De är tunga brottslingar men sorterar sina sopor. KTH-forskaren Nils Johansson förklarar varför det i de gängkriminellas värld inte finns någon motsättning mellan att begå brottsliga handlingar och att ta hand om sitt avfall.
Dagstidningarna publicerade förra veckan bilder på gängkriminellas hem. Bilderna förmedlar effektivt kaoset och misären som finns där, dolt för de flesta, under den glamorösa gangsterytan. Polisens fotografier av lägenheterna avslöjar berg av sopor, kläder strödda omkring, pizzakanter som blev kvar på odiskade tallrikar, ingrodd smuts. En och annan skyddsväst ligger och skräpar. Gangsterns befläckade och smutsiga samvete materialiseras i deras hem. Det mänskliga förfallet är tydligt. Eländet för tankarna till skräckexemplen i Ludvig Nordströms gamla Lort-Sverige från 1930-talet.
Men det finns också struktur i de gängkriminellas hemmakaos. Mjölkkartongerna ligger för sig. Glasburkarna i en egen kasse. Plasten är ordnad. Flaskor och burkar ligger ihopsamlade i väntan på att pantas.
Men det är faktiskt fler som sorterar sina sopor i Sverige än som går och röstar. Trots att det inte är något brott att sortera fel.
I all sin ånger över vad de har gjort och rädsla för vad det kan kosta, så tycks även de gängkriminella finna utrymme att sortera sina sopor. Precis som du och jag. Det kan tyckas absurt att de begår starkt avvikande, brottsliga handlingar utan att blinka, samtidigt som de sorterar sina sopor. Men det är faktiskt fler som sorterar sina sopor i Sverige än som går och röstar. Trots att det inte är något brott att sortera fel. Det är ingen som straffas för att de slänger en pantburk i de vanliga soporna.
Även om det finns en mytomspunnen koppling mellan maffia och avfallshantering är de slantar brottslingarna erhåller genom att panta betydelselösa. Pengar, precis som smuts, är något som det tycks finnas gott om i de gängkriminellas värld.
Snarast försöker de genom att sopsortera upprätthålla någon form av ordning i sina kaotiska liv. Sopsorteringen visar att de trots allt i någon mån fortfarande styrs av samhällets normer och regler. Själva normen att sopsortera är så starkt förankrad att till och med de som anses ha förlorat all heder och moral, inklusive den sista formen av tjuvheder, faktiskt ibland alltså sorterar sina sopor. Vanans makt är stark även i svåra tider. Och att skämmas inför grannen när vi slänger sopor i fel kärl vill varken den gängkriminella eller mönstermedborgaren. Få saker tycks uppröra svensken idag, som felsorterade sopor.
I all sin förtvivlan, dödsånger och längtan finns en etisk praktik bland de gängkriminella, som syftar till att göra det rätta.
I all sin förtvivlan, dödsånger och längtan finns en etisk praktik bland de gängkriminella, som syftar till att göra det rätta. Rätt avfall på rätt plats. Ett skimmer av hänsyn, en ödmjuk handling, i den allra mest toxiska maskuliniteten. Att delta i sopsorteringens stillsamma, förutbestämda ritual visar på en tyst längtan efter det normala, en vanlig vardag. Men det pekar även på en längtan bort från isolering, efter att vara en del av något större, att tillhöra samhällets maskineri, en social ordning där det förbrukade återvinns och ges en ny chans.
Att bilderna på hemmen ger uttryck för att de gängkriminella fortfarande följer vissa normer och kärnvärden inger mig hopp. Men vågar man önska att en av de starkaste svenska normerna, som sipprar ner till var och en under det nya året 2024, och förankras i vår ryggrad, inte ska vara i första hand att sopsortera, utan att känna medmänsklighet för varandra.
Nils Johansson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!