Sedan Broder Daniel splittrades 2005 har fans hoppats på en comeback. Därför var det till mångas glädje när Henrik Berggren släppte en soloskiva förra året. Tyvärr var den medioker. Texterna var BD-pubertala, med skillnaden att de nu sjöngs av en mycket tröttare 40-plussare.
Till min förvåning hyllades skivan. 5 av 5 i DN, 4 av 5 i Aftonbladet, 4 av 5 i Kulturnytt och så vidare. Några kritiker ställde sig utanför hyllningskören, men på det stora hela verkade alla tycka att det var en värdig återkomst.
Hade en mindre kreddig sångare på samma desperata sätt försökt återuppfinna sig själv – genom att göra exakt samma sak som för tio år sedan! – hade han eller hon inte kommit undan på det sätt Berggren gjorde.
Ett resultat av klickonomin är att tyckande premieras framför kunskap och analys, vilket nu nått musikrecensionerna. Ingenstans blev detta så uppenbart som när Andres Lokko, säkert sedan länge inlasad på SvD Kultur, skulle »kritisera« Morrisseys nya skiva: Inte ett ord om musiken. I stället var fokus riktat mot dem som Lokko trodde skulle älska skivan, nämligen det värsta han vet: sverigedemokrater och Timbro.
Ett annat tydligt exempel är relationen till Zara Larsson, Sveriges just nu kanske största popsångerska. Larsson släpper hit efter hit men har knappast hittat sin identitet som artist. Hon har en lång väg kvar till storheter som Lady Gaga, Katy Perry och Rihanna. Ändå fick hennes senaste, ytterst ojämna skiva 5 av 5 i Dagens Industri och fyra av både Expressen och Aftonbladet.
Det är ett mönster. Nyligen släppte Little Jinder en singel med Lykke Li. Båda tillhör Sveriges mest intressanta artister och Li är en internationell ikon. Förväntningarna borde ha varit skyhöga. Låten? En trött poplåt utan struktur och riktning. Men skit i det! En fyra i Expressen.
Det är en mörk tid för kritiskt tänkande. Vi lever i en politisk tidsålder där så mycket som möjligt ska misstolkas. Är du skeptisk till att välfärdsföretag ska få missköta skolor och ta ut vinst är du emot allt vad den liberala marknadsekonomin står för. För du fram en skeptisk tanke kring rättssäkerhet i kölvattnet av #metoo är du en misogyn jävel som är emot jämställdhet. Det är också svårare än någonsin att skilja verk från person. Underkänner du Larssons panikartat identitetssökande pop kritiserar du inte bara musiken utan även hennes feministiska profil. Är du man kan det vara ödesdigert.
Förr fruktade artisterna musikrecensenterna, i dag är det tvärtom. Ibland undrar jag varför vi ens behöver recensenter. Min »Discover Weekly«-lista på Spotify bestämmer redan vad jag ska lyssna på och den hittar ofta mer intressanta artister än vad Sveriges musikkritiker skrapar ihop.
Samtidigt är det just för att vi i dag styrs av algoritmer som det behövs duktiga recensenter, som visar vägen till musik som inte låter som det vi redan lyssnar på.
Filip Wästberg är dataanalytiker på Demoskop.
@filipwastberg
filip.wastberg@gmail.com