Långt innan han grundade Miljöpartiet var den nyligen bortgångne Per Gahrton redaktör för Liberal Debatt. Till minne av honom återpubliceras därför hans obarmhärtiga uppgörelse med det så kallade ”politiska spelet” i en artikel från 1967. Mer än ett halvt sekel senare finns det fortfarande mycket att lära från den unge Gahrton.
”Han skrev för att han tyckte det var roligt att skriva och propagera, han ville skriva när han hade lust och som han hade lust och verkningarna brydde han sig inte om. Folkpartiets öde och den liberala samhällsutvecklingen struntade han i.”
Bertil Ohlin, Liberal Debatt 5/64
”Ja, just det! Ordet ’lust’ ger en obehaglig bismak, men sanningen är den enkla, att jag ville skriva som jag ville. Det är nästan rörande att oviljan mot att följa folkpartiledarnas förmaningar blir bevis på nihilism.”
Herbert Tingsten, Liberal Debatt 1/65
Oenigheten mellan Bertil Ohlin och Herbert Tingsten i samband med pensionsstriden kan möjligen i viss utsträckning förklaras med individuella psykologiska olikheter. Att de båda kombattanterna själva lutar åt en sådan uppfattning visar de båda artiklar i Liberal Debatt ur vilka ovanstående citat är hämtade.
Ohlin: ”I psykologiskt avseende är Tingsten något av en ’utbrytarkung’. Han kan inte länge stanna inom en och samma grupp.”
Tingsten: ”Kanske har jag aldrig träffat någon som med så betydande begåvning förenar en sådan brist på inre problematik, andlighet, känsla för Gud, döden och kärleken som Ohlin.”
I själva verket har sannolikt Ohlins och Tingstens respektive position i den ”politiskt-taktiska hierarkin” spelat betydligt större roll för deras sätt att agera och deras svårigheter att förstå varandra, än olikheter i den personliga karaktären.
En partiledare har mycket svårare att veta hur han skall agera i en fråga som kanske är impopulär bland väljarna än en enskild politiker utanför partiledningen.
En partiledare har mycket svårare att veta hur han skall agera i en fråga som kanske är impopulär bland väljarna än en enskild politiker utanför partiledningen, skriver Per Ahlmark i sitt svar på en enkät i detta nummer och lundasociologen Lars Palm hävdar i en artikel att en partiledare mycket väl genom sin personliga image kan ha avgörande betydelse för en partibytares val av nytt parti.
Partiledarens position är med andra ord högst i den politiskt-taktiska hierarkin. För honom måste konflikten mellan folkopinionens tryck, partilojalitetens krav och den personliga övertygelsen vara svårlösligast. Under honom följer en hierarki där låg position medför stora möjligheter till agerande efter personlig övertygelse, men också liten makt att direkt påverka besluten.
Den politiskt-taktiska hierarkin
partiledaren
partiledningen
riksdagsmännen
lokala partipampar
ungdomsförbundet
studentförbundet
”parti”-pressen
De sex riksdagsledamöter som besvarat Liberal Debatts enkät ”Riksdagsmän och taktik” hävdar enstämmigt att den personliga övertygelsen bör vara avgörande vid politiskt beslutsfattande. Samtidigt erkänner alla att de ibland upplever konflikter mellan de tre tänkbara påverkansfaktorerna – opinion, parti och övertygelse. Självfallet är detta ingen nyhet. Vad som är intressant och viktigt är hur de löser konflikten när den uppkommer – hur över huvud taget politiker löser de oundvikliga konflikter som orsakas av den nödvändiga taktiken.
En chefredaktör, utanför partiapparater och den direkta kampen om väljargunsten kan och bör lösa den gordiska knuten genom att hugga av den. Hans position är – eller bör vara – längst från beslutsmakten. Varken folkopinion eller partihänsyn bör få påverka de åsikter som framförs i spalterna. Tyvärr har inte Tingstens exempel i den vägen smittat av sig över hövan. Chefredaktörer som också är partipampar är alltför vanliga för att behöva räknas upp.
Om också partipolitiker, riksdagsmän och partiledare löste knuten med ett raskt hugg skulle snart vårt politiska system falla samman.
Om också partipolitiker, riksdagsmän och partiledare löste knuten med ett raskt hugg skulle snart vårt politiska system falla samman.
