Bastun, koffeinberoendet och skolan. Det brukar Finland vara känt för. Skolsystemet var länge landets internationella flaggskepp, ett system som många andra länder ville ta efter. Men med början kring 2010 har placeringen i Pisa sjunkit. Vad var det som hände? Julia Ståhle, ordförande för Svenska folkpartiets ungdomsförbund Svensk ungdom, skriver om en nationell stolthet i kris.
Grunden till det finländska skolsystemet och en av dess styrkor är att systemets målsättning – förutom själva utbildningen – är att jämna ut skillnader mellan elever på bas av bakgrund. Speciellt högre utbildning går ofta i arv och den effekten har man avsett minimera. Det har man också gjort. Men på senare år har man märkt att elevens bakgrund allt mer påverkar lärandet, särskilt läsförståelsen, vilket påverkar hela skolgången. Också klyftorna mellan olika socioekonomiska grupper har vuxit. Vi har alltså en stor grupp elever som klarar sig lika bra som förut, medan de elever som behöver mera stöd klarar sig allt sämre.
Förutom bakgrund har också kön fått en större påverkan (Eftersom utvärderingarna är väldigt binära, så talar jag också nu enbart om flickor och pojkar.). Flickor klarar sig betydligt bättre än pojkar i skolan och mycket av Finlands fortsättningsvis goda placering i internationella utvärderingar är till stor del tack vare flickornas prestation. Trots en stark vilja att utveckla jämställdheten i landet, påverkas vi av de normer som finns. Särskilt inom skolan kommer könsnormerna fram: flickor antas klara sig bra i skolan och förväntas kunna arbeta mer självständigt, vilket i sin tur ökar mångas psykiska ohälsa. De senaste undersökningarna visar att flickornas psykiska ohälsa har ökat markant de senaste åren, speciellt ångest har blivit allt vanligare.
Skolan kommer inte undan samhällsförändringar
Samhället har förändrats, vilket också påverkar skolan. Vi har en högre grad av digitalisering och en stor del av utbildningen förlitar sig på datorer eller annan teknologi. Sätten att uppfostra barnen har utvecklats och färre familjer har ett konstant stödnätverk som förut. Dessutom har arbetsmarknaden samt dess förväntningar på utbildningen förändrats. Vi ser också en skillnad på motivation och attityder till skolan. Intresset för att läsa på fritiden har sjunkit och i jämförelse med många andra deltagande länder tycker finländska barn sämre om naturvetenskaper. Själva skolsystemet har alltså inte ändrats drastiskt, samhället har däremot ändrats desto mer.
De växande skillnaderna både gällande bakgrund och kön är mycket oroväckande. Vi har också större samhälleliga problem, speciellt med ungas psykiska ohälsa som eskalerat under pandemin. Viljan att vidta åtgärder överskrider onekligen partigränserna, men vilka åtgärder som ser dagens ljus får vi se efter valresultatet i vår.
Utbildningspolitik med ett val bakom hörnet
Varje regering prioriterar pengarna på sitt eget sätt och en del har valt att skära en god bit av utbildningen. Den nuvarande regeringen har satsat mera på skolsystemet än den föregående, men har också gjort en del förnyelser som kräver resurser och tid för att vi ska se effekten av dem. Ett exempel är läropliktens förlängning med ett år, där målet är att minska på utbildningens ärftlighet och få så många som möjligt att fortsätta studera efter grundskolan. Man har också gjort satsningar på att få fler barn att börja inom småbarnspedagogiken, så att skillnadernas minimering skulle börja redan före skolåldern och förbättra möjligheterna för kvinnor att komma in i arbetslivet eller studierna igen. I och med att dessa förändringar gjorts ganska nyligen kommer vi inte att veta deras konkreta effekt på en stund, men just nu ser effekterna positiva ut.
Det är inte heller ett självändamål att alla utbildar sig högt; man kan klara sig bra i livet också utan exemplariska skolprestationer i grundskolan och fortsatta studier.
Borde man vara orolig? Angående vårt lands placering i de internationella utvärderingarna i sig – nej. Finland placerar sig fortfarande högt, och utvärderingen visar inte den längre utvecklingen i lärandet som främst sker i arbetslivet. Det är inte heller ett självändamål att alla utbildar sig högt; man kan klara sig bra i livet också utan exemplariska skolprestationer i grundskolan och fortsatta studier.
Men att vår placering har fortsatt sjunka en längre tid är klart någonting att reflektera över. Som jag nämnde tidigare presterar majoriteten fortfarande bra, men en grupp presterar klart sämre än förut och klyftan mellan dessa två grupper påverkar det resultat som vi sedan ser. Det är viktigt att de som behöver mera stöd i skolan får det för att de ska klara av den inlärningsstig som de sedan väljer, och att ens bakgrund inte ska diktera de val man har att göra i livet. Samtidigt är det allvarligt att en växande andel elever mår sämre och det är någonting som kräver akuta lösningar. Att unga, och alla andra för den delen, mår bra i sin vardag är viktigare än topprestationer i internationella jämförelser.
Det finländska skolsystemet var ett otroligt efterkrigstida projekt som utvecklades med vår framtid i tankarna.
Det finländska skolsystemet var ett otroligt efterkrigstida projekt som utvecklades med vår framtid i tankarna. Man ville satsa på barn och unga, och att bygga upp ett fungerande skolsystem var ett av sätten som man gjorde det på. Dess framgång har varit otroligt stor, men samhällets utveckling är oftast snabbare än politiska beslut och vi föll av kälken i farten. Vårt skolsystem fungerar väl, våra lärare är mycket kunniga och vi har en vilja att utveckla skolan så att alla får en bra grund till fortsatta studier och mår bra under sin tid i grundskolan.
Så ja, vi har sett ett fall, men inte har vårt flaggskepp åkt på grund.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!