Fredrik Segerfeldt bjuder på oväntade insikter om postkolonialismens fördelar, skriver Mimmie Björnsdotter Grönkvist i sin recension av Från Casablanca till orten (Timbro förlag). Även om handlingsreferaten tenderar att bli något långrandiga får läsaren dessutom många uppslag till fortsatt eget utforskande.
Timbro har gett ut ett initierat och passionerat översiktsverk om nordafrikansk litteratur. Det är välkommet att någon insett att litteraturen bär lösningen på våra samhällsproblem, tycker undertecknad som helt opartisk litteraturvetare (en titel som inte behöver faktagranskas vare sig av herr kulturredaktör eller nyfikna läsare). Mer oväntat var att insikten kom till en anställd på Almega.
Fredrik Segerfeldt är förutom sitt vardagsgig även författare. De två senaste böcker – Den svarte mannens börda, som utmanade postkolonial historieskrivning och Frankrike: en hatkärlekshistoria, om fransk politik och självbild – hör på sätt och vis ihop med den senaste boken, med intresset för Afrika samt det franska språket som röd tråd.
Från Casablanca till orten är en pedagogisk genomgång av postkolonial nordafrikansk litteratur. Det är en guldgruva av bildning, för alla som är dåligt bevandrade i franskspråkig litteratur och då särskilt den franskspråkiga litteratur som kommit ur Nordafrika. Vilket torde vara de flesta i vår avkrok i världen.
Segerfeldt är visserligen inte marxist, men har ett genuint intresse för att utmana en överdrivet eurocentrisk syn på världen.
Eftersom Segerfeldt kritiserat postkolonialismens djupt ingrodda vänstertendenser i Den svarte mannens börda, behöver det påpekas att det finns en skillnad på postkolonialism som teoribildning och litterärt fält. Där den förra alltid kommer med ett antal ideologiska antaganden och är centrerat kring ett fåtal vänsterteoretiker, innefattar den andra en bredd av erfarenhetsskildringar som inte nödvändigtvis utgår från samma ideologiska grund. Den nya boken behandlar främst det postkoloniala som litterärt paraplybegrepp, vilket innefattar litteratur som skildrar koloniala erfarenheter och spåren de sätter i människor och länder. Samtidigt tas även teoribildningen på allvar, och Segerfeldt unnar sig att plocka russinen ur kakan. Det finns genomgående en intellektuell hederlighet som är särskilt välkommen i det upptrissade debattklimat som råder kring idéströmningar med prefixet post-.
Frågan är om det verkligen är sådana milsvida avstånd mellan Segerfeldt och en framstående postkolonial teoretiker som litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak. Segerfeldt är visserligen inte marxist, men har ett genuint intresse för att utmana en överdrivet eurocentrisk syn på världen. I inledningen till Från Casablanca till orten menar han att boken är postkolonial i ordets sanna betydelse, för postkolonial borde man kunna vara utan att vara vänster.
Vad är det då Segerfeldt gör i sin senaste bok? För att parafrasera just Spivak försöker han låta den subalterna (marginaliserade eller förtryckta) tala. Eller i alla fall lyssna på litteraturens subjektiva erfarenheter och låta det ligga till grund för politiska slutsatser. Slutsatser som blir mer fullständiga, eftersom de tar in ett bredare spektrum av erfarenheter.
Boken är skriven i ett antal tematiska kapitel – om bland annat identitet, förnedring, terrorism, kvinnan, sex och censur – som alla innehåller intressanta exempel och insikter, men kan bli något tradiga att läst i ett svep. Det beror på en grundläggande svårighet i den här typen av översiktsverk där handlingsreferat behöver staplas på varandra. Det väcker dock läslusten, och för den som vill fortsätta utforska själv ger Segerfeldt många uppslag och rekommendationer.
Spivaks ikoniska slutsats – i essän Kan den subalterna tala? – var att den subalterna inte kunde tala. Till följd av förtryck, inte sällan dubbelt sådant för kolonialiserade kvinnor som drabbas av både kolonialmaktens och patriarkatets grymhet och marginalisering, finns det röster som inte hörs. Som omöjligen kan höras. Ett nyckelord för Spivak är representation, och hon gick i polemik med tänkare som Foucault och Deleuze som menat att representationen spelat ut sin roll.
Spivak är långt ifrån vulgära slutsatser som att vita män inte kan framföra kritik mot rasism, kolonialism och sexism.
Representation har blivit ett knivigt uttryck, och har vantolkats till att betyda att bara de som själva är del av en marginaliserad grupp kan tala för den. En ståndpunkt som den postkoloniala teoribildningen inte sällan anklagas för, men långt ifrån hur Spivak borde förstås. Hennes kritik riktade in sig på att Foucault och Deleuze försökte göra sig själva osynliga för att låta de marginaliserade tala, och menade istället att det finns en poäng i att den intellektuella talar för andra. Representerar dem som inte själva kan tala, helt enkelt.
Spivak är långt ifrån vulgära slutsatser som att vita män inte kan framföra kritik mot rasism, kolonialism och sexism. Då blir det bara de som själva drabbas som bryr sig om att studera det. Den gedigna studien som Segerfeldt genom litteraturen gjort i nordafrikansk erfarenhet hade hon troligtvis välkomnat. Det är ingen slump att litteraturvetenskapen är det fält där postkolonialismen främst vuxit fram, och i metod om än inte i slutsatser går Segerfeldt hand i hand med de postkoloniala teoretikerna.
I slutändan handlar det om en intellektuell dygd, nämligen nyfikenhet, som särskilt liberaler borde vilja kultivera. Om god litteratur framhålls ofta att den är allmänmänsklig, men skönlitteraturens styrka är även att den förmår skildra det subjektiva och partikulära i en viss tid eller plats. Litteraturen tillåter oss att resa mellan Casablanca och orten, utan att röra oss en centimeter. Det är klyschigt men sant att litteraturen kan vidga vår värld. Fredrik Segerfeldts händer visar litteraturen vägen till en öppen liberalism med ögonen för den stora vida världen – men också med en knivskarp blick för de som lever i förtryck och marginalisering.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!