu syns inga sådana ledargestalter eller rörelser.
För att snäva in perspektiven: vad kan man förvänta sig för Sveriges del? De två politiska omvälvningarna, först medlemskapet i EU och allra mest (troligen) i Nato, har gjort upp med många svenskars – och även min – tro på Sverige som en särskild humanitär kraft. Dessutom har idealistiska tankar (som Olof Palmes och även Per Ahlmarks) om att demokratin alltid kommer att segra, besegrats av en grym verklighet. Sverige kan bli en realistisk – men därför inte eftergiven – småstat som Finland så länge varit.
Kan då liberalismen överleva? Några grundvärden borde vara nödvändiga:
● Ett utrymme för individen att själv forma sitt liv och samtidigt ha ett värn mot kontroll från stat och storföretag. Denna frihet är liberalismens kärna.
● Jämlikhet och jämställdhet som gör både individer och samhällen starkare. Dessa värden har alltför ofta underordnats idealet om fri ekonomi och tillväxt.
● En hållbar klimatpolitik som ger en chans för våra efterlevande att överleva. Det betyder inskränkningar men inte miljödiktatur. Utvägen är svår: det krävs ökad folklig förankring även om lösningarna är obekväma. Konventionell ”tillväxt” krockar med överlevnaden.
För svensk liberalism kan jag se två scenarier. Det parti som alltjämt kallar sig Liberalerna går medvetet mot sin undergång. Vid landsmötet våren 2023 löd slagordet ironiskt nog ”Framåt tillsammans!”. Alltså på Sverigedemokraternas nåder.
Vid landsmötet i november skärptes tonen något: Inget stöd till en regering med SD. Men med de två Persöner som ivrigast verkat för högervridningen, (Johan) Pehrson och (Mats) Persson i ledningen, torde eftergifterna högerut fortsätta.
De två har i regeringsställning ivrigast genomfört det som SD krävt. Johan Pehrson ansvarar för att mängder av icke-EU-medborgaren i viktiga yrken måste lämna landet (under häftiga protester från Svenskt Näringsliv), Mats Persson äventyrar framtiden för studieförbunden och folkbildningen, kärnområden för svensk liberalism, och ger sig på universitetens frihet.
Tvåprocentspartiet står vid stupet. Enklaste lösningen är att falla rakt i de lika principlösa Moderaternas armar. Det finns ju nästan inget som skiljer.
Mitt andra scenario är lite trosvisst. Kanske kan en social liberalism leva vidare i nätverk och lokalt arbete. Möjligen med ekonomisk stöttning från den del av liberala pressen som inte redan anammat högerkursen.
En inspiration skulle kunna tas från de brittiska liberaldemokraterna. De kan vinna 10–20 procent i parlamentsvalen men får på grund av valsystemet bara några få mandat i parlamentet. Men i lokalval är de ibland framgångsrika. En annan inspiration är Frankrikes Emmanuel Macron som skapade ett liberalt parti ur kaos och blev president.
Ett svenskt försök har lanserats av den liberala tankesmedjan Fores och Liberal Debatt som skapat projektet Reformgrupperna. I ett antal arbetsgrupper, bestående av ”några av de främsta liberala framtidsnamnen”, vill man skapa ett alternativ till ”nationalistisk höger” och ”statskramande, kollektivistisk vänster”. Alternativet ska vara en ”reforminriktad grön liberalism” (DN 7.2.2013 och Fores hemsida).
Initiativet är intressant. Man vill presentera reformer för ”ett mer liberalt Sverige” för att ”liberala och borgerliga partier (ska) se en revansch på valdagen”. Uppenbarligen är deltagarna i projektet alltså inte nöjda med dagens höger-sverigedemokratiska regering. Slutsatserna kan bli oväntade.
Men jag har starka farhågor. Projektet talar allmänt om ”liberal” förnyelse, väjer inte ens från högerdrömmen om en ”borgerlig” regering. Men man definierar inte vilken sorts liberalism de strävar efter. Ser man till arbetsgruppernas medlemmar var 2023 fyra ledande ungmoderater – men en enda miljöpartist.
