Vilka blir kvar när AI kan göra det mesta? Love Bonnier skriver om hur AI kommer att göra de rika allt rikare samtidigt som våra valmöjligheter krymper, och vad politiker kan göra för att värna pluralism och konkurrens.
Sam Altman blev plötsligt känd långt utanför den vanliga skaran technördar – när han under kuppartade former avsattes som OpenAI:s vd. När den här texten skrivs vet ingen ännu med säkerhet varför.
Företaget går som tåget. De flesta bedömare verkar anse att de ligger en bra bit före konkurrenterna i skapandet av ännu mer avancerade AI-modeller.
Altman är en av alla Silicon Valley-entreprenörer med en makt svår att föreställa sig. Elon Musk köper Twitter under en manisk period och stöper om produkten i grunden. Mark Zuckerberg kontrollerar ett företag med fyra miljarder användare, med möjlighet att styra det demokratiska samtalet. ChatGPT nu ett integrerat verktyg i många svenskars jobb – oavsett vad man jobbar med, så länge man till exempel skickar mejl i tjänsten.
Sedan Pikettys bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet har man pratat om rikas accelererande kapitalackumulation. Men det vi nu står inför ser ut att accelerera trenden ytterligare. Först automatiseras en lång rad arbetsuppgifter. Sen hela jobb. Och sen riktigt många jobb. Vilka blir kvar när AI kan göra det mesta? Ägare av immateriella rättigheter, särskilt i formen större bolag.
AI är mindre geografiskt beroende än människor, och det borde göra det möjligt för globala giganter att konkurrensutsätta lokala alternativ i en skala vi aldrig sett.
Man kan också förvänta sig en ännu större konsolidering på den globala marknaden. AI är mindre geografiskt beroende än människor, och det borde göra det möjligt för globala giganter att konkurrensutsätta lokala alternativ i en skala vi aldrig sett. Den mindre emotionella entreprenören föredrar nog att sälja sin lokala AI-fabrik till Microsoft, framför att långsamt få sina marknadsandelar uppätna av någon med tio gånger större resurser.
Varför ska liberaler bry sig, ”det är ju en fri marknad”? ”Det här har sagts vid varje teknikskifte”. ”Det kommer nya jobb”, och så vidare. Kanske det. Men maktkoncentrationen i sig är ett problem, som faktiskt även vuxit med tidigare teknikskiften. Vi kanske kommer att ha råd med mat, lägenheter och bilar även om ett par år. Kanske fler till och med, om politiken spelar sina kort rätt.
Men däremot kommer vi inte ha något större inflytande över produkterna vi köper (jag har försökt få tag på OpenAI:s kundtjänst, det var en resa), över underhållningen vi tar del av, eller den ekonomiska makten. Vi kan anpassa oss till villkoren på valfritt sätt, men att styra utvecklingen i någon önskvärd riktning? Bara att glömma. För liberaler tror väl ändå fortfarande på aktivt demokratiskt deltagande, pluralism och konkurrens?
EU är fortfarande en tillräckligt stor marknad för att på allvar kunna utöva påtryckningar på Musk, Altman och Zuckerberg.
Vad kan man då göra? Är det hopplöst? Nästan, men inte helt. EU är fortfarande en tillräckligt stor marknad för att på allvar kunna utöva påtryckningar på Musk, Altman och Zuckerberg. Och dessa personer, inklusive de som fattar beslut som påverkar dessa personer i EU, är mycket viktigare för oss på både kort och lång sikt än Miljöpartiets språkrör.
Den mediala uppmärksamheten och debatten kopplad till de verkliga makthavarna – utöver USA:s president – måste bli större, vassare. Och vi måste utöva den demokratiska makt vi har på alla nivåer. Vi ska såklart fortsätta bry oss om regeringskansliet även i stora frågor, men framförallt som en kanal för att påverka de arenor där de riktigt viktiga besluten tas.
Love Bonnier
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!