Skip to content
Kultur | Bokrecension

Recension av En berättelse om sex och makt: Mer pep-talk än manifest för förändring

Vi står på branten till en sexuell revolution. En revolution som inte bara kommer att skaka om den grund som heterosexualiteten och patriarkatet vilar på, utan hela vårt ekonomiska system. Åtminstone om man får tro författaren och journalisten Laurie Penny i den nya boken En berättelse om sex och makt (Ordfront, 2023). Det är ett välskrivet och ilsket manifest som uppmanar till handling – men exakt vilken handling blir tyvärr aldrig särskilt tydligt.

Tanken på en sexuell revolution där samtycke blir norm och könsmaktsordningar spricker är kittlande. Men är inte det vi ser hända snarare ett bevis på kapitalismens obryddhet? Pennys argumentation om hur det sexuella våldet upprätthåller det kapitalistiska systemet bygger på att kvinnor i dag både agerar delförsörjare och gör allt arbete i hemmet, utan vilket samhället skulle falla. Men kapitalismen bryr sig inte (jag följer Penny här i att ge det ekonomiska systemet agens) om kvinnor eller män gör arbetet i hemmet. Företagaren bryr sig inte vem som anställs – den vill göra vinst. När ickemän börjar ha löner i paritet med män kan de ställa högre krav för att ingå äktenskap. Det är denna tanke som Laurie Pennys teori grundas i, men den kräver inte ett system utanför kapitalismen.

Frågan blir då om män accepterar denna förlust av makt.

Den delen av berättelsen är både träffsäkrare och mörkare. Penny visar, på ett övertygande och deprimerande sätt, hur män radikaliseras i sitt kvinnohat som svar på den mark ickemän lyckats erövra. Från populistiska ledare som Trump och Bolsonaro och debatten kring anklagelser om att den konservative domaren i högsta domstolen Brett Kavanaugh ska ha begått sexuella övergrepp, till de regelrätta massakrer som skett av så kallade incels. Boken blottlägger på ett förtjänstfullt sätt hur kvinnor – i allt från vardagsliv till politiska prioriteringar – inte bara är strukturellt underkuvade, utan aktivt motverkas och misstänkliggörs.

Penny visar, på ett övertygande och deprimerande sätt, hur män radikaliseras i sitt kvinnohat som svar på den mark ickemän lyckats erövra.

Varken politiken eller det juridiska systemet fungerar likadant i Sverige som i USA. Likväl ser vi även här gång på gång hur våra institutioner misslyckas med att skydda kvinnor och att fälla män. Ett aktuellt exempel är självklart när hovrätten inte ansåg sig kunna bedöma vad en snippa är, men ock under #Metoo när kvinnor blev dömda för förtal och män kom undan utan domar och många med karriären i behåll. I Sverige har vi tack och lov varit mer förskonade än USA vad gäller massakrer i incelsrörelsens spår men även här har sådant våld stegrats, såsom den man i Malmö som förra året mördade två lärare inspirerad av just den amerikanska incelrörelsen.

Patriarkatet genomsyrar fortfarande vårt samhälle, men Penny övertygar inte mig om de stora förändringar som hen menar är på gång. Även om hen verkar uppmana oss att stå upp mot den förtryckande makten ger hen heller inga svar på hur.

Laurie Penny tror nog inte att samtal på något sätt vore nog, men det är ett genomgående problem i boken att den låter som ett pep-talk om att våga benämna problemen i samhället snarare än ett manifest för förändring.

Laurie Penny. Foto: Brigitte Friedrich

Jag saknar också en mer stringent hållning gällande huruvida vi har möjlighet att styra våra åsikter, eller ifall strukturer har ett för hårt grepp om oss. Det kan så klart vara en blandning, men killar som dras in i misogyna och rasistiska rörelser beskrivs av Penny både som inlurade och som individer med agens som vi ska beskylla.

Boken är andefattig där andra bevisar att det går att ge tydligare svar. Amia Srinivasans Rätten till sex (Natur & Kultur, 2022) vågar till exempel ifrågasätta sexualitet som rigid, som någonting man föds med, och utmanar oss alla att fundera över om det går att omforma våra begär – och skapa ett mindre hierarkiskt sexuellt samhälle. Genom att kombinera nyare feministiska teorier, och nutida problem, med insikter från andra vågens feminister bidrar Srinivasans bok till det teoretiska samtalet på ett mycket imponerande sätt.

Den som i stället hellre vill läsa just en berättelse om vårt djupt ojämställda samhälle och hur det påverkar riktiga, levande, kvinnor kan med fördel läsa Emily Ratajkowskis essäsamling Min Kropp (Fri tanke, 2022). Det är ingen perfekt bok, Ratajkowski lyckas varken vara stringent eller skärskåda sina egna tillkortakommanden i särskilt hög grad. So what – hennes bok utger sig inte för att göra det heller.

Om målet i stället varit att skriva just en berättelse om makt och sex som ett insteg i feministisk teori och förståelse för vårt djupt orättvisa samhälle hade det kunnat bli en mycket bättre bok.

I USA har En berättelse om sex och makt istället titeln Sexual revolution, vilket tydligt reflekterar den ambition Laurie Penny har: att etablera en teori om hur sex, könsmaktsordningen och vårt ekonomiska system hänger ihop och kommer förändras i grunden tillsammans. Det är en teori hen inte lyckas ro i land. Om målet i stället varit att skriva just en berättelse om makt och sex som ett insteg i feministisk teori och förståelse för vårt djupt orättvisa samhälle hade det kunnat bli en mycket bättre bok. Nu föreligger en spretig bok som på drygt 300 sidor vill hinna diskutera sexarbete (som lika legitimt som annat arbete), fascismens framväxt (som sprungen ur misogyni), samtyckeskultur, kapitalism, hemarbete och mycket mer. Resultat blir ett nedslående bokslut för kampen för jämställdhet, men utan hjälp för hur vi ska ta oss ur. Det är synd, för frågorna har inte tappat sin relevans även om de inte täcker tidningarnas framsidor i samma mån som under 2017 års #Metoo-rörelse.

Under en paus i skrivandet av denna recension lyssnade jag på den kontroversielle grammisvinnaren Yasins senaste skiva. Där frågar han sig “Hur ska jag förklara alla rader där jag pratar ned på kvinnor för min dotter?”, så någonting ligger trots allt i luften. Saker händer. Vi står nog inte inför en sexuell revolution, men kanske mitt i en sexuell evolution. Det är ändå gott nog för oss som inte tror på en utopi.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Fittstim och pacifism – 90-talet ändrade allt

Jag behöver ingen!