Det är dags att en gång för alla slå hål på myten att det är ojämlikhet som skapar högerpopulism. LD:s Karin H. Zelano skriver från Oslo.
Den 16 november bjöd ett av Norges fackförbund (Samfunnsviterne) in till seminarium under rubriken «Populisme – sunnhetstegn eller faresignal?». På programmet fanns Nina Björk, som talade om «Populisme som reaksjon på forskjellspolitikk?».
Under seminariet presenterar Nina Björk en tes om att det är hyckleri att anklaga högerpopulister för att «ställa människor mot varandra», eftersom det är ju precis vad ett marknadskapitalistiskt samhälle gör. Konkurrensen om en anställning till exempel, tar Björk upp som exempel. «Vad gör en sådan situation, om inte ställer människor mot varandra?» frågar hon retoriskt.
Björk menar att eftersom marknadsekonomien bygger på konkurrens, så hyllar den samma mekanism som populister till höger ofta anklagas för att torgföra när de beskylls för att ställa människor mot varandra. Det här är inte första gången som Nina Björk för fram den här typen av idéer. Redan 2016 skrev Nina Björk en text i DN Kultur där hon utvecklar samma tes. Där står bland annat att: «Den här världens materiella villkor kräver ju (…) att vi konkurrerar, att vi rent objektivt får anledning att frukta varandra, att vi splittras.»
Det är helt vansinnigt att blanda ihop det faktum att en marknadsekonomi behöver konkurrens, med den främlingsfientliga populismens huvudbudskap om att en grupp är mer värd än en annan och därför bör ha olika rättigheter.
Nina Björk har i många år fört fram den viktiga poängen att begreppet «frihet» ekar tomt för den person som på grund av sina sociala och materiella omständigheter har litet handlingsutrymme. Men det är helt vansinnigt att blanda ihop det faktum att en marknadsekonomi behöver konkurrens, med den främlingsfientliga populismens huvudbudskap om att en grupp är mer värd än en annan och därför bör ha olika rättigheter.
En vedertagen definition av populism är att den innehåller anspråk på att tala för ”folket”, fördömer en elit och förespråkar en politik grundad i den allmänna folkviljan. Forskare är också överens om att vänsterpopulistiska partier skiljer sig mer sinsemellan än högerpopulistiska rörelser, och att de formerar sig kring olika samhällsdimensioner. Högerpopulism fokuserar i högre grad på kultur och religion än på ekonomi.
Panelsamtalet i Oslo, liksom Nina Björks anförande, diskuterade framförallt just populismen från höger. Och det med rätta. Visserligen kan vänsterpopulism i alla högsta grad också anklagas för att ställa människor mot varandra, men de grupper som kritiseras från vänster har ofta någon form av makt; som regel ekonomisk sådan. Deras privilegierade ställning gör dem mindre sårbara, mindre utsatta än de grupper som högerpopulister siktar in sig på: som invandrare i allmänhet, muslimer i synnerhet eller HBTQI-personer. Det är också högerpopulister som vunnit mark i Europa och Sverige, vilket gör den något mer dagsaktuell.
Jag tror att jag förstår Nina Björks tanke, men också att Björk sammanblandar en persons värde som människa och rättigheter som medborgare, med marknadsvärdet av en persons kompetens och resulterande materiella omständigheter. En anställningssituation är inte ett exempel på när «människor ställs mot varandra». Det är ett exempel på hur kompetens konkurrerar på arbetsmarknaden. Precis som en litteraturprisutdelning inte är ett exempel på att ställa människor mot varandra, utan ett exempel på hur litterära verk jämförs och värderas. Björks resonemang riskerar att leda till ett logiskt felslut. Vore främlingsfientlig populism en naturlig förlängning av marknadsekonomins inneboende preferens för konkurrens, blir slutsatsen att marknadsekonomin bör avskaffas eller motarbetas. Det vore synd. Inte minst eftersom marknadsekonomin är ett sätt att fördela knappa resurser effektivt (något inte minst klimatkrisen kräver av världen).
