Tema

Normkritik är en ulv i bekanta fårakläder

Text: Lennart Nordfors

Normkritiken, eller normpedagogiken/normkreativiteten, de är alla grenar på samma träd, är i dag standardmetod i arbetet mot rasism eller könsförtryck.

Vi möter den överallt – i myndigheternas handledningar, i kommunala jämställdhetsplaner, i en kurs- och utbildningsmarknad riktad mot alla slags arbetsplatser, i handledningar för förändringsarbete från arbetsmarknadens parter.

Samtidigt har metoderna utsatts för kritik. För en tid sedan drog journalisten Ola Wong igång en uppmärksammad debatt om normpedagogikens effekter inom museisektorn. Filminstitutet fick dra tillbaka sitt krav på att filmskapare skulle genomgå en kurs i »normkreativitet« – annars kunde det inte bli fråga om finansiering.

Att normpedagogiken vilar på en speciell filosofisk grund står klart. I grunden handlar det om en tillämpning av Michel Foucaults teorier. Inom pedagogiken är förebilden brasilianen Paolo Freire och hans frigörelsepedagogik. Hans bok »Pedagogik för förtryckta« var något av en bästsäljare i Sverige på 70-talet. Och i fonden finns, det är lätt att se, den nymarxistiska Frankfurtskolan med sin kritiska teori.

Att det hos en del finns stort ideologiskt engagemang för normpedagogikens spridning är självklart. Men hur ska man förklara dess starka genomslag? Det handlar ju om teorier som i övrigt haft svårt att tränga vidare från vissa seminarierum vid våra lärosäten och en del kultursidor. Vi talar om idéer och metoder som på mycket kort tid vunnit officiell status i vårt samhälle.

Kan det vara så att den visat sig mer effektiv i arbetet mot exempelvis rasism? Svaret är att vi inte vet. I varje fall har jag inte kunnat finna någon systematisk och vetenskaplig utvärdering av normpedagogiken där dess effekter prövas och jämförs med andra sätt att arbeta. Inga svenska, och inte heller några utländska. (Att det varit svårt att finna utländska är i och för sig inte konstigt – normkritiken är väsentligen ett svenskt fenomen.)

Inte heller är det så att alternativ inte uppmärksammas. Det finns knappast en text om normkritik som inte inleds med att attackera »toleranspedagogiken«. Den normkritiska pedagogiken har vuxit fram i kritik mot själva idén om tolerans.

Ett av flera exempel är Skolverkets lärportal, avsnitt »Främja likabehandling«, modul »normer, normmedvetenhet och normkritik«. Citatet är inte unikt till sitt innehåll:

»Toleranspedagogik utgår från föreställningen att arbete mot förtryck, diskriminering och kränkande behandling inom skolan, kan lösas genom att personer som befinner sig i en normposition (som uppfyller många normer och i relation till detta rör sig relativt friktionsfritt genom livet) ska tolerera och acceptera den som bryter mot normer. Normkritiska perspektiv har pekat på att denna ansats bortser från att det innebär en maktutövning av tolerera. Inom toleranspedagogiken återupprepas också skillnader, där exempelvis hbtq-personer eller personer som rasifieras som icke-vita görs till ‘den Andra’.«

Tolerans blir därmed en taktik för de makthavande att förtrycka de maktlösa. Ett minst sagt intressant påpekande i ett material från Skolverket, som ju samtidigt har att förverkliga en läroplan där ett viktigt mål är att bekämpa »främlingsfientlighet och intolerans«. Toleransen befäster alltså bara rådande rasism medan normkritiken är ett bättre alternativ då den kan befria oss från den.

Centralt är att allt är teori. Och redan där skjuter normkritiken bredvid målet. Få, om någon, hävdar att kränkande behandling kan bekämpas enbart genom att tala för tolerans. Minst lika viktig är upplysningsidén – att fördomar ska bekämpas genom kunskap och nya insikter. Schabloniserande synsätt, som när man tillskriver grupper egenskaper och drar en rak linje till individen, kan aldrig accepteras. Om inte annat för att de saknar grund i verkligheten. Men toleransen är samtidigt central.

