Varken Ingerö eller Skyttedal agerar trovärdigt. Så vem kan man lita på?

Det finns saker som framstår som märkliga i båda parters uttalanden, men samtidigt säger härvan i Kristdemokraternas toppskikt något om hur djupt rotad våldtäktskulturen är i vårt samhälle. Kulturskribenten Myra Åhbeck Öhrman försöker reda ut vad som egentligen har hänt i KD-land.

”Vänner, sedan en vecka befinner jag mig i en extremt obehaglig situation.”

Så inleder Johan Ingerö, som vid tillfället knappt hunnit med fem månader i rollen som Kristdemokraternas partisekreterare, tillkännagivandet av sin avgång till sina 47 000 följare på Facebook.

Vad som föranlett att partiet skilt honom från sin post, den ”obehagliga situationen”, är att någon som Ingerö beskriver som en nära partikamrat polisanmält honom för sexuellt ofredande. 

Det finns saker som framstår som märkliga i båda parters uttalanden.

Kollegan, som själv går ut med sitt namn, är EU-parlamentarikern Sara Skyttedal, och hennes anmälan gäller en påstådd händelse nio år tidigare. Ingerö, vid tidpunkten 35-årig presschef för KD, ska då ha gjort närmanden mot den sovande, 28-åriga Skyttedal, då ordförande för KDU. 

Det finns saker som framstår som märkliga i båda parters uttalanden.

Ingerö skriver i sitt uttalande hur kvällen, då flera partimedlemmar firat EP-valet i en hotellsvit, innefattade stora mängder sprit. Förutom att understryka hur bra relationen mellan honom och Skyttedal varit sedan dess, ägnar han en stor del av inlägget åt att beskriva sina vid tiden pågående missbruksproblem. Samtidigt hävdar han att anklagelserna är falska.

Skyttedal berättar senare i en intervju med Dagens Nyheter (24/3) att det var en utskällning från Ingerö över politiska meningsskiljaktigheter ett par månader innan anmälan, som rev upp gamla sår och fick henne att berätta om det påstådda övergreppet för partiet. Samtidigt hävdar hon att det är en ”extrem anklagelse” att påstå att hennes anmälan skulle vara en hämndaktion i en sakpolitisk konflikt.

För delar av den (företrädesvis manliga) högerbefolkningen var skuldfrågan mer eller mindre avklarad innan Skyttedal ens gav en intervju. Framför allt var det att hon avstått anmälan i nio års tid som togs upp som anledning till misstron mot henne.

”Glömde hon övergreppen i så många år för att hon rökte på? Om inte KD sparkar ut henne ur partiet är det en skam”, skriver en ansiktslös Kent Berg som kommentar till DN-intervjun. 

En likaledes profilbildslös Per håller med: ”[Ingerö] hängs ut i offentligheten och blir av med sitt jobb enbart pga en bitter streber, tillika omogen tjej med hjälp av sin tillika kvinnliga kollega, partiledaren, som i sin tur vill hävda att uppsägningen överhuvudtaget inte har något med streberns polisanmälan gällande en påstådd händelse 9 år tillbaka i tiden att göra.!? Det både stinker och skaver!”

Många av de Ingerösympatiska kommentarerna ifrågasätter Skyttedals bevekelsegrunder för anmälan, och flera av dem härrör från parternas gemensamma partikamrater.

Nyheter Idag-redaktören Chang Frick, som alltid är stolt över att ge de sviniga kommentarsfältskrigarna ett ansikte, tror över huvud taget inte att ofredandet skett. ”Främsta skälet är att det går inte ’supa henne snygg’. Bortsett från det väntar inte en normal vuxen människa i nio år på att anmäla brott. Förmodligen något politiskt bitchigt spel som pågår i bakgrunden…” var hans omedelbara twitterreaktion på nyheten.

