Tidöavtalet är en skarp omläggning av den svenska migrationspolitiken. Doktorerna i statsvetenskap Clara Sandelind och Karin H. Zelano förklarar vad den innebär ur en liberal synvinkel.
För ett par decennier sedan handlade debatten om vad som utmärker en liberal migrationspolitik om huruvida gränser skulle vara helt eller bara delvis öppna. Det är inte en oviktig fråga, men i praktiken behöver en frihetlig migrationspolitik fokusera på villkoren för inkludering i samhället någon flyttar till samt utformningen av gränskontroller.
Utan att gå in på de många skillnader som liberalismen rymmer, ligger alla liberalers existensberättigande rimligen i ett ständigt vakande öga över statligt maktutövande, inte minst över människor som är politiskt rättslösa eller på annat sätt extra utsatta. I stället för att ta på sig den rollen när Tidöavtalet förhandlats, står det klart att Liberalerna tagit på sig skygglappar.
Ur ett vidare frihetsperspektiv är det värt att peka på framförallt tre aspekter av avtalet som borde få alla liberaler att säga kraftfullt nej.
I det stora hela syftar förslagen i Tidöavtalet att göra det lättare att frihetsberöva, övervaka och integritetskränka i syfte att kunna hitta och utvisa personer som saknar svenskt medborgarskap, eller som innehar dubbla medborgarskap. Det ska också bli svårare att få en asylansökan godkänd och att återförenas med sin familj. Flyktingars rättigheter ska begränsas så långt det går i avskräckande syfte och medborgarskap ska villkoras ytterligare, nu även med krav på kunskap om svensk kultur.
Ur ett vidare frihetsperspektiv är det värt att peka på framförallt tre aspekter av avtalet som borde få alla liberaler att säga kraftfullt nej.
Frihetskränkningarna
För det första innebär stora delar av avtalet att vissa personers frihet kränks utan att något brott begåtts. Det handlar om utökad användning av förvar och utökade rättigheter att ”visitera intagna, kontrollera besök och genomsöka bostadsutrymmen” inom förvaren. Avtalet innehåller också elektroniska fotbojor, begränsad rörelsefrihet med anmälningsplikt flera gånger om dagen för personer vars asylansökan avslagits, boende i transitcenter (helst i ett annat land) under hela asyltiden, ökad användning av biometrisk data, samt ”förstärkt möjlighet till att omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation, undersökning av bagage vid inre utlänningskontroll”, inklusive möjlighet att ta DNA-prov.
Detta är extrema metoder av övervakning och frihetskränkning. Det har oerhörda effekter på människors psykiska hälsa (von Werthern, M., Robjant, K., Chui, Z. et al. The impact of immigration detention on mental health: a systematic review. BMC Psychiatry 18, 382 (2018)). Barn kommer att få se sina föräldrar frihetsberövas och visiteras. Barn kommer själva att frihetsberövas inom transitcenter eller genom att föräldrarnas rörelsefrihet begränsas. Erfarenheter från andra länder visar att detta slags åtgärder också kommer att drabba personer med svenskt medborgarskap, som är födda i Sverige men ser utländska ut. Det skapar ett samhälle där vissa människor hela tiden måste vara på sin vakt.
Bristen på trygghet
För det andra slår politiken i avtalet undan den trygghet som krävs för att människor ska kunna vara fria och autonoma. En förutsättning för att kunna leva ett fritt liv – att kunna planera och ta självständiga beslut – är att ha en grundläggande trygghet. Den som lever i limbo kan inte vara fri. Frihet kräver långsiktighet. Frihet kräver också att en individ kan ha ett reellt inflytande över sin plats i kollektivet – det vill säga någon form av politiska rättigheter eller åtminstone en självklar plats i samhället från vilken hen kan göra sin röst hörd. Ibland kallar vi detta för integration.
Frihet kräver långsiktighet.
Tidöavtalet motarbetar aktivt förutsättningar för individuell frihet för personer som fötts utanför Sverige eller har rötter någon annanstans. Det är en politik som både i praktik och symbolik tydligt säger åt personer som flytt hit att ”ni är inte välkomna”. Tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, permanenta tas bort. Människor ska återvända när de kan, tydligen oavsett hur länge de än befunnit sig i Sverige. Det ska ta länge tid och bli svårare att få medborgarskap, vilka även ska kunna återkallas (!). Migrationsverket ska genomföra ”informationsinsatser” om återvandring. Personer ska utvisas på grund av ”vandel” så som missbruk och prostitution. Sociala rättigheter ska villkoras och dras in, familjeåterförening försvåras.
En så tydligt främlingsfientlig politik motarbetar människors förmåga (och vilja) att rota sig i samhället.
En så tydligt främlingsfientlig politik motarbetar människors förmåga (och vilja) att rota sig i samhället – bakbinder deras förmåga att ta långsiktiga beslut och investeringar, så som att lära sig ett nytt språk, utbilda sig, skapa meningsfulla relationer, starta företag, engagera sig i civilsamhället, och så vidare. Alltså, inte bara sådant som gör en människa fri utan som skapar mening i livet.
Rättssäkerheten
Slutligen – rättssäkerheten i asylprocessen. Tidöavtalet är i flera delar brutalt explicit i sätten på vilka man vill begränsa möjligheterna att söka och beviljas asyl i Sverige. Ett exempel är förslaget att låta Regeringskansliet snarare än Migrationsverket klassa vissa länder som ”säkra”, en tydlig politisering av rättsprocessen. Ett annat är skrivningen om hur ”[d] en enskildes rättigheter under asylprocessen inte ska vara mer långtgående än vad EU-rätten fordrar, innebärande att till exempel rätten till tolk, offentligt bekostat rättsligt biträde, bistånd eller ombud ska ses över.”
Asylrätten som idé grundar sig i en stark tilltro på det mottagande landets rättskipande instanser, och är utformad med professionella och opartiska myndigheter i åtanke. Skyddsbehov garanteras den som är skyddsbehövande, oberoende av vilka juridiska kunskaper man har, vilket språk man talar eller huruvida man är läs- eller skrivkunnig. Att avtalet riktar in sig på precis det som syftar till att eliminera sådana hinder för en faktabaserad och rättssäker bedömning, går inte att tolka som något annat sätt än att försvåra för asylsökande med vissa särdrag. Helt i strid med asylrättens själva grundtanke. Lika slugt som illiberalt.
Repressiv, våldsam och frihetskränkande gränspolitik är vardagsmat vid och inom Europas gränser. Med Tidöavtalet stakar Sveriges aspirerande regering ut vägen mot samma mål. Att Liberalerna skrivit under är inget annat än häpnadsväckande.
Clara Sandelind och Karin Zelano
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!