Kultur

Därför är Eurovision oemotståndligt för en diplomat

Text: Nicola Clase

Det är lätt att avfärda Eurovision som ett enda spektakel, men under ytan är det en av de bästa temperaturmätarna över Europas politiska utveckling. 2016 gjorde Nicola Clase, då Sveriges ambassadör till London, den uppmärksammade dokumentären The Swedish Ambassador’s Guide to Eurovision för BBC. För Liberal Debatt skriver hon nu – fem år och ett Brexit senare – en uppföljare, nu som ambassadör i grannlandet Finland.

Eurovisionfinalen är världens största TV-show med över 200 miljoner tittare. På ytan fantastisk underhållning med mycket glamour och galenskaper. Men på många sätt också en spegelbild av den kulturella, sociala och politiska utvecklingen i Europa, där tävlingen säger mycket om stämningsläget på kontinenten. Eurovision sänder ofta budskap till hela Europa, inklusive Storbritannien som återigen hamnade sist – med noll poäng. 

Eurovision har spelat en viktig politisk roll genom åren, inte minst som inspirationskälla för europeiska länder som velat bryta med det gamla. Officiellt är tävlingen opolitisk, men politiken smyger sig ofta in genom bakdörren. Genom åren har vi mötts av Eurovisionsånger med budskap om kärlek och fred, öppenhet och tolerans. Många européer, om än inte alla, såg Conchita Wursts seger 2014 som ett styrkebesked för det moderna Europa. Vi har sett Eurovisionlåtar fånga känslor i ett visst ögonblick – som när det ukrainska bidraget »1944« vann över det segertippade ryska »You are the only one« 2016. Samma år som den polska diasporan runt om i Europa oväntat lyfte Michal Szpaks polska bidrag från bottenplacering till toppnivå. 

Vi kan skratta åt Eurovision och det faktum att Grekland och Cypern alltid ger varandra 12 poäng trots missnöjesmummel från publiken. Faktum är dock att intresset för Eurovision ser ut att växa. Nuförtiden finns det till och med kurser vid flera universitet i Europa och Australien, där man bland annat kan studera modern europeisk historia ur ett Eurovisionperspektiv från 1956 och framåt. Det börjar självklart med Suezkrisen och Ungernrevolten. 

Vissa år har satt ett stort avtryck i Eurovisionhistorien. Ett sådant år var 1974 då ABBA vann i Brighton. Det var också året då Portugals bidrag startade en revolution, och det italienska bidraget »Si« (ja) censurerades i hemlandet eftersom man skulle hålla en folkomröstning där regeringen ville se ett nej. Då kunde man ju inte spela ett bidrag med titeln »Ja«. Dramatiken fortsätter i nutid. Belarus suspenderades nyligen ur European Broadcasting Union (EBU), vilket betyder att landet inte tillåts ställa upp i Eurovision.

Årets Eurovision bjöd på högklassig underhållning med ukrainsk folktechnomusik, en feministisk rysk popstjärna, ett isländskt discoband och många vackra ballader. 

När övriga européer fick bestämma triumferade dock den italienska hårdrocklåten »Zitti E Buoni« (ungefär »håll tyst och uppför dig«). Bidraget stack onekligen ut med sitt rebelliska budskap om att gå emot strömmen och inte leva upp till samhällets förväntningar. Det i kombination med en fantastisk scenshow verkar ha tilltalat många tittare, som kanske tyckte att sången bättre fångade deras frustration med pandemin än en vacker ballad. Kanske ansåg man också att det var dags för Italien att vinna efter många år av topplaceringar. Senaste gången landet vann var 1990, då man tog hem segern med sången »Insieme: 1992« – en hyllning till Maastrichtfördraget, med refrängen »unite, unite Europe«. 

Det var inte ett budskap som föll britterna i smaken. Storbritannien fortsätter att vara Eurovisions »enfant terrible«. Tävlingen är mycket populär i landet och lockade i år över 8 miljoner tittare. Samtidigt verkar britterna ha svårt att skicka bidrag med någon chans att nå en bra placering. Så har det i praktiken varit sedan Katrina and the Waves vann tävlingen 1997 med »Love Shine a Light«. Under många år har britterna skrattat åt sina bottenplaceringar, men i år var nederlaget för stort för att ignoreras. »Vi kan bättre,« hörs från flera håll. Efter brexit har frågan dessutom hamnat i ett annat ljus. Landet har förvisso lämnat EU, men inte European Broadcasting Union (EBU). Det borde rimligtvis ligga i Storbritanniens intresse att visa sin styrka på musikområdet inför 200 miljoner TV-tittare, inte minst då landet är en framgångsrik musiknation. Det enda som krävs är en riktigt bra sång. I år sjöngs dock ingen av sångerna på medaljplats på engelska.

Nu har även USA börjat intressera sig för Eurovision och kommer med hjälp av schlagerfenomenet Christer Björkman att anordna en American Song Contest för landets delstater. Vem vet, kanske kan USA på samma sätt som Australien visa tillräcklig passion för Eurovision för att i framtiden kvalificera sig till en plats i tävlingen. Då ökar möjligen pressen på britterna. 

Det är lätt att avfärda Eurovision som ett enda spektakel, utan koppling till europeisk politik. Då är det dags att tänka om. Eurovisionomröstningen är i själva verket en av de bästa temperaturmätarna över den politiska utvecklingen på den europeiska kontinenten. Att framtiden även fortsatt kommer att bjuda på dramatik och överraskningar i Eurovision kan vi vara rätt säkra på. Det är väl just det som gör tävlingen så oemotståndlig för en diplomat.

Nicola Clase är Sveriges ambassadör i Finland och medverkade 2016 i dokumentären The Swedish Ambassador’s Guide to Eurovision, BBC World Service.

@NicolaClase

Fler artiklar av Nicola Clase

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr