Skip to content
Foto: Carles Rabada/Unsplash
Foto: Carles Rabada/Unsplash
Idé | tidöavtalet

Tidöavtalet är varken mesigt eller auktoritärt

Leder Tidöavtalet landet i en auktoritär riktning? Eller är Sverige äntligen på rätt väg? Juristen Tobias Adolfsson reder ut den svenska straffrättens idéhistoria och kommer fram till ingen i debatten har riktigt rätt.

Kriminalpolitiken i Tidöavtalet tycks dela befolkningen i två läger: de som anser att alla former av ”hårdare tag” tar landet i riktning mot en auktoritär polisstat, och de som avfärdar alla farhågor om försämrad rättssäkerhet med att ”det måste vara slut på daltandet”.

Båda påståendena bygger på missuppfattningar om den svenska straffrätten. För att förstå varför, och för att kunna göra en nyanserad bedömning av dagens kriminalpolitiska reformförslag, måste vi gå tillbaka till de idéer och historiska erfarenheter som ligger till grund för straffrättens utveckling under det senaste seklet.

Behandlingsideologin och dess kritiker

Under stora delar av 1900-talet präglades den straffrättsliga utvecklingen i Sverige av den så kallade behandlingsideologin. Denna drog inspiration från tänkare som hävdade att begrepp som ”rättvisa” och ”fri vilja” inte var mer än metafysisk humbug som syftade till att bevara det förmoderna samhällets hierarkier. Därför skulle de utmönstras och ersättas av en rationell, vetenskaplig hållning. Brottslingen var inte ond, utan missanpassad, och lösningen var därför inte straff, utan behandling.

I praktiken innebar behandlingstanken att påföljder skulle anpassas efter indiviuella behov. Bland annat kunde brottslingar vars återfallsprognoser var mörka dömas till långa och ibland tidsobestämda straff – förvaring eller internering – även om allvaret i brotten de begått var litet. Den som var ”sjuk” skulle vårdas så länge det behövdes.

Om brottslingen istället var hel och ren och kunde göra sannolikt att gärningen varit en engångsföreteelse, fanns inte samma behov av förbättring. Två personer som begått likartade brott kunde därmed dömas till helt olika straff, om de bedömdes ha olika goda chanser till återanpassning.

Behandlingsideologin kom runt 70- och 80-talen att utsättas för kraftig kritik. Det kom att ses som mycket orättvist att lika fall inte behandlades lika, och rättsosäkert att enskilda brottslingars intressen underordnades samhällets utan att det fanns tydliga och lagstadgade gränser för den statliga maktutövningen. Dessutom visade undersökningar att rättsväsendet ofta misslyckades med att bedöma återfallsrisken. Systemet uppfattades som godtyckligt och ansågs slå hårt mot de redan utsatta.

Nyklassicismen och dagens straffrätt

Kritiken mot behandlingsideologin mynnade ut i 1989 års brottsbalksreform, som i stället präglades av den så kallade nyklassiska straffrättsskolan. Denna var inspirerad av upplysningstidens idéer och betonade att individen, såsom bärare av rättigheter och agens, måste respekteras även vid samhällets brottsbekämpning.

Inom nyklassicismen förordades rättvisa, förutsebarhet, likhet inför lagen och proportionalitet mellan brott och straff. Det nya systemet utformades för att personer som begått likartade brott skulle få likartade straff, oavsett om deras livsbetingelser skiljde sig åt. Bestraffningens preventiva effekt skulle få genomslag i straffsystemet som helhet, men inte beaktas vid påföljdsbestämningen. I enskilda fall skulle straffet bygga på individens ansvar för sina handlingar och bestämmas utifrån brottslighetens så kallade straffvärde.

Kärnan i 1989 års reform var alltså att genom fokus på personligt ansvar och proportionerlig bestraffning i möjligaste mån undvika godtycklighet, rättsosäkerhet och orättvisa. Samtidigt skulle frågan om vad som utgör proportionerliga straff vara en politisk fråga. Straffskalor och kriminaliseringar blev ett uttryck för samhällsgemenskapens värderingar såsom de fastställs i den demokratiska processen.

Detta gör att vi i Sverige i dag har en straffrätt som ger goda möjligheter att möta de utmaningar som brottsutvecklingen medför samtidigt som vi upprätthåller respekten för de grundläggande rättssäkerhetsprinciperna. Det är möjligt att både, å ena sidan, stärka den preventiva effekten i systemet och kommunicera att vissa av dagens straffnivåer är för låga för att stå i proportion till den skada och samhällsfara som brottsligheten utgör, och, å andra sidan, värna de grundbultar systemet vilar på.

Straffrättsideologin i Tidöavtalet

Tidöavtalet innebär dock inte bara en utvidgning av dagens system, utan i flera delar – såsom den nya regeringen även aviserat – ett paradigmskifte.

Ett exempel är förslaget om dubbla straff för gängkriminella. Med detta skulle vi återigen få ett system där straffet bestäms utifrån brottslingens person, i stället för av det begångna brottet. Gärningspersoner som lyckas framstå som välartade kommer att behandlas mildare. Högutbildade personer som misshandlar sina partners skulle anses mindre klandervärda än gängmedlemmar som misshandlar sina rivaler, och kanske skulle ungdomar från välbärgade stadsdelar komma undan med böter där ungdomar från utsatta områden får fängelsestraff.

Ett än mer långtgående exempel är förslaget om så kallad förvaringsdom. Enligt Tidöavtalet ska ”personer som utgör en samhällsfara genom exempelvis hög risk för återfall i allvarlig brottslighet”, liksom tidigare under det av behandlingsideologin präglade systemet, kunna hållas fängslade på obestämd tid. Det skulle alltså vara fråga om att på basis av en vansklig sannolikhetsbedömning utdöma hårdare straff än vad som motiveras av brottet. Annorlunda uttryckt skulle man straffa människor för brott som det inte kan bevisas att de har begått. Detta skulle oundvikligen leda till att principen om allas likhet inför lagen åsidosätts – liksom kravet på tydliga och i lag fastställda gränser för statens maktutövning över individen.

Genomförandet av dessa och andra delar av Tidöavtalet skulle alltså utmana grundprinciper om vilka det nu under lång tid har rått samhällelig konsensus. Straffrätten skulle riskera att vridas tillbaka till en tid då rättvisekrav fick ge vika för samhällsintresset, och de viktiga lärdomar som drogs vid reformen av det gamla systemet överges.

Även om mycket kommer att behöva göras för att bekämpa den grova brottsligheten visar historien att vi har anledning att försöka hålla oss kvar på den medelväg som dagens straffrätt utgör.

Tobias Adolfsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Fråga dig själv: "Vad skulle Bengt Westerberg göra?"

Kapitalism, trygghet och antifascism är vägen framåt