Kultur/Intervju

De franska kulturmännens fall

Text: Eric Luth

»Jag kände inte till Arnault! I 25 år har jag bott i Sverige, och jag kände inte till fransmannen Arnault!«

På Centralen i Stockholm träffar jag den franske journalisten och författaren Olivier Truc. Vi tar varsin enkel espresso, innan han hastar vidare mot Paris och jag mot Tekniska högskolan. Vi har stämt möte för att prata om hans L’affaire Nobel från i höstas, en bok där han för en fransk allmänhet försöker förklara bakgrunden till »Nobelaffären« Snabbt går dock samtalet över till att handla om situationen i Frankrike just nu, en spänd politisk gula västar-kontext som spätts på av flera stora skandaler.

Läs även:

Kulturredaktör Eric Luth om hur flockens mekanismer styr kultureliten

Det handlar inte bara om Matzneff och Le Consentement – utan om flera stora sexrelaterade skandaler: självklart debatten om Roman Polanski och hans film J’accuse, men också skandalen kring Paris borgmästarkandidat Benjamin Grivaux, som tvingades avgå på grund av läckta sexfilmer. »Det känns«, konstaterar Truc, »som att Metoo-debatten är större i Frankrike i dag än vad den är i Sverige, som att debatten har fått en annan dimension än den svenska.«

I en passage ur L’affaire Nobel återberättar Truc ett samtal med taxichauffören Sam i Stockholm. Sam beklagar sig över att man bara kan diskutera en idé åt gången i det svartvita Sverige, medan Frankrike är mycket mer nyanserat. Jag frågar Truc vad han tänker om den formuleringen, i ljuset av de franska övergreppsskandalerna.

»Jag oroas av hur debatten låter nu«, svarar Truc. »Det brukar vara mer nyanserat, men just nu finns det ingen plats för nyanser ens i Frankrike. En jättedebatt tar fart i en situation då vi precis kommit ut ur en svår politisk period. Det är väldigt spänt.«

Matzneff och Arnault är båda obskyra kulturpersonligheter som har byggt upp en kompiskrets i kultureliten, med Kjell Espmarks ord »vänskapskorruption«. Där skiljer den tämligen kände Polanski ut sig, men de franska skandalerna tycks förstärka varandra, menar Truc, och i en situation där Paris gator redan präglas av enorma demonstrationer bidrar det till en väldigt svartvit debatt.

Han menar att det finns en skillnad mellan Sverige och Frankrike i hur debatterna har förts: att medan det i Sverige mest sträckte sig till sociala medier och en eller annan knytblusmanifestation i Stockholm är det i Frankrike stora demonstrationer och allmänna bojkotter. Förlag har slutat att ge ut Matzneffs böcker, och tidningar som Le Point har slutat att anlita honom som krönikör. Han konstaterar att den debatt som finns kring J’Accuse till och med har tvingat kulturministern att ta ställning.

Jag drar mig till minnes Frostensons raseri mot det svenska skräckväldet och hyllning av den franska friheten. Samtalet med Truc får det att kännas som att någonting har hänt i Frostensons paradis. Det är en känsla som dröjer sig kvar när vi säger hejdå: en känsla av att våra länder kanske inte längre är så olika varandra ändå.

Med den insikten traskar jag iväg mot Tekniska högskolan, och Truc mot Paris. Insikten att det kanske handlar om samma trånga stövel.

Eric Luth är kulturredaktör

eric.luth@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Eric Luth

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr