Våren då Göran Persson blev en internationell storspelare

Inför Sveriges första ordförandeskap i EU:s ministerråd stod mycket på spel. Man skulle visa att det förhållandevis nya medlemslandet klarade av det stora åtagandet. Och trots att det haglade gatstenar längs Avenyn är det svårt att inte beskriva det som ett framgångsrikt ordförandeskap, skriver Naod Habtemichael.

Ett samtal till Sveavägen 68, ett handskrivet brev, e-postmeddelanden. Inför en artikel som blickar tillbaka på ordförandeåret 2001 har jag försökt kontakta Göran Persson (S) på alla möjliga sätt – utan framgång. Som tur är befann sig Jesper Ahlin Marceta för LD:s räkning på ett evenemang med Persson i centrum – ordnat av Frisinnade klubben. Liberal Debatt fick därmed möjligheten att ställa frågan om den tidigare statsministern har några råd inför det kommande ordförandeskapet.
Det hade han såklart.

– När jag fick arbeta med EU under det svenska ordförandeskapet 2001 var det den bästa perioden i mitt politiska liv. Jag har aldrig känt att politiken har varit mer meningsfull. Och då har jag ändå varit kommunalråd i Katrineholm, svarade Persson.

Det är inte svårt att förstå varför han ansåg att det var betydelsefullt. Det var landets första ordförandeskap sedan man gick med i den Europeiska unionen. På så vis var det ett mognadsprov, man skulle visa att Sverige var ett medlemsland att räkna med, och förhoppningsvis inte sjabbla till det.
Två decennier senare är det svårt att komma ihåg hur det gick för Persson vid rodret – bortsett från kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Tittar man i backspegeln, och framför allt i tidningsarkiven, visade det sig att kritiken som framfördes var mild.

Som ordförandeland var man visserligen sen på bollen i vissa konstitutionella frågor som bubblade upp till ytan.

Som ordförandeland var man visserligen sen på bollen i vissa konstitutionella frågor som bubblade upp till ytan: balansen mellan EU-institutionerna, överstatlighet kontra mellanstatlighet, frågor som inte var exekutiva.

Men bortser man från det var responsen överväldigande positiv. Såväl oppositionspolitiker och politiska kommentatorer som svenskarna i stort verkar ha varit nöjda med regeringens insats. Kanske var det även de internationella framgångarna som bäddade för skiftet i svenskarnas inställning till EU. Innan våren 2001 befann sig EU-opinionen långt ifrån dagens folkpartistiska nivåer med en tydlig majoritet för medlemskapet.

I SOM-institutets mätningar kan man se att vändpunkten – när antalet svenskar som var för ett EU-medlemskap blev fler än motståndarna – inträffade strax efter det avslutade ordförandeskapet 2001.
Men förutom att Göran Persson under ett halvår fick sola sig i den internationella stjärnglansen anses även hans inflytande ha varit oproportionerligt stort. Att Sverige och Storbritannien, med Tony Blair i spetsen, kom väl överens var ingen hemlighet. Mer förvånande var att Persson ofta lyckades charma den franske presidenten Jacques Chirac. Och när katrineholmaren väl hade övertygat London och Paris var resten historia.

Naod Habtemichael

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!