Våra kicksökande reptilhjärnor är försvarslösa i den digitala dopaminekonomin, menar skribenten Dino Ekdal (L). Därför behövs liberala botemedel på den alltmer utbredda digitalismen.
Min närvaro slits ifrån mig och jag börjar rycka efter mobilen med den vibrerande mejlnotisen:
”Driftstörning som du berörs av, tekniker arbetar med att lösa problemet. Vi upptäckte felet 13:40:00 och beräknar att det är åtgärdat 23:40:00.”
En särskild sorts ångest slingrar sig in: utan bredbandsuppkopplingen finns inget att göra efter jobbet. Vad är jag utan min ständigt uppkopplade livsstil? Det är en känsla av saknad som många förmodligen känner igen från att vara beroende.
Digitalismen (jämför alkoholismen) levererar oslagbara belöningar som stenåldershjärnan har svårt att säga nej till.
Problemet är att den som är beroende fundamentalt är ofri – och vi är alla beroende av teknologi, sociala medier och internetunderhållning. Digitalismen (jämför alkoholismen) levererar oslagbara belöningar som stenåldershjärnan har svårt att säga nej till. Notisens förrädiska löfte innebär just detta – att vi i jakten på dopamin tappar bort oss själva och vår autonomi.
Snabbt har det gått. 2007 lanserade Apple världens första smartphone, och 2022 beräknas det ha funnits nästan 7 miljarder smartphone-abonnemang i världen. Denna monumentala samhällsförändring har varit extra tydlig i Sverige. Landet lagom är som vanligt extremt. Praktiskt taget varje svensk äger nämligen en egen smart telefon och nära 85 procent använde sociala medier dagligen år 2020.
Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har ett beteende slagit rot så fort och så utbrett som vårt ständiga ryckande efter- och hålögda stirrande på en mobilskärm. Utvecklingen har skett så snabbt att vi knappt märkt det.
Psykiatriska diagnoser är sedan 2014 den vanligaste sjukskrivningsorsaken i Sverige, mer än var tionde svensk får antidepressiva utskrivna och en tredjedel av yngre vuxna uppger att de är ofrivilligt ensamma. Det är ett enkelt konstaterande att smart teknologi, ständig uppkoppling och digitala prestationsindikatorer har blivit vanligare under samma tidsperiod som många mår sämre. Kausalitet? Troligt.
Ett mörkt konsensus tycks träda fram bland tech-profilerna i Silicon Valley: Bill Gates förbjöd mobiltelefoner för sina barn och Steve Jobs lät inte sina barn i närheten av en iPad. Teknologifria hem, skärmtidsbegränsningar och mobilförbud är vanligt bland de som arbetar med teknologierna vi använder dagligen. Den restriktiva hållningen är sprungen ur insikten att våra kicksökande reptilhjärnor är försvarslösa i den digitala dopaminekonomin.
Algoritmerna är också konstruerade för att sondmata oss med den digitala motsvarigheten till tjack.
Den genomsnittlige universitetsstudenten kan fokusera på en uppgift under i snitt 65 sekunder samtidigt som den äldre kontorsarbetaren jobbat upp en tolerans för 3 minuters fokuserat arbete. Detta är varken långsiktigt hållbart eller ansvarsfullt.
Internet är fantastiskt, under rätt omständigheter. Det skapar ekonomisk tillväxt, blottlägger orättvisor – som med metoo eller de ryska krigsbrotten i Ukraina – och förser oss med de kreativa verktygen för självförverkligande. Men algoritmerna är också konstruerade för att sondmata oss med den digitala motsvarigheten till tjack.
Om några generationer lär många blicka tillbaka på vår smartphone-era, och det sätt vi tillåter teknik kidnappa vår förmåga till fokus, på samma sätt som vi idag ser på det sena 1800-talet då arsenikvatten, heroin och kokain var vanliga hushållsföremål.
Liberalismen, som går ut på att försvara individen mot maktmissbrukande överheter, förlorar på att individer reduceras till ihåliga kärl fyllda av dopaminergiska tiktok-klipp och ”inspirerande” Instagram Reels. Den ständigt uppkopplade livsstilen försvårar självkännedom, mognad och vila.
När starka kommersiella krafter marknadsför drogen måste i bland individen skyddas mot sina egna impulser för att uppnå större frihet.
Här krävs politik som gifter personlig frihet med social rättvisa. När starka kommersiella krafter marknadsför drogen måste i bland individen skyddas mot sina egna impulser för att uppnå större frihet.
Fikastunden på den lokala partiföreningen kan nämligen inte tävla med flödet. Plattformarna som är utformade för att ge oss precis vad vi vill, när vi vill utan att vi behöver anstränga oss nämnvärt, kommer alltid att vinna över aktiviteter som kräver närvaro, arbete och långsiktigt engagemang. I längden hotas det ideella civilsamhället och därmed själva demokratin.
Internet skulle föra oss samman men har istället dragit oss isär och in i sprickorna träder rovgiriga annonsörer och systemhotande troll.
Lägg därtill att plattformar som TikTok kontrolleras av det kinesiska kommunistpartiet så blir bilden tydlig: individuell autonomi urholkas, nationell motståndskraft försvagas och liberal demokrati hotas när tech-bolag och diktaturer stjäl människors uppmärksamhet ifrån dem.
Teknikutvecklingens sirensång har vaggat frihetligt sinnade in i en medgörlig dvala. Det är en utmärkt position att ta kampen mot detta. Om vi själva och människor runt omkring är kedjade till digitalismen finns varken frihet, självförverkligande eller gemenskap.
Det första steget i att vinna över beroendet är trots allt att erkänna att vi står maktlösa inför det.
Dino Ekdal
dino.ekdal@liberalerna.se
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!