Borgerliga liberaler kan göra comeback genom att ta strid med Sverigedemokraterna om ekonomin. Arbetslinje och trygghet vinner val, menar Frida Jansson.
Valet är över och det är dags att tröska sig igenom en uppsjö av eftervalsanalyser som man redan hunnit tröttna på – framförallt eftersom valet blev så jämnt. Det är svårt att känna sig golvad av analyserna om att ett visst parti vann för att de lyckades formulera en berättelse om samhället och vart det är på väg, medan motsidan fatalt misslyckades, när det skiljer ungefär 40 000 röster mellan blocken.
En sak är dock säker: vi förlorade. Men alla förklaringar som funnits i den inomborgerliga eftervalsdebatten är fel (förutom Heinös, den var helt okej). Jag ska förklara varför de inte stämmer, och hur borgerligheten kan vinna valet på riktigt 2026.
Den förklaring som återstår är att väljarna faktiskt tycks efterfråga Sverigedemokraternas politik. Precis som Andreas Johansson Heinö konstaterade i Aktuellt någon dag efter valet är det inte så att väljarna inte fattar vad de röstar på.
Stövelslickaranalysen. Många socialdemokrater som vill hjälpa liberala partier att nå sin fulla potential menar att borgerligheten lagt sig för nära Sverigedemokraterna och legitimerat partiet genom att samarbeta med dem. Det gjorde att väljarna valde SD i stället. Men så enkelt är det inte. Även Centerpartiet, som gjorde hela sin valrörelse till en fråga om att vara för eller emot Sverigedemokraterna, backar. Det gjorde även V. Att M, KD och L ville ta stöd av SD verkar alltså inte vara anledningen till raset.
Allt är Fredrik Reinfeldts fel-analysen. En annan förklaring som lyfts av bland andra Paulina Neuding är att Moderaterna tidigare haft en för liberal migrationspolitik, manifesterad genom öppna era hjärtan-talet och migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Det duger inte heller som förklaring. I VALU:n rankade väljarna migrationen som den nionde viktigaste frågan – slagen av både jämställdheten och socialförsäkringarna. Moderaternas ras beror inte på att dess förrförra partiledare ville hjälpa flyktingar.
DN-analysen. Den kanske mest populära förklaringen är att sortera in den svenska utvecklingen i ett större, internationellt perspektiv. Över hela Europa har högerpopulistiska partier gått framåt, det är inte okänt för någon som öppnat en tidning de senaste tio åren. Men av någon anledning känns inte den parallellen helt hundra – i de andra europeiska länderna backar socialdemokratiska partier också. I det svenska valet ökade Socialdemokraterna. I det italienska valet gick högerextrema partier starkt framåt, men det är snarare italiens AfS (partiet Italiens bröder) som fått vind i seglen i form av den färgstarka nyfascisten Giorgia Meloni än de italienska Sverigedemokraterna – Lega (inte för att det är någon tröst). I det franska valet vann Macron med sitt mittenliberala alternativ. I Tyskland vann en januariavtalskonstellation med liberaler, miljöpartister och socialdemokrater. Alternativ för Tyskland, Tysklands högerpopulister, backade med mer än två procentenheter i det senaste valet. Vad är ens den europeiska trenden längre? Den är för spretig för att man ska kunna stödja sig på den.
Väljarna vill ha en sjukvård som fungerar, gå ut utan att vara rädda för att bli skjutna, ha råd att betala sin elräkning och köpa mat i affären och sen helst inte bli invaderade av Ryssland.
Den förklaring som återstår är att väljarna faktiskt tycks efterfråga Sverigedemokraternas politik. Precis som Andreas Johansson Heinö konstaterade i Aktuellt någon dag efter valet är det inte så att väljarna inte fattar vad de röstar på. I stället är det så att de visst förstår vad Sverigedemokraterna står för, och i stor utsträckning efterfrågar deras politik som svar på samhällsproblemen.
Frågan blir då: vad ska en liberal göra åt det?
Inte gå vilse i någon gammal alliansnostalgi i alla fall. Om man tillhör den så kallade frihetliga högern, vilket jag gör, vill man absolut inte prata om hårdare straff eller andra former av hårdare tag (även om man inte nödvändigtvis är emot det så känns det dåligt i magen). Det är mer lockande att sitta och tjura över att det inte blivit några nya jobbskatteavdrag. Man minns hur härligt det var förr – när allt var frid och fröjd, det badades badtunna under glada tillrop och Anders Borg var finansminister. Men precis som alla som någon gång blivit dumpade vet, kommer ens ex inte att komma tillbaka. Första steget för att komma över någon är att acceptera att det är slut och döda allt hopp om att den ska stå i ens trappuppgång och ångra sig. Väljarna vill inte ha ett alliansen 2.0 som säljer ut posten, gör det billigare att äta på restaurang eller sänker A-kassan.
