Som alternativ till den växande högernationalismen förespråkar statsvetaren Björn Östbring i sin bok “Nationalstaten” en liberal nationalism. Liberal Debatts Klara Lidman ser risken att denna nationalism i praktiken innebär en förtryckande strävan efter homogenitet.
I essäboken Nationalstaten konstaterar statsvetaren Björn Östbring att i princip alla liberala demokratier har vuxit fram i just nationalstater. Nationalstaten har, historiskt sett, varit en god grogrund för liberal demokrati. Den definieras som en stat där medborgarna, förutom att dela institutioner och lagar, förenas i upplevelsen av att vara ett folk, med exempelvis gemensamt språk, kultur och historia. Devisen är: “i varje stat ett folk, åt varje folk en stat”.
Nationalstatens framgångssaga förklaras i boken av att den kan expandera människors samarbetsförmåga och omsorger från den omedelbara familjen eller klanen till att omfatta betydligt fler människor. För att kunna komma överens om lagar och institutioner, och även för att legitimera ett välfärdssystem, krävs att befolkningen har tillräckligt likartade åsikter och upplever att de “hör ihop” och “vill leva tillsammans”. Enligt detta teoribygge riskerar det mångkulturella samhället att underminera den liberala demokratins grundvalar, om invånarna inte lyckas hitta ett sätt att uppleva att de, trots kulturell olikhet, “hör ihop” och “vill leva tillsammans”.
Östbring för fram att det behövs en “kulturell infrastruktur” för att ett samhälle ska fungera: ett gemensamt språk och skolsystem, gemensamma kulturella och historiska referensramar och att grundläggande sociala konventioner, normer och koder ska vara likriktade. Östbring understryker att detta inte förutsätter likhet vad gäller ursprung, religion, högtider, etniska traditioner, matkultur eller privat- och familjeliv. På så sätt skiljer han sin “liberala nationalism” från en “etnisk nationalism”.
So far so good. En väl fungerande integration – där nya medborgare förstår språket och kulturen i tillräcklig omfattning för att delta i samhället – anses eftersträvansvärt i alla politiska läger. Samtidigt väcks två frågor: hur lika behöver vi bli och hur långt kan vi tänka oss att gå i strävan efter denna likhet?
Östbring tycker att likartade sociala omständigheter och uppväxtvillkor ska gälla alla invånare. Särskilt konkret är han inte gällande tillvägagångssättet, förutom att han förespråkar en restriktiv invandring och användandet av “politiska medel” och “institutioner med nationsbyggande funktion eller effekt”. I Östbrings Sverige ska invandrare inte leva bland landsfränder och tala sitt modersmål, utan vara jämnt fördelade bland den svenska majoritetsbefolkningen för att kulturellt anpassa sig efter majoritetskulturen. För att uppnå de mål han sätter upp blir konsekvensen sannolikt en långtgående assimileringspolitik.
Östbring anser att de senaste decenniernas svensk invandringspolitik har negligerat vikten av en gemensam samhällskultur och nationell identitet. I en intervju beskriver han hur svenskar i allmänhet inte hade föreställt sig att konsekvenserna av den förda politiken skulle bli att staten skulle vara ett skal som rymmer “olika etniska grupper som talar sitt eget språk”. Som exempel på hur integrationen borde fungera refererar han till journalisten Diamant Salihu som beskrivit sin uppväxt i Tjärna ängar i Borlänge på 1990-talet. Salihu beskriver en uppväxt där en majoritet av kompisarna i skolan och på idrottsaktiviteter hade svenska föräldrar och där svenska var det språk som talades i skolan och på rasterna – något som inte är fallet i samma område i dag.
Genomgående benämner Östbring sin nationalism som en “liberal nationalism”. Det är dock inte uppenbart på vilket sätt den är liberal. Tillvägagångssättet tycks inte vara vidare liberalt; han vill använda politiska maktmedel för att sammansvetsa folket till kulturell homogenitet. Ett grundläggande liberalt värde är begränsning av statens maktutövning – vad har vi kvar att rädda i den liberala demokratin om den redan har blivit så auktoritär som skulle krävas för att uppnå Östbrings mål? Vi kan inte gå hur långt som helst i vår strävan efter likhet om vi vill bevara liberala ideal.
Den andra frågan Östbrings bok väcker är hur lika vi behöver bli för att kunna leva tillsammans. Visst behöver vi komma överens om politiska frågor för att landet ska kunna styras. Samtidigt – om vi låter bli att reglera många aspekter av människors liv behöver vi inte vara lika överens om hur vi ska leva.
Östbrink förespråkar kulturell homogenitet. Homogenitet kan vara ett sätt att skapa gemenskap men är inte det enda sättet att uppnå gemenskap. Gemenskap uppstår ur en föreställning att man hör ihop. Den föreställningen kan lika väl komma ur en berättelse av att höra ihop trots kulturell heterogenitet.
Nationalstaten lyfter ett viktigt tema – hur vi hittar sätt att leva ihop i ett flerkulturellt samhälle. Det är olyckligt att Östbring är så rädd för att den liberala demokratin ska gå under att han riskerar att själv gräva dess grav. Liberala samhällen byggs inte med auktoritära medel. Det liberala svaret på den multikulturella frågan är ett tolerant och pluralistiskt samhälle, inte en pådyvlad monokultur.
Klara Lidman
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!