En berättelse om identitet och konflikt. “Den palestinske juden” är ett smakprov ur den hyllade israeliske poeten Amir Sommers novellsamling Disco For Peace som ges ut på engelska 2023, i översättning av Man Booker-prisade Jessica Cohen.
Jag var Meir Zomers sämsta vän. De flesta ljuger om sin relation med de döda, men jag ska gå rakt på sak: Meir var ett as. En gång la han ut en bild på när vi festade. Vi såg helt redlösa ut. Jag sa åt honom att inte lägga ut den, för paparazzifotograferna kastade sig över mig vart jag än gick. Men skitstöveln Meir delade bilden bara för att få fler följare.
Okej, jag var också ett riktigt as. En gång berättade han om en sällsynt vinylskiva som han hade försökt få tag på i åratal, och att han nyss hade sett skivan i ett skyltfönster och att han skulle ta sig tillbaka dit och köpa den så fort han hade uträttat några ärenden. Där och då hoppade jag upp på min cykel och trampade dit, och trots att det kostade mig femhundra shekel köpte jag skivan. Bara för att kunna ringa Meir och säga åt honom att släppa allt han hade för händerna och möta mig på kafét. Där tog jag fram skivan rakt framför honom och riktigt njöt av att se hur hans besvikna ögon sprutade mot mig som en ketchupflaska.
Så var det ofta. Som den gången när jag visste att han hade börjat träffa en viss tjej, och jag dm:ade henne något flörtigt på Instagram. Hans hjärta gick nästan i kras, stackars liten. Han var så ung då. Jag bjöd honom på en öl för att ställa allt tillrätta, och bartendern frågade om jag var hans storebror, som de alltid gör, och vi ljög och sa ja. Alldeles innan skymningen bjöd jag honom på en gratisbiljett till Berlin och en plats att sova på, om han gick med på att smuggla ut några tusen dollar som jag försökte få bort från sionisterna och tvätta i Europa. Jag var rädd att åka fast, så jag försökte blanda in honom i det hela i stället. Jag ljög. Jag utnyttjade det faktum att han var stupfull och sugen på en hipsterhelg. Lyckligtvis nyktrade han till dagen därpå.
Alldeles innan skymningen bjöd jag honom på en gratisbiljett till Berlin och en plats att sova på, om han gick med på att smuggla ut några tusen dollar som jag försökte få bort från sionisterna och tvätta i Europa.
(Några dagar senare sprang vi faktiskt på varandra i Berlin. Det var i Neukölln, där det som alla vet kryllar av muslimer, mestadels krigsflyktingar från arabstaterna. Till och med för mig, som palestinier, känns det farligt där. Och av något märkligt skäl ville jag verkligen se min vän traska in i ett bakhåll. Så när jag stod bredvid Meir pekade jag på honom och skrek, på arabiska, “jävla judar!”. En kort stund såg det ut som att ett gäng flyktingar höll på att närma sig för att slå sönder honom. När vi väl kom bort från kvarteret hade Meir tappat andan. “Bashir, varför förbannade du judarna?” flämtade han, som om det var det värsta jag hade gjort. Men återigen fick jag en kick av att bete mig som ett arsel, så jag svarade: “Jag förbannade dem inte, det är bara den här nya hashtaggen, #fuckthejews. Alla använder den för att dela bilder. Den har blivit helt viral.”)
Till och med i det lilla, i det vardagliga, gjorde jag honom galen. En gång sa jag att jag verkligen krejvade lite gräs, och jag fick honom att sticka från jobbet för att röka på med mig. Chefen skrev på WhatsApp att han fick sparken, och han började flippa ur om pengar. Men jag hade så pass mycket kontroll över honom att jag fick honom att rulla upp en fet joint åt mig, med det sista han hade kvar. Jag knyckte till mig hans joint medan han mumlade på om nåt, tände på och puffade.
“Lyssna”, sa jag med bästa rådgivarröst, och avbröt hans monolog, “som din vän…”
Och han stod där med sitt ivriga valpansikte, i väntan på mina råd, och på ett litet bloss som skulle få honom att lugna sig.
Men jag rökte upp jointen rakt framför hans ansikte, jag svär, sög i mig alltihop på en sekund, han fick inget. Och det var det, jag avslutade inte ens meningen. Det fanns inga råd att ge. Meir var i chocktillstånd.
Jag brukade terrorisera hans känsloliv också, sa till honom att han borde sluta skriva för han var ändå inte så bra, och ville han vara min vän måste han sluta skriva hyperrealistiskt för det inkräktade på mitt privatliv. Jag sa det bara för skojs skull. Kanske var jag lite avundsjuk. Kanske insåg jag att jag hade gjort ett misstag när jag blev skådespelare. Man får varken särskilt mycket pengar eller jobb som palestinsk skådespelare i Israel. Och ingen näring för själen. Det bästa jag kunde hoppas på var att få spela terrorist en gång per år. Jag borde ha skrivit. Poet, kanske författare. Skådespeleri är korkat, du är fångad i någon annans skapelse. Men nu är det meningslöst att ge ut en bok, hur bra den än må vara, det skulle bara bli ännu en skådespelare som försöker bevisa hur djup han är. Cringevarning.
