Med Berlinmurens fall och den frihetliga marknadsliberalismens seger över det kommunistiska paradigmet hade vi nått historiens slut, trodde många som läst Francis Fukuyamas berömda skrift Historiens slut. Inga fler krafter skulle nu kunna utmana den fria världens stabila politiska struktur. Övriga länder skulle snart hänga på.
Historiens slut höll dock bara en kort stund, i Sverige ungefär två decennier. Under denna period präglades politiken av sedvanliga motsättningar – men också av mittenpolitik och mittenkompromisser. För att värna ekonomin och kronan valde Carl Bildt (M) under den ekonomiska krisen att överge den så kallade ”Bohmans princip”, att aldrig samarbeta med Socialdemokraterna, och gjorde upp med Ingvar Carlsson (S).
Göran Persson (S) och Fredrik Reinfeldt (M) styrde vidare i samma anda. Båda orienterade sig mot mitten, byggde vidare på välfärdsstaten och betonade öppenhet i dess olika former. Man skulle därför kunna tro att Fukuyama ändå var inne på rätt spår. Inget radikalt syntes vid horisonten.
Men sedan hände något – den politiska kartan började ritas om, nya konfliktlinjer träda fram. Partierna började aktivt röra sig bort från mitten, vissa vänsterut, andra högerut. Inte bara parlamentariskt utan även i fråga om värderingar och identitet.
Per Svensson och Svante Weyler tar i sin bok Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid (2022) upp kampen mot dessa trender och ifrågasätter hur passé den partipolitiska mitten egentligen har blivit. De menar att mittfältet alltjämt lever – bland väljarna. Problemet är partierna som lämnat dem ensamma kvar där i mitten – och som fått för sig, med författarnas egna ord, “att man måste spela utanför stridslinjen om man ska vinna matchen”.
Svensson och Weyler understryker att idén om att samla sig i mitten så klart inte innebär att man ska få partierna att inta en identisk parlamentarisk position och tycka likadant. ”Vilken mardröm!” utropar författarna.
Politik verkar inte i ett vakuum. Det reflekterar lika mycket samhällets tillstånd som det försöker påverka och forma sin riktning. Svensson och Weyler önskar tillbaka partierna till mitten men förbiser skälen till att partierna har rört sig bort från den. Ett sådant kapitel hade lyft boken.
Snarare handlar det enligt Weyler och Svensson om en mänsklighetens jämviktspunkt. Här fortsätter politiken att fungera som den alltid gjort med åsiktsskillnader och ideologiska konflikter aktörerna emellan. Men tillsammans med värden som förnuft, måttfullhet, öppenhet och pragmatism – polariseringens antipoder – blir det lättare att ta ansvar för Sverige och lösa de stora samhällsproblemen. Strider, men också möten i mitten. Ett förhållningssätt som de etablerade partierna borde försöka anamma i större utsträckning, menar författarna.
Författarna har rätt i att kompromisser och samverkan – låt vara över blockgränserna – vore nyttigt och bra om det fungerade, säg efter valet i september. Det är dock inte så enkelt ty det handlar om att ge och att ta. Anledningen till att S och M inte kan mötas i mitten efter valet – vilket teoretiskt vore ett förebildligt exempel – är statsministerposten. Någon måste ge efter och det vill varken Andersson (S) eller Kristersson (M).
Politik verkar inte i ett vakuum. Det reflekterar lika mycket samhällets tillstånd som det försöker påverka och forma sin riktning. Svensson och Weyler önskar tillbaka partierna till mitten men förbiser skälen till att partierna har rört sig bort från den. Ett sådant kapitel hade lyft boken.
Det vore därutöver intressant hur författarna tänker sig ett mittenstyre. Hur skulle konstellationen se ut? Vem skulle inneha statsministerposten, med vems stöd? Om vi ponerar att Kristersson styr med stöd av Socialdemokraterna, hur skulle den ekonomiska politiken se ut? Vore en kompromiss ens möjlig?
Genom åren har flera olika definitioner av vem eller vilka som är mitten lanserats och svaret på frågan blir olika beroende på vem man frågar. Att ytterkantspartierna inte gör det är givet. Det argumenterar Svensson och Weyler väl för. Men är Miljöpartiet och Kristdemokraterna mitten i dag? Jag är skeptisk. Båda har rört sig sakta bort från mitten, om än åt skilda håll. Är det sålunda korrekt att säga att väljarna inte har lämnat mitten? Inte helt. Tittar man på det senaste opinionsläget samlar ytterkantspartierna plus MP och KD nästan hälften av väljarkåren.
Den handlar om den för Sverige utmärkande dialektiken mellan individualism och kollektivism, liksom vår, Sveriges, kulturellt inbäddade önskan att saker och ting gärna ska vara måttfullt och förnuftigt. Lagom. I mitten.
Dessutom ses mitten inte alltid som något positivt. Ta den twitterkrigande moderaten Hanif Bali, till exempel. Frågar du honom skulle mitten sannolikt definieras som någonting ”vänster” à la Centerpartiet och följaktligen något dåligt. Eller Dagens Nyheter, som tydligt är mitten. Utom för Bali, då. Liksom hans avantgardistiska hejarklack.
Mitten – en måttfull stridsskrift i polariseringens tid handlar dock inte bara om samtida svensk politik. Den handlar även om den svenska skolan och dess historia, hur Sverige byggdes och växte fram under efterkrigstiden i den enligt författarna “extrema mitten”. Den handlar om den för Sverige utmärkande dialektiken mellan individualism och kollektivism, liksom vår, Sveriges, kulturellt inbäddade önskan att saker och ting gärna ska vara måttfullt och förnuftigt. Lagom. I mitten.
Om dessa svåra och sammansatta frågor skriver författarna enkelt men inte desto mindre omsorgsfullt och nyanserat. Prosan är på samma gång rytmisk och rapp – en intressant bladvändare till bok.
Rolan Jusupov
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!