För det första kommer man i ett öppet samhälle, byggd på individens frihet, aldrig ifrån den. Ett sådant samhälle kommer av naturnödvändighet att präglas av mångfald i val och livsstilar – helt enkelt för att vi är olika. Vi kan inte bara tillåta sätt att leva sina liv som alla gillar, eller kräva att alla ska tycka om alla andras val. Då har vi avskaffat friheten: några livsstilar kommer alltid att uppfattas som felaktiga eller rentav äckliga av någon annan.

Toleransen ger svaret att vi ska acceptera även sådant vi inte tycker om därför att det följer ur idén om människors lika värde. Det är, i ett nötskal, John Stuart Mills argumentation i »Om friheten«.

Ett annat slags argument för toleransen är instrumentellt. I ett läge där konflikten synes helt låst kan toleransen vara det enda verkningsfulla alternativet till våld. Så var det i religionskrigens 1600-tal, då John Locke först formulerade idén i »An Essay Concerning Toleration«. »Att leva och låta leva« är ingen dålig uppmaning när det allmänna synsättet är att man ska nedkämpa motståndaren med tvång – ytterst med kulor och krut. Budskapet att »vill du leva enligt dina ideal måste du acceptera att andra följer sina, alternativet är våld som omöjliggör för alla« har en styrka i sin minimalism.

Normkritikens styrka framförs ofta i att den baseras på att på förhand givna teorier om maktordningar ska accepteras. Det är ju den insikten som, enligt normkritikens anhängare, krävs för att bryta det negativa mönstret på riktigt. Men teorin underlättar inte. Den tynger. Detta av tre skäl.

För det första för att teorin kan vara – och är – kontroversiell. Hur bestäms vilka normer som ska kritiseras? Också normkritikerna accepterar att vi gör kategoriseringar av människor. Det är bara vissa kategoriseringar som är kritikbara normer. Ett svar som ges är att »normbrytaren« ska ha tolkningsföreträde. En kritikbar norm uppstår i det ögonblick någon hävdar dess existens och säger sig vara diskriminerad av den. För de flesta av oss är det svaret otillfredsställande. Det öppnar för godtycke. Och om fältet lämnas öppet för ständigt nya »normer« kan precis varje klassificering sägas vara del av en maktordning. Vi kan alla göra oss till offer och kräva en process av normkritik till vår fördel.

Alternativet är att utgå från en teori. Det var här det en gång började. Som påpekats söker sig normkritikens rötter via Frankfurtskolan tillbaka till marxismen. Sedan har andra moderna tillämpningar tillkommit. Ett exempel är postkolonial teori. Ett annat är queer-teorin.

Men varför ska vi acceptera dessa teorier? Normkritiken bygger på att mycket kan och ska kritiseras – utom normkritikens egna fundament. Det finns många andra sätt att förstå verkligheten, och jag vill hävda att flertalet av oss omfattar andra verklighetsuppfattningar än till exempel de postkoloniala.

Andra skälet till varför jag tror att normpedagogik är mindre framgångsrik är att den inte ger något bra svar på varför en »normperson« ska överge den förtryckande normen. Den maktordning som normen befäster ger enligt teorin privilegier. Den person som följer normen rör sig, som konstaterades i citatet ovan, »relativt friktionsfritt genom livet«. Att stå för normen ger fördelar. Och dessa vinns på »de normbrytandes« bekostnad. De som står för rasism, misogyni, homofobi etcetera vinner alltså på sina uppfattningar. Ytterst handlar det om fördelning av resurser. För kampen om makt är, som normkritikerna är väl medvetna om, ett nollsummespel.

De normpedagogiska teknikerna är inte särskilt sensationella eller ens nya. Att diskutera konkreta situationer av diskriminering och analysera dem tillsammans är inget nytt. Rollspel känner vi sedan tidigare. Att ge akt på att man inte i sin kommunikation visar upp en icke-existerande homogenitet i befolkningen känner vi också igen. Det nya är möjligen de standardiserade checklistorna som en del skickar ut.