”Politikerns ställning som advokat för en samlad uppfattning som visserligen till största delen men ändå inte helt är hans egen försätter honom ibland i en svår situation. Han tvingas försvara partiets program även på punkter där han kanske hade önskat en annorlunda utformning. Det följer av vårt parlamentariska system att denna situation måste inträffa. Vi kan beklaga den men vi kan inte göra något åt den.”
Lars Furboff, Liberal Debatt 5/62
Vi kan inte göra något åt själva situationen som gör politisk taktik nödvändig. Men vi kan förändra taktikens utformning.
De enskilda politikernas sinnesfrid påverkas av det taktiska systemets möjligheter för dem att lösa de oundvikliga konflikterna på ett anständigt sätt. ”Det upplevde jag mycket olustigt”, skriver Cecilia Nettelbrandt i detta nummers enkät om sitt agerande i Wennerströmaffären. Kanske blir olusten sällan så stark att den får aktiva politiker att lägga upp, men kännedomen om dess existens har sannolikt fått många potentiella goda politiker att avstå från ett så ”smutsigt hantverk”.
Politikens anseende skadas också av den vårdslöshet med sanningen som ofta följer i taktikens spår.
Politikens anseende skadas också av den vårdslöshet med sanningen som ofta följer i taktikens spår. Påståendet i valrörelsen -64 att Folkpartiet på tio år försvagat budgeten med sju miljarder hör väl till de magstarkaste exemplen. Men i alla partier tycks smålögnen tillhöra vardagsspråket. Bara till en del kan det ursäktas med det politiska språkets speciella övertalningskaraktär.
Genom att helt underlåta att befatta sig med vissa frågor som bedöms som särskilt ”känsliga” kan ett parti hamna i en partiell handlingsförlamning som allvarligt skadar effektiviteten. Vissa frågor kommer då att avgöras utan det passiva partiets medverkan.
Tyvärr går räddhågan inför det ”känsliga” och omsorgen om vissa väljargrupper ibland längre än till overksamhet och tystnad.
Tyvärr går räddhågan inför det ”känsliga” och omsorgen om vissa väljargrupper ibland längre än till overksamhet och tystnad. Det händer att partier direkt fattar ståndpunkt mot bakgrund av en gissad opinion. Taktiken får bestämma politikens innehåll.
Den taktiska rädslan påverkar inte bara dagsaktuella ställningstaganden utan också den mera långsiktiga debatten. Partipolitiken är i stort sett utarmad på idéinnehåll. Ideologiskt betonad debatt förs nästan inte alls inom partiledningar och riksdagsgrupper. Man har knappast helt klart för sig vart man siktar bortom nästa val. För de långsiktiga möjligheterna att i regeringsställning föra en aktiv och progressiv politik är idélösheten katastrofal. Erlanderregimen är ett belysande exempel.
Olösliga samvetskonflikter, bristande sanningskärlek, handlingsförlamning, kortsiktigt röstfiske och idélöshet är allvarliga symptom på att politikerna och partierna i alltför hög grad fortfarande är taktikens fångar.
I stället borde den nödvändiga taktiken kunna besegras och göras till ett användbart redskap för progressiv politik.
I stället borde den nödvändiga taktiken kunna besegras och göras till ett användbart redskap för progressiv politik. En förutsättning för det är att politikerna tillämpar ”politikens hederskodex”.
Den enskilde politikern skall i alla lägen handla så att han/hon kan betrakta sin egen spegelbild utan att tvingas bespotta den.
Partier skall ha högt i taket och uppmuntra fri intern debatt.
Partier – och enskilda politiker – skall debattera och ta ställning i alla frågor som avgörs genom beslut i politiska organ.
Partier – och enskilda politiker – får inte med sina åsikter registrera en känd eller gissad folkopinion, utan ståndpunkter skall fattas uteslutande på sakliga grunder.
Partier – och enskilda politiker – skall fungera som aktiva opinionsbildare och ligga före folkmajoriteten i viktiga frågor.
Om man med dessa maximer som grundval bedriver en aktiv taktisk planläggning av helhetspolitiken till exempel inför en valrörelse – vilka frågor som skall aktualiseras när och hur – kommer det på längre sikt effektivaste resultatet att nås. Politikens anseende höjs. Fler människor engagerar sig aktivt i politik. Politiken kommer närmare ”vardagsmänniskan” genom att de så kallade känsliga frågorna, det vill säga de som närmast berör individerna, diskuteras i den politiska debatten. Politiken får en ”högre dignitet” genom att också partiledare och riksdagsmän aktivt deltar i den långsiktiga idéfärgade kulturdebatten.
Per Gahrton
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!