Politiker vill bekämpa segregationen, men glömmer det positiva den för med sig. Svante Holmberg, förstelärare i religion- och samhällskunskap, berättar vad Sverige kan lära av USA:s utveckling.
”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har”.
Magdalena Anderssons utspel i Studio DN om etniska enklaver var sannolikt valrörelsens mest omdiskuterade. En självklar förutsättning för ett integrerat samhälle hävdade försvararna, ett rasistiskt utpekande av den somaliska gruppen som ett problem menade kritikerna. Troligen var valet av enklaver oplanerat av statsministern. Likväl är det intressant att fråga sig vad berättelsen om USA:s mest kända etniska kvarter, de italienska och kinesiska, kan lära oss om vad det innebär att invandra till Sverige från länder som Somalia och hamna i enklaviserade miljöer.
Det var ett övergångsområde. En plats att hjälpa en att hitta vägen in i det amerikanska samhället.
I dokumentärserien The Italian Americans från 2014 säger Lou Di Palo, fjärde generationens osttillverkare i Little Italy på södra Manhattan i New York, att ”det aldrig var meningen att man skulle stanna i området. Det var ett övergångsområde. En plats att hjälpa en att hitta vägen in i det amerikanska samhället”. På 1930-talet bodde här 15 000 italienska immigranter som totalt utgjorde 98 procent av befolkningen. I dag bor nästan ingen med italienskt ursprung kvar. Att Mulberry Street ändå kantas av italienska restauranger beror på en uppgörelse på 70-talet mellan en italiensk organisation, kommunen och fastighetsägarna. Området var heller aldrig stadens största italienska enklav eller den som höll ut längst. I östra Harlem bodde som mest drygt 100 000 italienare och platsen hade en italiensk karaktär ända in på 90-talet – mer än hundra år efter att de första av fyra miljoner invandrare från Italien anlänt till USA.
Den stora immigrationen från Italien, av mestadels fattiga syditalienska bönder, pågick åren 1880–1920. Från början sökte de sig till sydstaterna där inbördeskriget och slaveriets avskaffande hade ökat efterfrågan på arbetskraft till jordbruket, varför landets första Little Italy uppstod i New Orleans. Hos den nordeuropeiska protestantiska majoritetsbefolkningen spreds emellertid bilden av italienarna som gangstrar, och 1891 angreps enklaven av en pöbel som dödade elva italienare. Senare invandrare föredrog därför att flytta till industristäderna i de nordöstra delstaterna.
På 60-talet upptäcktes att dess nästan helt italienska befolkning hade det lägsta antalet hjärtinfarkter per capita i landet.
Från det gamla landet tog syditalienarna med sig en djupt rotad myndighetsmisstro. I New Yorks enklaver möttes polisen av tystnad och hälsovårdspersonal med synpunkter på de nyanländas barnuppfostran av motstånd. Många i den första generationen lärde sig heller aldrig engelska. Att den mestadels irländska poliskåren ofta hyste en nedlåtande attityd mot italienarna och att banker sällan gav dem lån spädde på misstron mot majoritetssamhällets institutioner och gav brottssyndikat möjlighet att växa genom att erbjuda skydd och lån. I den lilla staden Roseto i Pennsylvania var situationen dock annorlunda. På 60-talet upptäcktes att dess nästan helt italienska befolkning hade det lägsta antalet hjärtinfarkter per capita i landet. Förklaringen fanns i kombinationen av den nyvunna materiella välfärden och de traditionellt starka familjerelationerna som tillsammans skyddade invånarna från stress. Om New Yorks italienska getton höll folk kvar i fattigdom och utanförskap, erbjöd Roseto i stället en trygg väg in i ett individualistiskt och konkurrensinriktat USA. På 1970-talet tappade likväl Little Italy till slut sitt grepp om den italienskättade befolkningen i storstäderna. Inkomstmässigt var man i kapp riksgenomsnittet, en majoritet gifte sig utanför den egna gruppen och nya familjer lockades mer av villaförorterna än av innerstädernas trångbodda enklaver.
När italienarna lämnade nedre Manhattan tog nya kinesiska invandrare deras plats och i dag brer Chinatown ut sig över nästan hela det kvarter som en gång var det italienska. Kineser började anlända till Mott Street, som fortfarande är Chinatowns kärna, på 1870-talet. Om de italienska enklaverna ofta associerats med maffian är bilden av de kinesiska i modern tid snarare kopplad till mat. Detta fastän många av dem alltid haft problem med fattigdom, svartarbete, prostitution och gängvåld. Hur många med kinesiskt ursprung som i dag bor i Manhattans Chinatown är okänt – siffrorna varierar mellan 50 000 och 100 000 personer. Runt Mott Street var andelen kinesiskättade emellertid över 90 procent i början av tvåtusentalet.
Trots fortsatt hög invandring har innerstädernas kinakvarter ändå svårt att stå emot hyreshöjningar och gentrifiering. Manhattans Chinatown är numera också bara ett av nio kinesiska områden i staden, vart och ett dominerat av grupper från olika delar av Kina. I New York likt andra städer har även rika förortsvarianter av Chinatown vuxit fram för amerikanska kineser förmögna nog att lämna gettona i centrum eller nya välbärgade invandrare från Kina och Taiwan. En trend som motsäger den i Sverige förhärskande tesen att det i huvudsak är människors knappa ekonomiska villkor som leder till framväxten av etniska kluster. I de välmående kinesiska enklaverna trängs restauranger och butiker med dyra privatskolor där eleverna har bland de bästa resultaten i landet. Så har dock livet i amerikanska Chinatowns inte alltid sett ut.