Frågan är varför en person i priviligierad »normposition« ska ge upp sin maktställning och de förmåner som följer av den efter att ha genomgått den typen av övningar. Allra helst som dessa, i den normkritiska varianten, syftar till att medvetandegöra om maktordningen, och därmed tydliggöra materiella och andra vinster. Något bra svar på den frågan har jag inte sett.

Ett svar skulle kunna vara att den som besitter en priviligierad »normposition« i maktordningen reagerar, efter att ha blivit upplyst, utifrån moraliska principer. Att hen inser det orättfärdiga i diskrimineringen. Men därmed är vi tillbaka till idén om människors lika värde, rätt till frihet och att behandlas med respekt som individer. Idén om tolerans följer ur även denna typ av tänkande. Normkritiken skulle i så fall alltså sist och slutligen landa i det dess förespråkare kallar »toleranspedagogiken«. Alltså just den teori som normkritiken skapats i polemik mot. Teorierna om makt och strukturer, som är både beskrivande och normativa på samma gång, blir onödiga omvägar till att nå det väsentliga: en diskussion om principer och deras förverkligande i konkreta situationer.

Det tredje problemet med normkritiken är att den delar upp oss i medvetna och omedvetna. Det må vara mindre problematiskt när vi har att göra med barn och ungdom. All undervisning och uppfostran bygger i slutändan på att föräldrar och lärare kan något som barnet eller eleven inte behärskar. Men när vi har att göra med relationer mellan fullvuxna, som kulturskaparnas relationer till museipubliken, teaterbesökarna eller människorna i biosalongen blir det problematiskt.

Teorin säger att »normpersonerna«, alltså de som omfattar den förtryckande normen i maktordningen, sällan är medvetna om sin roll i maktordningen. De befinner sig »i normens öga« (en ordlek med »stormens öga«) där allt är lugnt. Allt känns naturligt medan omgivningen i själva verket är av helt annan karaktär. När denna bild bryts kan det utlösa trauma. Ibland beskrivs detta i närmast psykoterapeutiska termer, som i den ovan citerade lärplansmodulen (Åkesson, Skolverket 2016):

»Att genomgå en normkritisk process och göra sig av med tidigare idéer och föreställningar om vad som är normalt är ofta en omskakande upplevelse. Det är viktigt att inte se kris som ett misslyckande utan arbeta med den som en nödvändig del av en antidiskriminerande och normkritisk process.«

Detta är normkritik som tvångsterapi. Det är det auktoritära draget i normkritiken. Vi möts inte som jämlikar i den normkritiska processen. Vi möts som lärare och elev eller rentav som terapeut och patient. Detta är paradoxen. En process som syftar till att övertyga om att vi alla är lika bygger på att någon – den normkritiskt medvetne – är upplyst och att vissa av oss andra »normpersoner« är oupplysta och omedvetna om den sanna naturen av våra uppfattningar och sätt att vara. Vem går på teater, museum, galleri eller bio för att behandlas som omedveten?

Karl Popper, som är långtifrån någon relativist, är en av dem som tydligast argumenterat för det rationella samtalet mellan jämlikar som den enda acceptabla vägen att förändra samhället. I grunden, menar han i »Det öppna samhället och dess fiender«, att detta är ett moraliskt val. Det följer av övertygelsen om jämlika människor. För alternativet är att vi delas in i ledare och ledda. Marxismen hamnade där med den leninistiska idén om avant-gardet. Normkritiken, med sina marxistiska rötter, landar i samma position.

Normkritiken är vänstervågen i nya kläder. Dess svagheter finns där. De kontroversiella verklighetsuppfattningarna som inte är föremål för undersökning utan behandlas som axiom. Svårigheten att förena en teori som talar om nollsummespel och kamp mellan människor med eventuella önskemål om att vi ändå ska kunna mötas i diskussion. Det auktoritära draget, där vissa har insikt i samhällets »objektiva« förhållanden och därför ska leda oss andra.

En auktoritär teori kan aldrig befria. Den kan bara skapa ny ofrihet. Det är problemet.

Lennart Nordfors är fil. dr i statsvetenskap och medlem av LD:s redaktion.

lennart.nordfors@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Lennart Nordfors

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr





Lämna en kommentar