Maya Kastlander har lyssnat på det första officiella bidraget till Eurovision Song Contest 2024 i Malmö: franske Slimanes ”Mon Amour”, ett kärleksbrev till europeiska hjärtan. Osökt kommer hon att tänka på en annan Europa-slagdänga, från en gammal sliten Renault anno 1987…
I Provence är bergen röda
Och citronträdsblomman vit
Nummer C 87 har den robot
Som väntar på att sändas dit
Arja Saijonmaas tolkning av ”Jag vill leva i Europa” från 1987 är känd för att ha vilat tryggt på svensktoppens mittennoteringar i hela fjorton veckor, enträget i kölvattnet av ”Fyra bugg och en coca-cola”. Dess styrka ligger inte i höga poäng på lättsmält-schlager-skalan eller i dess (icke existerande) dansvänlighet utan i kontrasterna mellan melodi och budskap – Saijonmaas finlandssvenska ger en mysfaktor som nästan får en att glömma bort vad orden som yttras egentligen innebär. Men när sångens fiktiva semestersamkväm övergår i en tydlig känsla av alienering inför Europas militarisering och en påminnelse om kontinentens mörka historia går det inte att värja sig. Ambiguiteten kryper under skinnet och stannar där.
För Europa är inte blott pittoreska tyska hedar eller bouillabaisse i Provence. Europa är samtidigt i många avseenden en tragedi som repeteras, en kultursfär ”där författarna kallas strateger och de som dör i slutet är vi.”
Jag tror att vissa liberaler har gått vilse i sin vurm inför Europa.
Jag tror att vissa liberaler har gått vilse i sin vurm inför Europa. Frihet, fred och internationellt samarbete är värden vi alla delar och något vi med rätta bör sträva mot i alla forum tillgängliga, men det är i den blint lyriska synen på kontinenten, och vidare på unionen, som vår slagkraft avtrubbas. Min upplevelse är att många beskriver EU i så självklara ordalag att dess legitimitet inte behöver förklaras mer än i några invanda bullet points. Det här är kanske inte så konstigt; när det europeiska projektet inte drar samma publiksiffror som på glada och tillväxtökande 90-talet blir den naturliga reaktionen att skrika hallelujah för att mota tillbaka de som hindrar pendeln.
Men hjälper eller stjälper vi genom att idolisera kontinenten? I en sliten Renault, jämte tåget sinnebilden för det europeiska sommaräventyret, skrider Saijonmaas sångkaraktärer fram genom hyllningsord till Europa. Men som vi alla vet, måste de rosenskimrande glasögonen förr eller senare tas av för att möjliggöra en meningsfull, ärlig och hållbar relation. För att frisinnade ska kunna återuppbygga tron på det gemensamma europeiska projektet måste vi våga påtala unionens brister och lägga på i en extra växel i framtagande av reformförslag, men framförallt komma ihåg vad vi borde vara lyriska över.
I en sliten Renault, jämte tåget sinnebilden för det europeiska sommaräventyret, skrider Saijonmaas sångkaraktärer fram genom hyllningsord till Europa.
På ett plan är jag lyrisk över lördagsmarknaden i Pays de la Loire, samtal som inte ber om ursäkt för sig och möjligheten till ett glas vin till lunch. På ett annat, mer elementärt, plan är jag lyrisk över vår gemensamma strävan efter fred, vårt bidrag till definitionen av de mänskliga rättigheterna och vår gemensamma solidaritet med dem som söker något så enkelt som ett bättre liv. Jag menar att det är den senare kategorin av existensberättiganden som behöver åberopas och klamra sig fast på ryggraden hos alla som på något sätt vill sprida tron på det europeiska projektet.
Allt detta tar tid. Och som alltid är det ett gott utfört politiskt hantverk till gagn för medborgarna som till syvende och sist avgör om tilliten finns där eller inte, oavsett om det gäller infrastrukturupprustning eller möjligheten till en planet att bo på för min generation och de som komma skall. Medan historien förbereds genom nutiden läser jag om Stefan Zweigs för evigt relevanta Världen av igår —en europés minnen, och ser fram emot ett annat fredsprojekt vars tyngd inte ska underskattas: Eurovision 2024 i Malmö.
För en antinationalist och tillskriven frankofil som undertecknad ligger mitt stöd hos Republikens bidrag.
För en antinationalist och tillskriven frankofil som undertecknad ligger mitt stöd hos Republikens bidrag Mon amour, framfört av den fransk-algeriske sångaren Slimane. På precis under tre minuter lyckas han genom sina ord och sin otroliga scennärvaro (läs: mänsklig discokula) förkroppsliga individuella känslor kopplat till en universell tematik, nämligen obesvarad kärlek. I en intervju förklarar Slimane sin övergripande tanke med sången som ett sorts kärleksbrev, ett budskap till europeiska hjärtan i tider då kärleken behövs allra mest. Likt tron på fredsprojekt eller den universella mänskliga erfarenheten kan även tron på kärleken i mörkret kännas tung att bära ibland, men det är värt att vara envis när det gäller något så mycket större än en själv.
Je ferai tout c’que je peux
Un océan dans le feu
L’impossible si tu le veux
Oh, mon amour
Jag ska göra allt jag kan
skapa ett hav i elden
Det omöjliga, om du ber mig
min älskade
Maya Kastlander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!