Under Sveriges ordförandeskap i EU kommer flera heta klimatförslag att behandlas. Det gäller EU:s stora klimatsatsning Fit for 55 med förslag om bland annat klimattullar och reformering av EU:s system för handel med utsläppsrätter. Liberal Debatts Klara Lidman ger en kort guide till EU:s klimatpolitik.
Den nuvarande EU-kommissionen, som tillträdde den 1 december 2019, har haft klimatpolitiken som ett prioriterat område. ”Det här är Europas mannen-på-månen-ögonblick” uttryckte kommissionens ordförande Ursula von der Leyen när hon presenterade klimatstrategin EU:s gröna giv. Det är ett dokument fullt av fluff och fina ord och som inte på något vis är förpliktigande. Polen, som enda medlemsstat, har ändå valt att inte ställa sig bakom det.
För att göra målen bindande antogs EU:s klimatlag 2021. Där slogs fast att EU:s medlemsstater ska minska sina utsläpp med 55 procent till 2030 (jämfört med 1990) och vara klimatneutrala till 2050. Detta för att uppfylla målet i Parisavtalet att begränsa jordens uppvärmning till 1,5 grader jämfört med förindustriella nivåer.
Schismen i klimatpolitiken går mellan rädslan för att göra för lite, vilket gröna gruppen och vänstern hyser, och rädslan för att göra för mycket, och därmed påverka ekonomin negativt, som framförallt återfinns hos högergrupperna.
För att uppnå EU:s klimatmål har kommissionen tagit fram reformpaketet Fit for 55 som just nu är under behandling.
För att uppnå EU:s klimatmål har kommissionen tagit fram reformpaketet Fit for 55 som just nu är under behandling. I oktober nåddes en överenskommelse mellan Europaparlamentet, kommissionen och rådet om att förbjuda försäljning av nya bensin- och dieselbilar från och med 2035.
En annan fråga där EU:s institutioner alldeles nyligen kommit överens är “ansvarsfördelningen”. Den rör alla utsläpp som inte omfattas av EU:s system för handel med utsläppsrätter, nämligen uppvärmning av byggnader, vägtransporter, avfallshantering och jordbruk – vilket tillsammans utgör mer än hälften av de totala utsläppen.
Sverige, Finland, Danmark, Luxemburg och Tyskland ligger i toppen av ligan.
Dessa utsläpp ska, enligt överenskommelsen, minska med 40 procent till 2030 (jämfört med 2005). Utsläppsminskningen har delats upp mellan medlemsstaterna – det är detta som är själva ansvarsfördelningen. Sverige, Finland, Danmark, Luxemburg och Tyskland ligger i toppen av ligan. Vi ska minska våra utsläpp med 50 procent till 2030. Bulgarien har det minst ambitiösa kravet, på 10 procents utsläppsminskning. Nivåskillnaderna motiveras av olika ekonomiska förutsättningar och hur väl rustad man är för den gröna omställningen.
I frågan om ansvarsfördelning kommer politikernas meningsskiljaktigheter tydligt till uttryck.
Jessica Polfjärd, EU-parlamentariker för Moderaterna, är nöjd med beslutet:
– Överenskommelsen vi nådde i natt är ett stort steg för det europeiska klimatarbetet, inte minst för att alla länder nu blir skyldiga att bidra i att minska utsläppen. Det är en avgörande skillnad gentemot hur det såg ut tidigare, då vissa länder knappt behövde minska sina utsläpp över huvud taget.
Miljöpartisten Pär Holmgren delar inte hennes bild:
– Det är visserligen positivt att en överenskommelse nåtts som höjer ambitionsnivån jämfört med det nuvarande regelverket. Men tyvärr är överenskommelsen alldeles för svag och ambitionshöjningen för liten. Klimatkrisen kräver starkare och hårdare åtgärder.
Många centrala delar av Fit for 55 är dock fortfarande under behandling. Detta gäller inte minst införandet av klimattullar samt reformeringen av EU:s utsläppsrättshandelssystem. Det senaste trepartsmötet mellan kommissionen, ministerrådet och Europaparlamentet hölls den 10 oktober 2022. Fler förhandlingar är inplanerade i november och december och resultat väntas inom kort.
De klimattullar som föreslås börja fasas in 2026 eller 2027 gäller varor som medför stora utsläpp, till exempel cement, stål, och elektricitet. Varor av detta slag, som producerats utanför EU, påförs en tullavgift för att kunna säljas på EU:s inre marknad. Avgiften är tänkt att motsvara de kostnader för utsläpp som finns inom EU. Detta för att undvika att koldioxidutsläppande produktion bara flyttar utanför unionen.
EU:s utsläppsrättshandelssystem är ett cap-and-trade-system, vilket innebär att det finns ett begränsat antal utsläppsrätter som företag får handla med sinsemellan. För att höja priset har kommissionen föreslagit att antalet utsläppsrätter ska minska med 4,2 procent per år. De föreslår också en engångsreduktion av antalet utsläppsrätter med 117 miljoner ton. Systemet föreslås även utvidgas till att innefatta sjöfarten.
Dessutom föreslår kommissionen att man ska ta fram ett nytt, separat, utsläppsrättssystem som reglerar bränsle som används till vägtransporter och uppvärmning av hus. Vissa medlemsstater har varit skeptiska till detta, av rädsla att det skulle driva upp priserna. Andra räds att priset skulle sättas alltför lågt. Fri tilldelning, alltså utsläppsrätter som delas ut gratis, är en annan knäckfråga. Exempelvis får flyget i stor utsträckning fri tilldelning, liksom företag som riskerar att missgynnas på en global marknad av EU:s prissättning på utsläpp. Oenigheten är stor angående vilka sektorer som ska få fri tilldelning och i vilken takt dessa ska fasas ut.
Avvägningen i EU:s klimatpolitik går mellan att uppnå Parisavtalets 1,5-graders mål – även om detta verkar alltmer avlägset – och att ha bibehållen ekonomisk tillväxt. Någonstans längs denna skala kommer EU att hamna.
Klara Lidman
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!