Mindre explicita, men lika talande, är de namnkunniga personer som i ett tidigt skede uttryckte stöd i kommentartråden under Ingerös Facebookinlägg. Många av de Ingerösympatiska kommentarerna ifrågasätter Skyttedals bevekelsegrunder för anmälan, och flera av dem härrör från parternas gemensamma partikamrater.

”Nio år sedan!! Vansinnigt! 🙁” tyckte kristdemokraten Bosse Hansson, som i en mörk plot twist värdig en feministisk fiktiv dystopi visar sig vara ordförande för Gotlands brottsofferjour.

Kanske, men troligen inte, satt kritikerna på mer information än inläggets vaga beskrivning. Enligt Skyttedal ska hon själv bara ha refererat, utan identifierande detaljer, till händelsen under metoo-vågen i oktober 2017.

Flera av hennes kritiker ser det som extra suspekt att hon inte tog tillfället i akt att anmäla Ingerö vid den tidpunkten, och visar hur lite de förstod av vad allt faktiskt handlade om, den där hösten.

Vad som ibland beskrivs som våldtäktskultur är ett träd så djupt rotat i den kulturella myllan att vi, snarare än att gräva upp det, byggt vårt hus – vårt samhälle – runt det.

Metoo var ingen matriarkal variant av The Purge, där alla våldtäktsmän i ett slag outades och utplånades. Syftet med Tarana Burkes kampanj var inte att uppmärksamma enskilda fall av brott mot kända kvinnor, utan att belysa det strukturella våld som drabbar alla kvinnor som grupp. 

Vad som ibland beskrivs som våldtäktskultur är ett träd så djupt rotat i den kulturella myllan att vi, snarare än att gräva upp det, byggt vårt hus – vårt samhälle – runt det. Accepterat rötterna som en bärande del av vårt vardagliga liv, och hittat sätt att möblera på som hjälpligt både döljer och skyddar dem. System avsedda att värna könsmaktsordningens integritet.

När kvinnor i samlad tropp började attackera trädet, kändes det för ett ögonblick som att det skakade samhället i sina grundvalar. Möbler flög åt sidan och exponerade det ruttnande rotsystem som alla visste fanns där, men som ingen ville uppmärksamma.

Ett av de system som skyddat mäktiga män är de många sociala normer och repressalier som hotar att drabba dem som talar ut, och bidrar till att de ofta inte omedelbart anmäler eller ens för sig själv definierar något som ett övergrepp. 

Hur kvinnor ofta inte vågar eller orkar anmäla det förrän de är på en tryggare plats i livet, eller sätter sig själva i andra rummet tills de blir varse att deras ingripande kan skydda andra. Kanske för att de, som många som gick ut med sina berättelser under metoo, inser att de inte är de enda som drabbats.

Ett av de system som skyddat mäktiga män är de många sociala normer och repressalier som hotar att drabba dem som talar ut.

”Om jag berättar blir det obehagligt”, säger Skyttedal om varför hon valde att inte omedelbart anmäla det hon utsatts för. ”Så jag trycker ned det.”

Det är omöjligt för utomstående att veta vad som hände i den där sviten för nio år sedan. Men även med ett omöjligt facit i hand hade många från Team Ingerö sett den sena anmälan som ett bevis på att Skyttedal drevs av politiska intressen.

Så kan det ju vara. Det innebär bara inte per automatik att det hon beskriver inte har skett. 

Ironiskt nog blir Team Ingerös reflexmässiga försvar av honom, ivern att lyfta den sena anmälan, i sig ett exempel på hur ett strukturellt förtryck kan skapa den tystnadskultur som gör att vissa aldrig talar ut om det de utsätts för.

Ingen kommer att tro dig. Även om någon tror dig riskerar du att trakasseras, göras till paria eller anklagas för att bära ansvaret för hur du hanterat ditt eget övergrepp. 

Till exempel av dina egna partikamrater när de uttrycker stöd för din påstådda förövare i ett kommentarsfält nära dig.

Myra Åhbeck Öhrman

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!