MIT-forskaren Andrew McAfee blev ett stort namn i den offentliga debatten i samband med den bästsäljande boken The Second Machine Age (Den andra maskinåldern), om digitaliseringens effekter på samhället. I sin senaste bok, More From Less, vänder McAfee blicken mot en annan av vår tids stora frågor: hållbarhet och dess koppling till tillväxt. Boken utgör såväl ett försvar av kapitalism, som en presentation av empirisk data till stöd för att resursanvändningen kan minska samtidigt som en ekonomi växer.
Rubriken och temat till trots så ägnas större delen av boken faktiskt inte åt att diskutera det invecklade förhållandet mellan BNP-tillväxt och hållbarhet. I stället läggs förvånansvärt mycket tid på att redogöra för grundläggande ekonomisk idéhistoria, med fokus på den oroväckande tanken att »resurserna kommer att ta slut«. Läsaren får ta del av allt från 1700-talsekonomen Thomas Malthus tankar om befolkningsutveckling till 1970-talets gröna rörelse.
Evidens för dematerialisering av ekonomisk tillväxt
Bokens främsta bidrag finner man i kapitel fem där McAfee presenterar statistik över resursanvändning i USA under det senaste århundradet. Tack vare detaljerad data insamlade av United States Geological Survey finner McAfee att resursanvändningen generellt sett minskar. Den totala användningen av 36 grundläggande insatsvaror, som exempelvis timmer, pappersmassa och en hel del tungmetaller, har gått ner. Energianvändningen är 2 procent lägre än toppen år 2007. Även totala koldioxidutsläpp har varit på en nedåtgående trend sedan 2007. Samtidigt som allt detta har skett så har USA:s ekonomi upplevt en relativt stabil BNP-tillväxt. När jag undersöker McAfees offentligt tillgängliga data upptäcker jag dock att hushållens totala avfall (glas, metall, plast, papper, kläder, mat, timmer) har ökat med 4 procent sedan 2008. Detta var något han inte betonade i boken.
Varför resursanvändningen minskar
Hur kan vi förklara detta? McAfee pekar på fyra bakomliggande faktorer. Marknadsekonomisk kapitalism och teknologisk utveckling är naturligtvis två av dem. Därutöver presenteras två mindre uppenbara faktorer.
Den första kallar han public awareness, alltså att vanliga medborgare och aktivister aktivt kräver att företag slutar förstöra planeten och att regeringar stiftar lagar med samma mål.
Den andra är responsive government som innebär att medvetenhet och aktivism inte leder någonvart utan en regering som reagerar på det och implementerar väl genomtänkt policy. Som exempel tar han upp den amerikanska CAFE-standarden som beslutades efter den första oljekrisen och som bidrog till att amerikanska bilproducenterer ökade sin bränsleeffektivitet från 6 kilometer per liter 1975 till 11 kilometer per liter 1983.
Varför vill McAfee inte bemöta tillväxtkritikerna?
Att hitta direkta felaktigheter i boken är svårt. McAfees svaghet ligger i stället i det han valt att utelämna och den kritik mot tillväxt som han inte bemöter. Som professor Tim Jacksons inflytelserika bok Välfärd utan tillväxt, världsbankekonomen och professorn Herman Dalys texter om Steady State Economics, eller Kate Raworths Doughnut Economics. Att inte ens nämna några av sina främsta meningsmotståndare är uppseendeväckande. Är det för att deras argument är obekväma att bemöta?
Kommer »tjänsteekonomin« att rädda oss?
McAfee tillskriver teknologisk utveckling och tjänstesektorn stora delar av den avmaterialisering som vi har observerat. Det är dock inte samma sak som att det kommer att kunna fortsätta så.
För det första har även tekniken sina gränser. Det går inte att minska materialet som används i en bil, telefon eller hus i all oändlighet: Ja, resursanvändningen kan minska otroligt snabbt och till väldigt låga nivåer. Nej, resursanvändningen för produktion kan inte närma sig noll.
För det andra är många jobb i tjänstesektorn inte så miljövänliga som de i förstone verkar. Den överlägset största branschen inom tjänstesektorn i USA, sett till produktion, består av finans-, försäkrings- och fastighetstjänster (FIRE). Även i Sverige är FIRE den enskilt största servicesektorn med nära 30 procent av förädlingsvärdet, tätt följt av handel och transport (av varor) som tillsammans står för omkring 28 procent av förädlingsvärdet. Dagens tjänstesektor är långt ifrån en grön cirkulär ekonomi byggd på gräsklippning, läxhjälp och upplevelsepresenter.
Hur går det med klimatförändringarna då?
Det största problemet med McAfees bok är att han inte sätter takten med vilken vi minskar vår resursanvändning i relation till vad som är hållbart. Jag betvivlar att McAfee inte känner till att det krävs årliga minskningar av koldioxidutsläpp på omkring 7,6 procent för att vi ska ha en chans att hålla planeten under 1,5 grader till år 2030. Mellan 2015 och 2018 ökade samtidigt koldioxidutsläppen med cirka 1 procent per år. Även om vi bara tittar på förändringen mellan år 2018 och 2019 för världens rika länder – kanske den ljusaste trenden vi kan hitta – så räcker det inte. Energirelaterade koldioxidutsläpp minskade bara med 3,2 procent vilket inte ens är hälften av vad som krävs för att nå Parisavtalets mål.
Utan att jämföra trend med mål har McAfee inte grund för att påstå att ett hållbart samhälle med växande BNP »inte kommer kräva radikala förändringar av våra ekonomier eller samhällen« (författarens övers.).
Sammanfattning
More from less är en välskriven bok som ger läsaren en gedigen bakgrund i ekonomisk idéhistoria såväl som en lättförståelig introduktion till de ekonomiska mekanismer som i mångt och mycket styr vår moderna samhällsekonomi. Boken har dock två svagheter. Den första är att författaren inte bemöter många av dagens främsta akademiska tillväxtkritiker. Det andra är att han inte ställer trender när det gäller resursanvändning i kontrast till några hållbarhetsmål.
Simon Sällström är masterstudent i nationalekonomi vid universitetet i Oxford.
@SimonSallstrom
