Sverigedemokraterna är en del av en global fascistisk rörelse. De är inte ett parti som andra, och ska därför inte behandlas som ett parti som andra. Det menar Ronald Stade.
I varje land som bevittnar hur inhemska högerextrema krafter växer och tar sig in i parlamenten, och ibland även kommer i regeringsställning, söker analytiker efter förklaringar. Man studerar landets historia, letar efter strukturella orsaker i samhället eller skyller på externa faktorer som migration och globalisering. Utan att vilja avfärda alla försök till förklaring kan man dock slås av att en helt uppenbar aspekt brukar åsidosättas, och det är att det rör sig om en global ideologisk rörelse.
Vad vi ska kalla denna rörelse är omtvistat. Somliga väljer till synes neutrala beteckningar som ”högerpopulistisk” eller ”illiberal”. Det gör man på goda grunder, eftersom rörelsen är både högerpopulistisk och illiberal. Men låt oss kalla den för vad den är: fascistisk.
Den fascistiska rörelsen är ett globalt fenomen. I dess förtrupp ingick politiker som Viktor Orbán och Vladimir Putin. Sedan följde ledare som Dutarte, Bolsonaro och Trump med flera. Att fascismen så lätt skulle spridas även till Sverige var oväntat.
Den fascistiska rörelsen är ett globalt fenomen. I dess förtrupp ingick politiker som Viktor Orbán och Vladimir Putin. Sedan följde ledare som Dutarte, Bolsonaro och Trump med flera. Att fascismen så lätt skulle spridas även till Sverige var oväntat. Sverigedemokraterna behandlades under flera år som de ”nyssnazister” de är och i stort tog man efter Bengt Westerbergs historiska gest – att vägra vara med i TV tillsammans med Ny Demokratis ledargestalter (som för all del inte var tillnärmelsevis lika obehagliga som SD:s ledarskikt).
Men för inte så länge sedan hände något. Svenska medier, inte minst public service medierna, bjöd in Sverigedemokraterna i stugvärmen. Det vanliga argumentet är att man inte kan ignorera ett politiskt parti som är näst störst i Sverige. Det nya normala blev att Sverigedemokraterna, tack vare sitt väljarunderlag, behandlas som vilket politiskt parti som helst.
Till grund för detta ligger ett klassiskt tankefel: att fundamentet för en liberal demokrati är fria politiska val. Den tanken blandar ihop orsak och verkan. Den liberala demokratins fundament består av liberala demokratiska värderingar. Fria val är ett uttryck för dessa värderingar, inte deras grund.
Som liberal kanske man kan omformulera den kristna slogan – “vad skulle Jesus göra?” – till, “vad skulle Bengt Westerberg göra?” På så vis kanske man undviker att tappa orienteringen i dessa tider.
Liberala demokratiska värderingar handlar om den enskildes frihet och grundläggande rättigheter, om ett samhälle som garanterar denna frihet och dessa rättigheter, och om sådant som likhet inför lagen, rättsstatlighet och ett mått av välfärd. Som del av den globala fascistiska rörelsen motarbetar Sverigedemokraterna dessa värderingar. Att ”nyssnazisterna” nu vandrar omkring i kostym kan inte dölja deras egentliga ideologiska agenda som är samma som Viktor Orbáns.
Precis som Tobias Adolfsson skrev här i Liberal Debatt ska vi inte göra oss några illusioner om att det i själva verket är Sverigedemokraterna som nu är Sveriges politiska höger. Emellertid tycker jag inte som han att vi ska vänja oss vid detta nya onormala. Tvärtom bör vi även i fortsättningen vägra acceptera fascisternas intåg i riksdagen som någonting normalt. Som liberal kanske man kan omformulera den kristna slogan – “vad skulle Jesus göra?” – till, “vad skulle Bengt Westerberg göra?” På så vis kanske man undviker att tappa orienteringen i dessa tider.
Ronald Stade
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!