Liberal nationalism anses vara en mer tolerant version av nationalism som kan gynna samhällsgemenskapen. Men liksom liberalismen har också intoleranta och assimilerande tendenser. Tron att liberalismen kan tygla nationalismen är därför naiv, menar statsvetaren Clara Sandelind.
En alltmer utbredd uppfattning är att nationalism är nödvändigt för att hålla ihop samhället, och att dess liberala tappning kan vara både tolerant och frihetsfrämjande. Men det är inte bara nationalism som har assimilerande och frihetskränkande tendenser i praktiken. Det har även liberalism.
Postkoloniala teoretiker har länge anklagat liberalismens universalism för att vara illa förklädd Eurocentrism och inte utan fog. Upplysningens mål, nära sammanflätade med liberalismens, att göra sig av med traditionsbaserade auktoriteter till förmån för rationalitet och modernitet har skapat en bild av Europa som helt oberoende av kultur och tradition. Under den europeiska imperialismen blev konfrontationen med kulturella olikheter på så sätt bara ett hinder för universell upplysning, vilket i sin tur kunde användas för att legitimera våld och tvång.
Liberalismen har därför en historia av att, å ena sidan, se kulturella skillnader som oviktiga, eftersom syftet med mänskligheten, med filosofen John Grays ord, är ”universell konvergens” av en rationell civilisation. Å andra sidan reflekterar ”universalismen” en specifik europeisk eller västerländsk kultur. Icke-västerlänningars frigörelse från sina kulturella kedjor blir följaktligen avhängig den grad de lyckas assimileras in i en västerländsk kultur förklädd till liberal universalism.
Detta är kanske som tydligast när liberala feminister ska frigöra kvinnor från andra kulturer genom att tvinga av dem slöjan, fösa in deras barn i offentlig barnomsorg och sudda bort allt religiöst och ”traditionsenligt” från skolan. Den ”svenska” skolan och svenska klädesval anses neutrala, medan konfessionella friskolor är indoktrinerande och täckande kläder förtryckande. Detta är en del av vad filosofen Serene Khader kallar en liberal ”missionerande” tradition att se den europeiska, västerländska kulturen som en neutral bärare av upplysningens universella värden.
Denna falska universalism gör liberalismen intolerant och assimilerande.
Denna falska universalism gör liberalismen intolerant och assimilerande. Det är därför oklart hur liberalismen skulle kunna tämja nationalismen, i vilken liberala värden tydligt kopplas till en nationell kultur. Liberala värderingar stöps om till ”svenska värderingar”, vilka paradoxalt ses som både universella och därmed legitimt kan påtvingas andra och kulturellt betingade, så att värderingarna i praktiken anses svåra att kombinera med kulturer som ligger långt ifrån den svenska.
Den missionerande liberalismen har också en frihetssyn som bygger på att vissa människor inte är mogna för, eller är kapabla att hantera, frihet och därför måste kvalificera sig för det. John Stuart Mill uttryckte detta tydligt då han ansåg att despotism kunde rättfärdigas för att civilisera de som ännu inte var mogna för frihet. Så blev tvång frihetsskapande. Ett annat exempel är Woodrow Wilson, som anses ha grundat den liberala principen om nationellt självbestämmande – att de styrda måste samtycka till statens makt. Rätten till självbestämmande gällde bara för länder som var kapabla för frihet och inte krävde amerikanskt eller västerländskt förmyndarskap. Många var de icke-västerländska länder som diskvalificerade sig.
Detta återkommer i det liberal-nationalistiska förslaget om medborgarskapstest. Enligt den nationalistiska logiken måste naturligtvis nykomlingar assimileras för att bli en del av nationen, så ett test är logiskt. För en liberal ter det sig helt på tvären för vad medborgarskapet innebär. Medborgarskap ger politiska rättigheter som garanterar frihet gentemot statens tvingande makt. Den enda kvalifikationen för sådana rättigheter borde vara huruvida man är underställd den makten eller inte.
Medborgarskapstestet följer dock liberalismens historia av att exkludera människor från rättigheter om de inte anses ha de kvaliteter som krävs för frihet. På Twitter skriver Johan Pehrson enligt denna logik: ”Tycker det är bra med tydliga kvalifikationer för medborgarskap i Sverige. Te x språk, skötsamhet och egen försörjning.” Friheten är inte för alla.
Kunskap som medel för frihet är en helt annan sak än kunskap som villkor för frihet.
Än tydligare var Nyamko Sabuni med att medborgarskapstestet är frihetsskapande. Hon menade ”att behärska språket och förstå landet man lever i ger frihet, även för kvinnor och lågutbildade”. Vilket naturligtvis är sant – liberalismens kunskapsfokus är en viktig frihetsprincip. Men kunskap som medel för frihet är en helt annan sak än kunskap som villkor för frihet. Det senare följer den liberala tradition som exkluderat kvinnor, unga, personer utan tillgångar, icke-vita och icke-västerlänningar, som alla haft gemensamt att de ansetts oupplysta eller omogna för frihet. Deras samtycke till maktutövning krävs ej, utan tvång kan utövas för deras eget bästa.
Nationalismens intoleranta och assimilerande tendenser är alltså inte milsskilda liberalismens. Båda ideologierna har en stark tendens att i praktiken använda tvång för att assimilera människor som anses annorlunda, och att ställa krav för att klassas som fullvärdig medlem av nationen eller staten och därmed kunna ta del av rättigheter och friheter. I båda fallen är det människor med utomeuropeiskt ursprung, ofta även de ekonomiskt svaga, som exkluderas från medlemskap och frihet.
Liberalism behöver inte ta denna intoleranta form, men den löper betydligt större risk att göra det i kombination med nationalism. Det är naivt att tro att liberalismen har en chans att tämja nationalismen. Snarare riskerar den att bli medlöpare.
Clara Sandelind
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!