Nina Björk är långt ifrån ensam om att peka ut ojämlikhet som grogrund för populism. Till exempel skriver Åsa Linderborg och Göran Greider i sin bok Populistiska manifestet (Natur & Kultur, 2017) att ”Högerpopulismen är precis det som världens alla marknadsliberaler bett om när de vägrat se konsekvenserna av ökad ojämlikhet och otrygghet.” Men fakta pekar mot att verkligheten är mer nyanserad än så.
I en färsk forskningsstudie undersöker Andreas Bergh och Anders Kärnö förhållandet mellan ojämlikhet och arbetsmarknadens uppbyggnad å ena sidan, och stödet för populistiska partier å andra, i 26 europeiska demokratier mellan 1980–2018. Studien visar att materiell ojämlikhet i sig inte förklarar varför människor röstar på populistiska partier, varken till höger eller vänster. Alltså tvärtemot vad Nina Björk argumenterar för.
Det är personer som tack vare en rigid arbetsmarknad lyckas hålla sig fast vid sina jobb fram till pension som är benägna att rösta på högerpopulistiska partier, medan arbetslösa snarare röstar på partier till vänster.
Däremot samvarierar vissa egenskaper hos ett lands arbetsmarknad, som starka anställningsskydd, med stöd för högerpopulistiska partier (arbetslöshet samvarierar med stöd för vänsterditon). Detta bekräftar tidigare studier som antyder att det är personer som tack vare en rigid arbetsmarknad lyckas hålla sig fast vid sina jobb fram till pension som är benägna att rösta på högerpopulistiska partier, medan arbetslösa snarare röstar på partier till vänster.
En marknad är mycket riktig präglad av konkurrens. På en marknad är konkurrensen högst verklig, reell, men den är framförallt rättvis i bemärkelsen att samma regler gäller för alla aktörer. Det som konkurrerar är i strikt mening inte personer, utan CV:n, potential, kvalifikationer med mera. Individuella meriter eller egenskaper kan värdesättas olika av marknaden vid olika tidpunkter, men individens värde i sig är oförändrat. Marknadsekonomins konkurrens är frikopplad från enskilda personer, i bemärkelsen att en persons status på marknaden har inget att göra med dennes värde som person.
Det är såklart så, att åtskillnaden mellan marknadsvärde och människovärde inte är lika glasklart åtskiljda i praktiken som i teorin. I ett samhälle med islamofobi eller rasism är risken hög att arbetsgivare blandar ihop båda när de ska ta ett anställningsbeslut. Det är dock ett argument för att distinktionen är extremt viktig att upprätthålla i såväl teori som praktik, snarare än att den är ogiltig.
Även om marknaden i hög grad påverkar våra liv, är den en mekanism för en effektiv fördelning av resurser- inte för att fördela politisk makt. Det har vi demokratiska institutioner som gör, som garanterar folket medbestämmande över samhället och den politiska makten. Tanken om demokrati som en överlägsen form för att organisera ett samhälle bygger på idén om individen som fri och jämlik, kodifierat som medborgare av ett folk. På marknaden, styr konkurrensen utbud och efterfrågan av varor och tjänster mot jämvikt. Personer existerar på marknaden, konkurrerar om man så vill, i vissheten om sin okränkbara status som individer.
Främlingsfientlig högerpopulisms fokus på utsatta grupper och deras rättigheter, är tvärtemot var Nina Björk menar, inte en förlängning av konkurrensen som präglar en modern marknadsekonomi. Populisten säger inte «låt grupp A och grupp B konkurrera på lika villkor, så ser vi vem som får makt». De säger «Grupp A är mer värd an Grupp B. Därför ska Grupp A ges mer fördelaktiga villkor än Grupp B» Konkurrensen är högst reell, men långt ifrån rättvis. Populismen knyter inte an till marknadsekonomins nyckelkomponent fri konkurrens. Marknadsekonomin ställer egenskaper mot varandra, demokratin idéer och politik. Den främlingsfientliga populismen skiljer sig från båda genom att ställa människor mot varandra
Karin H Zelano
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!