Jag har precis sittlagt mig i soffan, loggat ut från mejlen och letat fram rätt serie. När introt rullar avbryts jag av dörrklockan. Det är bara Helga i våningen över som ringer på såhär sent, oftast för att bjuda på överbliven tårta. Ingen lust att öppna.
Det kan också vara de tvärsöver uppgången som vill låna källarnyckel och småprata. Ännu mindre lust att öppna. Men jag vet att de vet att jag är hemma. Jag pausar, suckar, går mot dörren och öppnar.
Det är inte en person som står där. Det är flera. De ser fruktansvärt pigga ut och säger direkt: ”Hejsan! Vi kommer från Liberalerna. Vi vill gärna berätta för dig om vår politik!”
Ovanstående är mitt absoluta mardrömsscenario: det värsta jag kan tänka mig hända en vardagskväll. Dörrknackningen som kampanj-metod går emot allt jag tror på och tycker om med samhället och mina medmänniskor. Jag ska försöka förklara varför. Och förhoppningsvis undvika att få besök i september.
En stark förklaring till min aversion är att jag, i princip, avskyr oanmälda besök. Jag låtsas som regel inte vara hemma när någon ringer på. Det är värt en tur till postombudet att slippa riskera en oanmäld gäst.
Men det är inte bara det.
Jag motsätter mig tanken på att en vuxen människa skulle låta sig övertalas om att rösta på ett visst parti, allra minst under den stund som ett dörrknackningssamtal varar. Särskilt inte i viktiga frågor som politiska val berör: välfärden, ekonomin, mitt barns skolgång. Det dummar ner valrörelsen och det offentliga samtalet att bete sig som att väljare är idioter som med ”tre snabba” kan påverkas att rösta si eller så.
Jag är också emot eftersom min politiska uppfattning är min ensak. Genom att komma och argumentera för alternativ A, skapas en situation där jag måste ”avslöja” min egen hållning – genom hur jag svarar, beter mig.
Möjligen är dörrknackning bra för att stärka lagkänslan i den egna rörelsen. I sociala medier postar bekanta glada gruppbilder med partivänner, som står samlade efter en påstådd ”lyckad runda” dörrknackning i ett villaområde eller lägenhetshus. Lyckad för vem? Säkert inte för den traumatiserade småbarnsmamman som blev tvungen att pausa mitt i ett avsnitt, göra sig presentabel (nåja) och ägna 8 minuter åt att avbryta och avvisa två tjommar som är så övertygade om just sitt partis förträfflighet att de glatt offrar en kväll på att knacka dörr.
Lämna ett flygblad. Skriv konkreta partiprogram. Men ring inte på.
Karin H. Zelano
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!