Den ”liberalism” som ungmoderater och Timbro länge agiterat för står långt från den socialliberalism som ännu för ett tjugotal år sedan utgjorde ett starkt inslag i Folkpartiet.
Dagens vilsna liberalism måste, menar jag, genomgå en förnyelse för mer social medvetenhet och mer rättvisa. Detta behov skisseras bra av två aktuella skribenter: den brittiske historikern Timothy Garton Ash och den nordamerikanske författaren Adam Gopnik. Båda har lyfts fram i Liberal Debatt: Ash med sin essä Liberalismens framtid (LD 4/2022), Gopnik i en intervju om hans bok Tusen små framsteg med Matilda Molander (16.12.2022).
Båda poängterar att gemenskap och solidaritet behövs för ett bättre fungerande liberalt samhälle. Det räcker inte med frihet för den enskilde. Liberaler har, anser de, undervärderat behovet av gemenskap, som mer har knutits till konservativ och socialistisk ideologi. De är också ense om att förändringar bör genomföras långsammare – om möjligt. Stora misstag kan då förhindras och människor hinner anpassa sig.
Jämlikheten måste stärkas radikalt genom reformer till fördel för de lägre avlönade, de mindre utbildade och de mest maktlösa.
Adam Gopnik understryker att ett liberalt förhållningssätt innebär att inte polarisera utan att se vissa värden också i konservatism och socialism. Timothy Garton Ash är mer konkret i sin essä. Liberalismen måste göra fundamentala omprövningar. Jämlikheten måste stärkas radikalt genom reformer till fördel för de lägre avlönade, de mindre utbildade och de mest maktlösa (till exempel genom medborgarlön och allmänt tillgängliga socialtjänster).
Därtill, skriver Timothy Garton Ash, bör en förnyad liberalism överge ”uppblåst individualism” och ogenomtänkt globalisering samt vara öppnare för icke-västliga kulturer. Detta är en framtidsvision som jag instämmer i. Men den är väsensskild från den högervision som i dag präglar Sveriges så kallade Liberala parti.
Den hållning som Gopnik och Garton Ash formulerar är inte främmande för vissa svenska liberaler. Den förre folkpartiledaren Gunnar Helén, myntade begreppet ”Frihet i gemenskap” redan 1974.
Bengt Westerberg är i sin bok Westerbergeffekten (2020) inne på liknande tankar som Garton Ash: ”En välfärdsstat byggd på solidaritet är nödvändig för att friheten ska vara en realitet för alla.”
Två andra kloka socialliberaler har betonat betydelsen av samhällsgemenskap och individuellt ansvar: Ingemar Eliasson (Brev till en ung liberal 2022) och Christer Nylander (Den besvärliga friheten 2023). Deras resonemang mot dagens högervridna parti är glasklara och tänkvärda – men blir tyvärr, i dagens läge, något för milda, för lite konkreta.
I boken Liberalismens idéhistoria (2009), den bästa på svenska, understryker Svante Nycander att liberalismens kärna inte är individualismen utan friheten – och för allas frihet krävs en skyddande stat, ty människan är, enligt några av de viktigaste liberala filosoferna (Hume, Montesquieu, Kant), i grunden ond.
Vid Ohlinföreläsningen 2023 varnade historieprofessorn Dick Harrison i sitt föredrag Liberalismens betydelse för att just individualismen växt sig för stark, den är frihetens största fiende. Han ser, precis som Timothy Garton Ash, att liberalismens främsta uppgift är att slå underifrån, inte att sitta vid makten.
Inför min befogade misströstan över att en social och rättvis liberalism ska bli möjlig tröstar jag mig med Garton Ashs slutord: de starkaste rösterna för frihet kommer från de ofria. Tänk på kraften i Fångarnas kör i Verdis Nabucco eller i Beethovens Fidelio.
Olof Kleberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!