Väljarnas viktigaste fråga var lag och ordning. Och det är för att väljarna känner sig otrygga för att det skjuts så mycket i Sverige och för att politikerna inte lyckats lösa det.
Hur ser ett liberalt svar på trygghetsfrågan ut? Det inbegriper inga kameror, så mycket vet man i sin FRA-debattskadade hjärna, men är det på riktigt någon av oss i den frihetliga högern som har ett liberalt bra svar på hur Sverige ska sluta vara ett av de länder där skjutningarna ökar mest i hela Europa, som inte inbegriper åtminstone lite hårdare tag i åtminstone vissa situationer? Jag har i alla fall inte det.
De ekonomiska frågorna är unika på det sättet att det är de enda frågorna där borgerligheten inte kan bli triangulerad – det är helt enkelt borgerlighetens usp att försvara frihandel, marknadsekonomi och skattesänkningar mot vänstern, oavsett parti.
Väljarna vill ha en sjukvård som fungerar, gå ut utan att vara rädda för att bli skjutna, ha råd att betala sin elräkning och köpa mat i affären och sen helst inte bli invaderade av Ryssland.
Detta måste borgerligheten lösa. Så länge folk oroar sig för detta så skiter dom totalt i frihetsfrågor och kommer rösta för all möjlig populism och dumheter (vad sägs om att svenskar ska få gå före invandrare i vårdkön, hårdare och längre batonger för polisen, elbidrag och sänkt matmoms och värnplikt och hele fan). Rädda människor vänder sig från frihet. Här behövs det alltså punktinsatser mot just skjutningar (häll pengar över rättsväsendet och polisen), gärna konstruerade av någon som inte tror att fri- och rättigheter är vänsterliberalt flum, samt teknikneutrala reformer för att få fram absolut all ren el vi kan få (till exempel vore det bra om moderater ute i kommunerna slutar stoppa vindkraftverk) samt lite ansvar i den ekonomiska politiken (inga helikopterpengar i höstbudgeten tack).
En god nyhet är att när det är kirrat så ser det jätteljust ut för den frihetliga högern. Sverigedemokraternas väljare verkar vara mer liberala i den ekonomiska politiken än dess partiledning, så det finns god möjlighet att sno över väljare till något av de borgerliga partierna om man fokuserar på ekonomin. Det var trots allt när borgerligheten prioriterade ekonomiska frågor, och de frågorna låg högst på agendan, som den nådde rekordsiffran på femtio procent.
De ekonomiska frågorna är unika på det sättet att det är de enda frågorna där borgerligheten inte kan bli triangulerad – det är helt enkelt borgerlighetens usp att försvara frihandel, marknadsekonomi och skattesänkningar mot vänstern, oavsett parti. Socialdemokraterna kan gå med i Nato, de kan stoppa invandringen och bli för kärnkraft. Men de kan inte bli ekonomiskt höger.
Svenskar gillar ekonomisk frihet, ett bra företagsklimat och tillväxt. De tycker bara lite mer om att känna sig trygga, ha mat på bordet och el i vägguttaget.
Betyder det att det är dags att pausa den ekonomiska liberalismen fram tills att vi löst alla andra frågor? Givetvis inte. Genom att ta konflikt med Sverigedemokraterna kring till exempel arbetslinjen, och anpassa arbetslinjen till det nya utanförskapet, går det att göra den relevant igen (och dessutom lösa några samhällsproblem på köpet). Här finns det några goda exempel, Oliver Rosengren byggde till exempel sin personvalskampanj på arbetslinjen och tog konflikt med SD. För det belönades han med ungefär 4 500 kryss i sin valkrets, och fick 18 procent av de moderata kryssen där. Benjamin Dousa har skrivit en bok, Massintegration, som värjer sig mot SD:s ideér om värderingstester och identitet, och nästan enbart handlar om hur ekonomiska reformer av välfärdssystemen och arbetsmarknaden kan bryta utanförskap.
Om dessa frågor hamnar i fokus kommer den antifascistiska borgerligheten att vinna och då finns det inget som säger att allianspartierna inte ångrar sig och står där i trappuppgången som ett gammalt ex som vill bli ihop igen.
Svenskar gillar ekonomisk frihet, ett bra företagsklimat och tillväxt. De tycker bara lite mer om att känna sig trygga, ha mat på bordet och el i vägguttaget. Den som bara får ta med sig en en sak till en öde ö kommer att välja en macka framför Johan Norbergs pangbok Till världskapitalismens försvar. Men om folk slutar uppleva att de är på väg att hamna på en öde ö kommer högerns bästa frågor att hamna i fokus igen. Och om nästa valrörelse handlar om vem som är bäst på att sälja ut posten kommer inte ens Chris Martin att kunna fixa en valseger åt Magdalena Andersson.
Frida Jansson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!