Poet, kanske författare. Skådespeleri är korkat, du är fångad i någon annans skapelse. Men nu är det meningslöst att ge ut en bok, hur bra den än må vara, det skulle bara bli ännu en skådespelare som försöker bevisa hur djup han är. Cringevarning.
När Meir blev äldre kändes det som att jag hade lämnats kvar ensam. Han var min yngsta vän, med sina 20 år. Alla i min ålder hade redan fru och barn. Det var bara jag, kvarlämnad, som fortfarande snurrade skivor och försökte finta bort paparazzifotografterna. Jag saknade den lille douchebagen. Vi brukade vandra runt i Tel Aviv, som Don Quixote och Sancho Panza. Det påminde mig om när Abu-Jihad från Fatah mördades av israeliska kommandostyrkor, och Yassir Arafat sa att de två var “en själ i två kroppar”. Så var det med Meir och mig också, förutom att våra kroppar ständigt slogs samtidigt som vi delade samma själ.
Meir blev också ganska vrickad helt plötsligt, fick en fullständig identitetskris. En dag var han en israelisk sionist, dagen därpå en palestinsk nationalist, tredje dagen levde han i någon sorts apolitisk fantasi. Sen slutade han röka och dj:a, klippte håret kort – blev allt han brukade dissa. Jag hängde kvar på samma barer, vid samma rangliga bord, ljög för samma bartendrar, men utan Meir.
Så förflöt åren, bara birollerna byttes ut. Då och då hamnade jag i gräl om konflikten. Ibland med killar från min by – inte de skarpaste knivarna i lådan – och ibland med judiska vänner som såg på mig som om verkligheten till slut började synka med all deras paranoia. Argumenten blev alltid känslosamma. Mina palestinska vänner sa att Tel Aviv hade förstört mig och att jag hade blivit judisk, judarna insisterade att jag hade fel om allt och att jag försvarade terrorister. Med åren blev jag alltmer new age, en Meir-copycat. Jag slängde ur mig propalestinska åsikter med en touch av yogalärar-lingo, typ “ockupationen är inom oss”, eller “ockupationen är den andre”. Då andades alla runt bordet djupt och vi lugnade ner oss. Helt shanti.
När det inte funkade sa jag: “Okej, så ni tror inte att vi någonsin kommer kunna leva i fred? Då tvingar ni mig att göra så här”. Jag reste mig så snabbt att de blev riktigt oroliga. Och så slängde jag ur mig frågan: “Om jag sa till er att det finns en palestinsk jude, och att han kommer att överträffa alla era förväntningar, skulle ni då tro att vi kan nå hudna? Jag menar, ett verkligt bestående stillestånd?”
Palestinierna svarade förstås omedelbart “No waaaaay! Bullshit!” Totaldissad. Judarna lekte smarta och sa något i stil med: “Visst, du menar sabra? Som judarna som bodde här innan Israel fanns? Visst fanns det såna.” Men jag insisterade: “Nej, nej, en verklig, palestinsk jude. På riktigt, i dag.”
Oavsett, hans far var en palestinsk israelisk medborgare och hans mor jude. Och Meir var någon form av förfalskning: han valde sin mors religion och sin fars nationalitet.
Så tog jag med mig ett gäng, alla fick betala litegrann, jag bullshittade om att det skulle täcka bensinen plus lite extra till den fattiga palestinska juden som inte hade råd med mat, och så satte jag i gång Mitsubishin och körde iväg till nån riktig liten håla. Jag stannade bilen utanför ett nedgånget skjul och ställde upp en mjölklåda vid staketet så att alla kunde turas om att ta en liten kik. Och så började jag upprepa, “där är han, den palestinska juden…”
I sin förvåning utbrast de: Woah! No way! Kan inte tro mina ögon. På riktigt… Och så: Vilket weirdo!
Och så långsamt, långsamt, som om de tittade i en kikare på något turistmål, riktade jag deras blickar: “På höger sida ser ni den palestinska flaggan, på den vänstra väggen kan ni se en Davidsstjärna. Och där är han, den palestinska juden, i sin gungstol med en bok i handen.”
Så bad jag dem att räcka över lite mer cash, jag hade ju vunnit vadet. Och när jag räknat sedlarna hoppade vi in i bilen igen, och de ställde frågor hela vägen tillbaka till Tel Aviv. Så fick jag förklara att han heter Meir Zomer, att de bara kunde hitta hans böcker på antikvariat eftersom han inte längre gav ut böcker på hebreiska, på grund av någon korkad antiockupationsprincip eller kanske bara för att han var rädd att skämma ut sin familj i detta lilla land. Oklart. Oavsett, hans far var en palestinsk israelisk medborgare och hans mor jude. Och Meir var någon form av förfalskning: han valde sin mors religion och sin fars nationalitet.
Så en kväll, när jag var ute och drack med några vänner, drog jag min vanliga tirad om hur vi verkligen skulle kunna leva i samexistens, och vi slog vad om huruvida det verkligen fanns en palestinsk jude. Jag startade bilen och vi körde till skjulet. “Ha pengarna redo”, sa jag, tvärsäkert. En av dem kikade över staketet och såg ordet “Rivning”.
Vi drog oss tillbaka, förlorade i våra tankar, och jag såg tillbaka mot skjulet i den långsammaste utzoomningen som går att tänka sig.
Amir Sommer
Översättning: Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!