De första kineserna kom från Guangdong till Kalifornien i början av 1800-talet för att jobba som rallare eller leta guld, och USA:s äldsta Chinatown uppstod i San Fransisco 1840. Till en början var attityden till kinesiska arbetare välkomnande, men när landet drabbades av en lågkonjunktur på 1870-talet blev den vita arbetarbefolkningen alltmer fientlig och våldsam mot kineserna, som ansågs dumpa lönerna. Efter fackliga påtryckningar förbjöd kongressen nästan all fortsatt kinesisk invandring 1882. Chinatown blev nu ett skydd mot en rasistisk omgivning, och restauranger och tvätterier de typiska sätten att överleva när andra yrken stängdes. Enklavernas existens hotades dock av att de flesta som kommit före lagändringen var män. De få kvinnorna i områdena var dessutom dubbelt utsatta då de ofta var offer för arrangerade äktenskap eller kvinnohandel. Det skulle dröja till 1965 innan hindren för fortsatt kinesisk invandring helt togs bort och befolkningen i de gamla kvarteren i städer som San Francisco och New York började växa på nytt.
Vilket område Magdalena Andersson avsåg med Somalitown är oklart, annat än en restaurang i London finns ingen plats som går under det namnet på nätet. Normen tycks snarare vara att där somaliska enklaver förekommer i USA, Kenya och Sverige kallas de ”Lilla Mogadishu” – ett epitet som använts om Tjärna Ängar i Borlänge och Rinkeby i Stockholm. Båda har de en stor andel somaliskättande invånare, om än ingen majoritet som i de amerikanska fallen.
Likt italienare och kineser i USA har de som lever i våra somaliska enklaver ofta utvandrat från fattiga miljöer med låg utbildningsnivå.
Fastän enklaviseringen alltså inte är lika påtaglig här, är det slående hur lik den svenska berättelsen om dessa platser, i media och forskningsrapporter, är den amerikanska om Little Italy och Chinatown. Storskalig somalisk invandring till Sverige är ett relativt nytt fenomen som tar fart på 1990-talet och idag bor här 110 000 personer med rötter i Somalia. Likt italienare och kineser i USA har de som lever i våra somaliska enklaver ofta utvandrat från fattiga miljöer med låg utbildningsnivå. Somalia är dessutom ett av världens mest korrupta länder, varför många såsom syditalienarna har låg tilltro till myndigheter. Det i sin tur gör att skola och socialtjänst ibland har svårt att nå fram med budskap och polisen att få folk att prata vid brottsutredningar. I den första generationen lär sig inte heller alla svenska och rädslan för att de yngre ska assimileras är påtaglig. Med det senaste årtiondets gängkrig i Rinkeby har kopplingen till organiserad brottslighet likaså satt sig i media, precis som med Little Italy.
Tjärna Ängar och Rinkeby är också områden som likt USA:s Chinatowns plågas av trångboddhet och svårigheter att avgöra hur många som bor där. I Borlänge har allt från 3500 till 12 000 invånare nämnts. Som kineserna i New York bosatt sig nära folk från hembygden, bor somalier i Sverige ofta i närheten av klanfränder. Människor som migrerar från länder där den nationella identiteten är svag blir inte sällan ”kineser” eller ”somalier” i exilen, som ett första steg i integrationen in i det nya landet, och börjar först därefter se sig själva som ”amerikanska kineser” eller ”svensksomalier”. De starka banden till hemländernas byar eller storfamiljer innebär dock ibland att man har ekonomiska åtaganden till människor i det gamla landet, vilket i USA tvingade kineser att arbeta för svältlöner och i Sverige bidrar till att somalier har svårt att bygga upp kapital, köpa bostad och lämna enklaven. Väl utanför de egna områdena är man även, likt kineserna, en synlig minoritet vilket ökar risken att möta rasism, samtidigt som de svensksomaliska stadsdelarna förföljs av anklagelser i media om att vara kvinnoförtryckande platser, precis som Chinatown.
Somalier i Sverige, likt italienarna i Roseto, vittnar om den samvaro och trygghet de stora familjerna och gamla traditionerna ger.
Parallellt finns emellertid ett mer positivt perspektiv där somalier i Sverige, likt italienarna i Roseto, vittnar om den samvaro och trygghet de stora familjerna och gamla traditionerna ger. När gruppens ekonomi förbättras kommer kanske även vi att i statistiken hitta somaliska miljöer där invånarna är friskare än övriga befolkningen.
Alla likheter till trots finns ändå en uppenbar skillnad: den höga arbetslösheten bland svensksomalier. Färre än hälften i åldern 20–64 år förvärvsarbetar och mycket få driver företag, enligt stiftelsen The Global Village. Oavsett om orsaken definieras som otillräckliga färdigheter eller diskriminering har trösklarna till arbetsmarknaden varit för höga. I den amerikanska berättelsen är arbetslöshet och bidragsberoende aldrig på samma sätt ett alternativ. Jobb ger förutom inkomster även kontakter och självkänsla, och är därför helt avgörande för att bryta segregation.
Det tog italienarna i USA mer än hundra år att helt lämna Little Italy och till Chinatown strömmar fortfarande nya invandrare 182 år efter att den första enklaven etablerades. Få är dock de som blivit kvar i innerstädernas getton över flera generationer. Somalitown har nyss etablerats och är i tid ungefär där de italienska och kinesiska enklaverna var vid förra sekelskiftet. Kommer bara framtida generationer av svensksomalier ut på arbetsmarknaden lär även deras kvarter på sikt bli till övergångsområden – platser om vilka det berättas att nya somaliska invandrare en gång fick hjälp att hitta vägen in det svenska samhället.
Svante Holmberg
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!